Måndag Morgon - Årets sista
Årets sista måndag är här och det får en att minnas tillbaka lite extra på året som gått. Här är några personliga reflektioner från mästaråret 2017.
Dansk charm i Salou
Den ene hade kommit i januarifönstret och den andre hade redan visat sig vara en stor stjärna i MFF, men det båda killarna hade gemensamt var inte bara deras danska nationalitet utan även en stor portion charm.
Jag talar om Lasse Nielsen och Anders Christiansen som jag gjorde några korta intervjuer med på en blåsig träningsplan i Salou under MFF:s träningsläger i februari.
Glimten i ögat och en genuin glädje att få hålla på med fotboll syntes hos båda pågarna och det gjorde intryck på undertecknad.
Gubbarna i Jönköping
I början av juni var det hotellresa och en liten semesterhelg för mig när MFF mötte J Södra borta.
Stämningen kring pubsamlingen och matchen i allmänhet var väldigt trevlig och det berodde inte bara på bra serveringspersonal och fryntliga ordningsvakter utan kanske framförallt på de två äldre herrarna från J Södras supporterklubb som på ett avväpnande och fint sätt välkomnade den himmelsblå skaran och fick oss att trivas extra bra.
Den nye Yoshi
Under Magnus Pehrsson blev den positionsosäkre vänsterbacken Yoshimar Yotún en offensiv mittfältare i en fri roll.
Plötsligt blommade peruanen ut för fullt och allt det där som vi bara sett glimtar av under tidigare säsonger visade han nu upp i match efter match.
Tråkigt nog innebar det också att han blev mer attraktiv för utländska klubbar och under sommaren försvann han, men det var en upplevelse att se den nye frigjorde Yoshi under vårsäsongen.
Oscar Lewicki
En som hade det ganska tungt under Allan Kuhn 2016 var Oscar Lewicki.
2017 kom revanschen. På sitt relativt oglamorösa sätt höll Oscar en extremt hög lägstanivå och var en av de viktigaste spelarna i jakten på stjärna nummer två.
Jag var personligen mycket besviken på hans insats 2016, men jag krälar i stoftet i djupaste ödmjukhet inför Lewickis strålande säsong i år.
Rasmus comeback
Det var inte utan att man under våren närmast räknade med att Rasmus Bengtssons karriär på den här nivån skulle vara över.
Det visade sig vara väldigt ogrundade farhågor. När Bengtsson väl kom tillbaka fullt frisk under den tidiga hösten höjde sig hela laget ett par snäpp.
Rasmus lyfte sin mittbackskollega, oavsett om det var Brorsson eller Nielsen, vilket i sin tur spred trygghet i hela elvan.
Bengtssons höst visade det elegantaste mittbacksspelet jag har sett i MFF sedan Kaiser Patriks dagar.
Det finns naturligvis så mycket andra speciella fenomen från den här säsongen, men dessa ovan är (förutom själva guldet) de jag minns bäst i skrivande stund.
Nu ser vi fram emot ett nytt år, en ny säsong och nya intressanta MFF-företeelser.
He en riktigt fin sista vecka på guldåret 2017!
