Måndag morgon: Att begrava en Ängel
"Klockan närmade sig ett och kyrksalen började att fyllas av anhöriga. Några med blåvitt-halsdukar på sig. Jag brottades med mig själv, vem skulle jag berätta det här för först?"
Motala.
Morgon. Måndag. Många minusgrader.
Jag jobbar till vardags som musiklärare med då och då rycker jag in och spelar trumpet vid begravningar. Att få bidra och tillföra något i okända människors stunder av sorg och saknad är förstår ett fint och stort förtroende.
Men likt de flesta andra sammanhang, med rutin och erfarenhet kommer slentrian och krasshet.
Är det de vanliga låtarna? Ok, men då vi behöver vi väl inte repa? Jo, jag hinner om jag kan smita ut efter sista psalmen…
I veckan hade jag en sådan spelning. Standard. Två psalmer och två musikstycken, Amazing Grace och Schuberts Ave Maria. Inget märkvärdigt, ett lätt extraknäck på en timme.
När jag anlände i kyrkan med lagom men professionell tidsmarginal möttes jag av begravningsförrättaren som räckte mig gudstjänstens program.
Namn, födelse och dödsdatum. Inget konstigt med det. Men istället för en bild på en duva eller hjärta som brukar vara grafisk utsmyckning fanns ett stort IFK Göteborg-emblem i färg.
Jag tittade förvånat på mannen med svart kostym och vit slips. Han mumlade något om att ibland är det så. Jag lyckades att kväva de spontana spydigheterna och all potentiell galghumor och tog mig upp på orgelläktaren.
Däruppe ifrån hade jag utsikt över kistan som var omringad av blomsterkransar och buketter. Men det var inte vad jag såg först, utan alla de blåvita skynken som hängts ovanpå den avlidnes sista sovplats.
Malmö FF och fotboll upptar en stor del även om jag inför familj, släkt och vänner oftast försöker tona ner det. Jag vill ju inte framstå som besatt, rabiat eller en man med tveksamma prioriteringar. Att ge fotbollsintresset så här mycket utrymme och exponering i livets final känns avlägset för mig.
Klockan närmade sig ett och kyrksalen började att fyllas av anhöriga. Några med blåvitt-halsdukar på sig. Jag brottades med mig själv, vem skulle jag berätta det här för först? Borde jag ta en bild, lägga till någon självironisk text och dela med omvärlden? Eller förväntades jag att göra något egets slags statement inför fotbollsguden?
Jag tittade på den bortgångnes datum igen. Han blev drygt sextio år, antagligen bortryckt strax innan pensionen. I bänkarna nedanför satt nu en förhållandevis ung församling. Jag kände igen några av dem, småstadens lokala föreningsprofiler. Kanske var det här en man som engagerade sig i sitt och andras liv i Motala men med hjärtat någonstans mellan gamla och nya Ulllevi?
Klockringningen ebbade ut och kantorn startade ingångsmusiken. Med ens blev allt så självklart, allt föll på plats. Inte bara för att sången som spelades är den jag motvilligt anser vara den bästa i sitt allsvenska slag. Tonerna summerade och återgav känslorna av de gemensammas glädje och den ensammes kamp, det vi förkortat kallar att leva. Kyrkorgelns mäktiga klanger gav harmonierna och melodin ett djup och skimmer som blev andäktigt, värdigt och högtidligt i den stora akustiken. Svagt där nerifrån hörde jag snyftanden.
Herregud, där stod jag, klädd i svart, och började ana meningen med livet i Joel Almes Snart skiner Poseidon.
Vördnad är något alla ska lära sig att visa. Respekt är något alla ska förtjäna. Uttryck som är nästintill utslitna, vare sig det gäller klubbmärken eller barnuppfostran.
Det är skönt att ibland bara få känna. Vördnad och respekt. Vila i frid, TE.
Framåt Malmö!
