Måndag morgon: Blixtar och dunder och ett lycka till
"Om MFF vinner så har Charlotte Kalla lovat att skicka sitt bragdguld med DHL till spelarhotellet i Aten. Så vi har inget att förlora. De har å andra sidan väldigt mycket att förlora."
Jag vet inte riktigt var jag befinner mig någonstans. Att jag sitter i en flygstol uppe på cirka 10 000 meters höjd i detta nu, söndag kväll, är jag medveten om. Likaså att jag har Istanbul i ryggen (varför åka raka vägar när man kan mellanda) och Aten framför mig. Men exakt vad jag har under mig och planet vågar jag inte svara på; alla passagerare sitter just nu och håller varandra i händerna och sjunger Kumbaya eftersom blixtarna där utanför är kusligt nära och planet vibrerar som vore det en torktumlare.
Det är ju nu inte heller särskilt intressant var jag befinner mig, men alltid sitter det någon där ute som vill ha detaljerna. Nåväl. Överlever jag detta, så är i alla fall måndag morgon-texten skriven.
Om inte alltför lång tid kommer det här planet från Turkish Airlines landa i Aten (förhoppningsvis). Klockan ska då vara 20.40 om allt går som det ska. Exakt två dygn plus 5 minuter kvar till domaren blåser igång matchen Olympiacos – Malmö FF.
Eller: Två dygn plus/minus 100 minuter kvar av årets Champions League-deltagande för vår förening. Det har varit en fantastisk resa som började hemma på Stadion i juli mot lilla Ventspils och därefter tagit oss till höjdpunkter på hemmaplan, samt matcher i Lettland, Tjeckien, Österrike, Italien och Spanien.
Och så nu Grekland. Pireus, Atens lillasyster vid havet. Olympiacos. Karaiskakis. Endast seger är vad som räknas för både hemmalaget och MFF. Då har det ena chans till avancemang i Champions League, det andra har säkrat avancemanget till Europa Leagues slutstrid.
Jag har en bister herre vid min sida. Vi hälsade på varandra när vi steg ombord, sen tittade han bort. Jag frågade honom över en kopp kaffe och en konjak (nej, ingen business-class, bara ren vanlig standard på Turkis Airlines) om han är atenare. Vilket han nickande bekräftade. Hans intresse för fotboll var dock magert lät han mig förstå, men ändå: Klart att Olympiacos slår Malmö. Han försjönk därefter i sömn. Eller svimmade av ren skräck, han sjunger inte Kumbaya i alla fall trots att jag håller hans svettiga hand i min.
Men han hade ju onekligen en poäng. Klart att Olympiacos bara ska besegra Malmö på sin hemmaplan. De har inte visat vare sig Juventus eller Atl Madrid någon nåd. Vad är väl MFF i sammanhanget? De värvar spelare som heter Jimmy i förnamn för sisådär 15 miljoner och sätter spelare som heter Jimmy i förnamn och som kostat 15 miljoner på bänken. MFF värvar inga spelare oavsett förnamn för några sådana miljoner.
Så självklart enligt logikens alla regler ska vi inte ha något att sätta emot.
Men bollen är alltjämt rund, och det ska spelas om det, och lite så är det ju dessutom, att om hemmalaget vinner så är det bara som det ska vara. Om MFF vinner så har Charlotte Kalla lovat att skicka sitt bragdguld med DHL till spelarhotellet i Aten. Så vi har inget att förlora. De har å andra sidan väldigt mycket att förlora.
Därefter väntar semester, jul och nyår, nya tag inför 2015. Europa-spel i februari? Det avgörs i övermorgon. En match återstår av säsongen.
Lyset som berättar att det är dags att knäppa fast säkerhetsbältet har lyst ett tag. I detta nu hörs också piloten meddela: cabin crew, prepare for landing. Den manlige flygvärdinnan, som efter att ha sett min relativt nyinköpta T-shirt med trycket ”Vi vann igen, Malmö vann igen” kommenterade den med orden ”det blir nog tufft med jag tror att ni kan klara det”, har satt sig ner i sin stol. Han önskade oss, laget och alla himmelsblå, lycka till. Det var inte tal om att fråga om det är Malmö FF:s emblem på mitt bröst, det visste han mer än väl.
Ute i Europa…
Nere på marken syns allt fler ljus, en bit bort måste det vara Aten som sträcker ut sig. Det är dags att stänga av datorn. Det pirrar av förväntan i min mage för om bara två dagar ska vi spela match i Champions League igen. Om bara två dagar.
Malmö FF, prepared for playing.
