Måndag Morgon: Camp Bitter - Epilogen
Efter en halv vecka i London kan man inte känna annat än stolthet.
Lund. Natten mot lördag anlände jag till familjen igen efter knappt fyra dagar i London. En resa jag och de flesta andra som var på plats kommer minnas länge än. Och trots att vi förlorade lär de flesta av oss minnas den med stolthet.
För låt oss börja där. Vi förlorade mot Chelsea och rent resultatmässigt hade vi inte skuggan av en chans - 5-1 totalt. Men under lite drygt tre av fyra halvlekar står vi upp på ett alldeles lysande sätt. Flera av våra spelare visade att de kan vara med och konkurrera på den nivån. Det var väl egentligen ingen av de spelare som var inne, möjligen med undantag för Carlos Strandberg i hans andra inhopp, som under de här två matcherna visade att de var underlägsna Chelsea. Få spelade dominerade, såklart, men det var heller ingen som totalt föll ur ramen. Alla visade att de kan konkurrera och inte bara stå som turister på den här nivån.
Men som sagt - Resultat är vi inte stolta över. Vi har aldrig firat resultatet.
Men insatsen - Den kan man känna stolthet över. Men vi har heller aldrig firat insatsen.
Överlag har vi inte firat någonting.
Däremot har vi stöttat vårt lag och gjort allt för att visa vad föreningen Malmö FF är och står för. Den insats som MFF-familjen stod för på läktaren ger mig rysningar av välbehag. Under andra halvleken hade jag tårar i ögonen av stolthet - För min förening. För min familj. För Malmö FF.
Det här har jag skrivit om tidigare, men det är verkligen fantastiskt vad man kan få ut av en förening - och detta gäller givetvis även andra som håller på andra lag än MFF.
Jag tror det i princip är omöjligt att förstå om man inte är med i familjen själv. Jag förstår att det är svårt att förstå hur man kan åka till London, åka på stryk och sen komma hem med stolthet. Att man kan sitta med tårar i ögonen när laget ligger under med 3-0, och tårarna är av glädje och stolthet. Glädje och stolthet över att man är en del av den här fantastiska MFF-familjen. Som står upp för sitt lag hela vägen. Som aldrig viker ner sig. Som gör allt den kan.
Passion.
Glädje.
Sorg.
Nervositet.
Lättnad.
Vissa saker är så mycket viktigare än en seger i London.
Alla känslorna delar vi - även om vi kan uppleva dem olika.
Tillsammans står vi där. Med himmelsblått i våra hjärtan. Stolthet i ryggen. Blicken mot framtid.
För vi reser oss. Det gör vi alltid.
Vi är Malmö FF.
MFF-familjen.
-----------------
Min fru och mina tre barn är för alltid givna ettor på prioriteringsordningen. Det kommer aldrig att förändras.
Men jag är oerhört tacksam över att jag dessutom har en familj till.
-----------------
En av de allra finaste stunderna var när Markus Rosenberg hyllades. Det finaste var såklart att han inte var så allvarligt skadad, men hyllningen var magisk.
-----------------
Jag brukar inte göra reklam för mina andra sociala medier - men på min youtubesida finns en hel del klipp som ger en rätt bra bild av inramningen.
Exempelvis här från hymnen i slutskedet av matchen:
https://www.youtube.com/watch?v=VEugqn-VKmM&t=4s
-----------------
Att Pontus Jansson tränar på förmiddagen och sen åker till London med tåget för att se oss möta Chelsea - Och vara med i klacken - det är nästan för stort.
Hjälte.
-----------------
Match i kväll. Mot Öster. Ole Törner och hans generations största hatlag. Själv har jag lite svårt att finna starka känslor. Stör mig väl mest över hur de behandlade Concha. Men som alltid kul med match och de många märkliga resultaten den här helgen visar att vi måste vara på tårna. Vi måste gå ut och göra jobbet.
-----------------
Och så dubbelt grattis lite i efterskott.
Grattis MFF på 109-årsdagen.
Och grattis Arnor och familj till tillökningen. Det kommer bli skithäftigt.