Måndag Morgon - Det börjar likna något

Ett äkta hattrick från AC, ett centralt mittfält i balans och till slut en enastående vårlik helg. Det ljusnar minsann!

Lund 13/2
Det svänger fort i fotboll. För mig som vid sidan av Malmö FF, följer ett lag i England, Liverpool närmare bestämt, har det varit påtagligt det senaste året.
I maj toppstrid i ligan, dubbla cuptitlar och Champions League-final och nu en Golgatavandring i ligans mittskikt, där varenda match tycks vara en snudd på övermäktig uppgift.

Det är lätt att dra en parallell till MFF:s förra år där vi, efter en triumfartad säsong 2021, med CL-gruppspel och SM-guld, också föll ner i mittens rike i allsvenskan där vi famlade desperat bland olika tränare, taktiker och spelsätt. Det gäller kort sagt att njuta när det går bra, för man kan falla djupt fortare än man anar i den här branschen.

Nåja, det fina är att det kan gå lika fort att ta sig uppåt om förutsättningarna är de rätta och de mest elementära pusselbitarna faller på sina rätta platser och i MFF:s fall finns i alla fall enligt mig förutsättningarna och nog börjar väl en del pusselbitar lägga sig där de skall?

Förutsättningarna är som sagt enligt mig bra. Truppen kan spetsas ytterligare, men där finns väldigt mycket kvalitet och vinterns nyförvärv ser generellt riktigt fina ut. Tränare Henrik Rydström känns helt rätt och redan nu finns det en atmosfär av vilja, spelglädje och en närmast aggressiv konkurrens som lyste med sin frånvaro i fjol.

Pusselbit nummer ett i min värld är att Anders Christiansen får en chans att bli allsvenskans bästa spelare igen och det handlar främst om två saker: Att AC få vara frisk och att han är rätt positionerad. I matchen mot Vålerenga i fredags var han både och. Frisk och pigg och i en högre utgångsposition än på länge.

Uppbackad av en genial Sergio Peña och en frustande energisk Hugo Larsson fick AC fria tyglar offensivt och plötsligt var han i en helt egen klass igen. I den här trion såg vi möjligen även en annan pusselbit som föll på plats, nämligen ett balanserat och samtidigt extremt kreativt mittfält.

Alldeles oavsett vem av de tre tränarna som kämpade med att få ordning på MFF:s innermittfält i fjol, så hade de en tuff uppgift då både AC och tänkta defensiva kuggen Lewicki hade stora skadebekymmer. Balansen infann sig aldrig, Peña hamnade fel, Erdal Rakip likaså och unge Hugo fick lite för mycket att bära på sina axlar.

I år ser AC som sagt ut som AC igen, Peña utstrålar harmoni och Hugo håller landslagsklass. När trion lekte fotboll tillsammans i fredags kändes det som att allt det Milos, AG och Åge famlade efter förra året plötsligt hade dragits fram ur Henke Rydströms hatt. Det är såklart för tidigt att veta säkert än, men visst finns här något ruggigt bra att bygga på.

I övrigt gläder jag mig åt mittbackarna där Lasse och Cornelius ser oerhört solida ut, med en fin backup i Eile. På yttrarna ser Ali och Nanasi fantastiska ut och på målvaktssidan lider vi nästan av överflöd då både Dahlin och Diawara ser riktigt fräscha och alerta ut. Ytterbacksplatserna känns också trygga med Tinnerholm/Ceesay till höger och trion Busanello/Olsson/Knudsen till höger.

Det enda jag oroar mig för just nu är väl att vi inte har en nia som sprudlar riktigt. Isaac Kiese Thelin är en klassforward, men det lossnade inte fullt ut förra säsongen och i år ser det fortsatt trögt ut med målproduktionen. Buya Turay fick en riktigt dålig start under hösten, men börjar acklimatisera sig, dock utan att kännas som den självklara strikern vi hoppades på när han värvades.

Jag tror det kan vara avgörande för MFF:s guldambitioner att vi har en central forward som gör mycket mål och avgör matcher, likt Antonio Colak 2021, och jag hoppas naturligtvis att Isaac och/eller Buya kan bli den forwarden, men något säger mig att Daniel Andersson bör ta en rejäl titt efter tillgängliga kvalitetsforwards innan transferfönstret stänger den siste mars.

Nåja, i det stora hela känner jag glädje och tillförsikt inför MFF:s kommande säsong och när jag sprang sju kilometer i Skrylleskogens naturreservat utanför Lund igår eftermiddag i sol och tio graders värme var det svårt att bekymra sig om något överhuvudtaget.

Våren är i antågande och på söndag börjar tävlingssäsongen. Det är fint att vara Himmelsblå!