Måndag morgon: Det vackra tjongandet
Hos mig finns det en svag punkt i mitt supporterskap. Känslan av att hålla på det lag som befinner sig i spelmässigt underläge men med ett gott resultat inom räckhåll.
Måndag morgon. Mästarfrukost. Eller i alla fall, regerande mästare-i- sexpoängsledning-under-uppehållet-frukost.
Otroligt, och ovant. Både 2013 och 2010 var vi så här års de jagande och de som avundsjukt sneglade uppåt i tabellen. Idag hoppas man på att avståndet till IFK Göteborg inte ska krympa till ”bara” åtta poäng efter kvällens match.
Ändå passas det för mycket fel. Det tappas boll. För många fasta situationer slarvas bort och vi har börjat med ofoget att tappa poäng på hemmaplan. Åge konstaterade kallt igår att MFFs nuvarande kvalitet inte kommer att räcka särskilt långt i europaspelet. Och ändå toppar vi tabellen med matchraden 9-2-1 och efter bortasegrar på Ullevi, Strandvallen och senast Borås Arena.
Fast igår satt det väldigt långt inne, om man ska inleda veckan med lika delar ärlighet och ödmjukhet. Visst kan man jämföra antalet heta målchanser lagen emellan och där hitta en lite stoltare statistik, men ärligt talat… Sista halvtimmen var inget annan en pärs. En regelrätt mangling av nerver och nagelband där Elfsborg malde på och Malmö höll emot.
Det har snackats mycket om fotbollsmördande bussparkerare den här våren. Chelsea fick kängor från alla håll när de tog sig till semifinal med ett niomannaförsvar. Här hemma har Göteborg och Gefle (kanske mest av tradition) fått sur kritik för sina defensiva och spelförstörande upplägg.
Hos mig finns det en svag punkt i mitt supporterskap. Känslan av att hålla på det lag som befinner sig i spelmässigt underläge men med ett gott resultat inom räckhåll. Att vara i det skedet där både förhoppningen och förtvivlan stiger i samma takt som matchuret tickar upp mot 90 minuter. Där man släpper alla tankar på rättvisa eller goda insatser överlag. När en tilläggstavla oavsett information känns som en giljotin och varje spelavbrott som en oas i öknen. Där man sedan länge slutat applådera och uppmuntra utan istället vid varje lämpligt tillfälle vrålar: Tjonga!
Som vid Rangers-MFF 2011 och Sverige-Argentina 2002. Eller som igår, mot Elfsborg.
Det gick vägen, igår också. Marcus Rosenberg blev matchvinnare, efter att återigen ha stått beredd precis framför mål. Störst mod visade han ändå när han bara någon minut efter den där stolpträffen gick fram och tackade Anders Svensson för god match med ett brett leende. Det hade jag själv nog inte vågat göra förrän om minst en vecka.
Staden Borås och laget Elfsborg är fortfarande inget som skapat heta rivalkänslor hos de flesta himmelsblå. Trots att de räknats till det allsvenska toppskiktet i snart femton år så väcker de inget mer än respekten för en bra motståndare och en svår bortamatch hos mig.
Klart är i alla fall att det nästan alltid blir bra fotbollsmatcher lagen emellan. Jag tycker det märks på spelarna också som gång på gång berömmer varandras spel och visar en ömsesidig uppskattning. Det skulle förstås vara det bästa om Malmö FF fortsatte att dryga ut sin ledning under hösten. Men om det inte skulle bli så, så upplever jag gärna ännu en seriefinal mellan dessa två lag på Swedbank Stadion senare i år.
Lätt bäst i serien… Uppehåll!