Måndag Morgon: Det var det - Tack och hej 2018
Lund.
Då var vi där. Årets sista dag. Såvida man inte tror att teorier om världens undergång stup i kvarten var det ju faktiskt bara en tidsfråga. År kommer och år går.
Jag vågar nog säga att 2018 inte blir ett undantag - även om det givetvis kan vara något för tidigt.
Så.. Om vi blickar bakåt - Vad var det här för ett år?
2018 var året då vi tappade guldet. En usel vårsäsong satte laget i en omöjlig sits inför hösten och trots en urstark period under Uwe räckte vi inte till. Kanske hade vi inte gjort det med en bra start heller med tanke på att AIK ju faktiskt var väldigt starka, men vi hade hursomhelst inte råd med en sådan inledning på säsongen. Den starka avslutningen gav åtminstone en tredjeplats och även om ju lilla silver inte är något att fira i Malmö tycker jag att man kan vara stolta över den höst som ändå presterades.
2018 var ju nämligen också året då vi gjorde en jävla fin insats i Europa. Visserligen missades CL-kvalet efter lite bleka insatser men sen plockades storspelet fram och bortsett från en bortamatch mot Genk förlorar alltså inte MFF i Europa i år. En enda förlust. Fantastiskt.
Och som jag har varit inne på i en tidigare måndag morgon har vi absolut tagit ett steg - även jämfört med CL-åren. Topparna är kanske inte högre, men dalarna är framförallt betydligt .... mindre djupa Grunda? Hmm.. Jaja. Ni fattar..
2018 var året då vi fick bygga om. Flera av våra tidigare nyckelspelare försvann. AC, Berget, Rakip, Tinnerholm, Eikrem osv och in kom Traustason, Rieks, Larsson, Bachirou och sedermera även AC igen, Antonsson. Det var många förändringar och kanske var det inte så konstigt att det tog tid att spela in så många nya. Och jag får väl erkänna - Jag älskade att ha Berget, Rakip, Tinnerholm här men de nya pågarna går verkligen inte av för hackor. Bachirou är ju på en helt egen nivå men även de övriga har varit nyttiga under säsongen. Inte ett enda felköp utifrån hur jag ser det - även om kanske inte Larsson imponerade som vi hade hoppats. Jag känner mig inte speciellt orolig över Eric heller. Jag tycker han växte och han har inte floppat som jag ser det. Kan bli riktigt bra 2019 - Annars har vi ju dessutom Vindheim.
2018 var inte året då Rosenberg tackade för sig. Heller. Vi befarade ju länge att det skulle vara fallet, men så kom Uwe in och Mackan plockade fram sitt bästa spel igen. Visst - Han äger inte matcher i Europa på högsta nivå som han gjorde 2014-2015 men han är fortfarande en av seriens absolut bästa spelare. Och så är han ju fortfarande en skitstövel på plan. Det är svårt att inte älska honom. Och det gör vi. Tack för att du stannar en säsong till Mackan.
2018 var också året då vi fick in en ny Markus - nästan. Marcus Antonsson anslöt och blev en formidabel succé. Visade att han är en man för landslaget när han gång på gång hotade lagen i Europa League. Extremt smart spelare som nog var bättre än någon av oss vågade hoppas på.
2018 var året då Uwe kom in och gjorde succé. Efter att vi haft två lite snällare tränare i MP och Kuhn var det uppfriskande att få en tränare som känns tuffare. En tränare i samma fotspår som Åge. Utan att förringa MP och Kuhn måste jag ändå säga att det känns bättre med Uwe här. Jag hoppas att vi får behålla honom länge. Spelet förändrades delvis Välkommen Uwe - Vår Superman.
2018 var således också året då MP fick lämna. Efter guldet och det fina året 2017 var det ändå ganska oväntat att det gick så svagt inledningsvis under 2018. Visserligen var det många nya spelare och visserligen har det sett ut såhär för MP i nästan varje klubb - Först bra och sen fiasko. Men det var ändå så pass mycket som såg bra ut under 2017 att det inte kändes som att en såhär svag inledning var möjlig. MEN - det ska sägas. Jag tycker inte bara det var MP utan även den för tunna truppen inledningsvis. Men det var kanske MPs problem. Uwe känns inte som en man som hade accepterat den tunna truppen.
Jag måste också säga att jag var skeptisk till MP när han kom, men jag är ändå glad för hans tid här. Jag hoppas att det går bra för honom i Kalmar. Ni kan få bli tvåa 2019.
2018 var året då Labinot Harbuzi lämnade oss. Labbe kommer förmodligen i historien vara mest känd som den som gjorde första målet på Nya Stadion. Men för oss som följer MFF mer.. ehh.. noga var Labbe något mer. En i sina bästa stunder formidabel spelare som hade tekniken som signum men även jobbade hårt och hade ett fenomenalt skott. Hans karriär blev väl inte riktigt det man hade hoppats på, men han gjorde sig ett namn på fler ställen än i Malmö. Strax före hans bortgång svarade han Erik Niva på Instagram att han ännu inte var helt färdig med karriären och det verkar väl som att det var en ny tur till Malaysia på gång. Tyvärr blev det inget av det. Labbe gick oväntat och hastigt bort. Du fattas oss Labbe. MFF-familjen saknar dig.
2018 var också året då vår ordförande Håkan Jeppsson gick ur tiden - för tidigt. Håkan kom in som ordförande 2010 och det går ju inte att blunda för de steg som föreningen tagit under Håkan. Allt är såklart inte Håkans förtjänst, men Håkan var helt rätt för MFF i den här perioden. Håkan hade kompetensen att utveckla det läget Malmö fick med nya Stadion och pengarna från Champions League. Håkans betydelse går nog inte att överskatta.
Tack Håkan. Tack för allt. Det du gjorde för MFF kommer leva kvar länge. Ditt minne kommer leva kvar för evigt.
Ta nu en kopp kaffe med Eric och Todde och njut av det MFF ni hjälpt till att skapa och utveckla. Vila i frid Håkan.
2018 var ett år med upp och nedgång. Sol och regn. För egen del blev jag farsa igen och när jag blickar tillbaka på 2018 kommer det såklart att vara det jag minns mest och bäst. Men jag kommer också minnas flera av de fantastiska matcherna som di blåe bjöd på. Framförallt kommer jag minnas Rosenbergs mål mot Midtjylland och Antonssons i Turkiet. Jag kommer minnas sångerna till Uwe. Jag kommer minnas att Guille kom hem. Jag kommer tyvärr minnas att Håkan och Labbe gick bort. Jag kommer minnas hur kall jag blev i kroppen när jag fick höra om olyckan på läktaren i Herning och att det visade sig vara Martin Östling - en person jag håller väldigt högt även om jag inte känner honom väl nog för att kalla honom en vän. Jag kommer minnas hur glad jag blev över hur MFF-familjen ställde upp. Som den ju alltid gör. MFF-familjen. Tack för 2018.
Nu kommer 2019. Då ska guldet hem. Så är det bara.
