Måndag Morgon: Ett mästerskap som väckte känslor

I går tog EM slut. Ett EM som tog sig hela vägen in i hjärtat.

Lund. Jag växte upp på 80/90-talet. Mitt första mästerskap som jag minns var VM 90. Jag minns visserligen Paninis EM-album från 88 också men jag kan inte alls erinra mig några fotbollsmatcher - Tyvärr.
Som fotbollsgalen påg på Österlen var mästerskapen större än störst. Jag såg praktiskt taget allt. Läste om allt i efterhand. Och givetvis spelade jag själv turneringarna - ute i solnedgången eller kanske inomhus med våra innebandymål. Kanske med kompisar. Kanske ensam. Fotboll var livet.

Ikonerna var Maradona. Baggio. Stojkovic. Brolin. Del Piero. Shearer. Dahlin. Osv. På den tiden var det framförallt målgörarna som jag efterliknande. Det var deras målgester jag härmade. Det var deras dribblingar och mål jag försökte efterlikna.

Mitt landslagsintresse kulminerade någonstans runt VM 1998. Ett magnifikt mästerskap. Zizous kröning. Efter VM 2002 började sen mitt intresse för landslag trappas ner. Sannolikt beror det också på att mitt intresse för Malmö FF ökade. MFF har alltid varit mitt lag, men som boende på Österlen med en farsa med hjärtat hos andra klubbar blev det inte jättemånga turer in för att se di blåe.

När mitt intresse för MFF ökade mångfalt var det där mitt intresse hamnade. Ibland blev det ett problem. Det har inte varit en jättestor överraskning för min omgivning att fotboll har legat nära mitt hjärta så när det varit stora matcher eller turneringar har folk ofta börjat prata om dessa med mig.
- Oj. Såg du matchen igår. Vilken match! Ojojojoj! Vad tyckte du?
- Jo... Det var verkligen kul. Fantastiskt, svarade jag samtidigt som jag tänkte på MFF:s U21:s bortamatch mot Värnamo.

Nåja. Riktigt så allvarligt har det kanske inte varit. Jag har nästan alltid haft koll på matcherna. Fotboll är ju trots allt en av mina kärlekar i livet, men jag har sällan brytt mig.

Från mästerskapen på 90-talet då jag kunde beskriva Gazzas mål mot Skottland i EM 96 i detalj eller hur straffarna mellan Argentina och Jugoslaven i VM 90 slogs hamnade vi i ett läge där jag sannolikt skulle svara fel på några medaljörer i senaste mästerskapen. Alltså vilka lag som tagit medalj - inte spelarna. På 90-talet kunde jag mer eller mindre varje spelare i vartenda lag. Nu är jag osäker på vem som vann...

Men årets EM har fått tioårs-Ulf att vakna. Jag har faktiskt brytt mig. Jag har engagerat mig. Jag har varit lite nervös - och jag tror det började med Christian Eriksen och allt kring det. Det fick mig att inse att det här faktiskt också är en del av den fotbollsfamilj jag älskar.
Nej. Jag engagerar mig inte som i MFF. Jag våndas inte inför, under och efter som med MFF.
Men jag har faktiskt brytt mig. Jag har brytt mig på ett sätt som jag inte gjort sen Trezeguet avgjorde EM 2000 eller åtminstone sen VM-guldet för Italien 2006. Efter Grossos straff får jag verkligen leta i minnet för att hitta vilka som vunnit och hur det gått för Sverige.

Kanske är det för att jag numera har en son som är lika fotbollstokig som jag är och var.
Kanske är det för Danmarks mur.
Kanske var det Chiellinis otroliga attityd och ledaregenskaper.
Kanske var det schweizarens bilder med några minuters mellanrum som visade på det enorma känslospannet som fotboll kan erbjuda.

Jag vet inte. Men jag märkte att jag saknat det. Jag har saknat att bry mig under ett mästerskap.

------------
Finalen då?
Redan i semifinalen insåg jag att jag skulle bli rätt glad oavsett vem som vann.
Spanien? Luis Enrique förtjänar all framgång efter det vedervärdriga han varit med om med dottern.
Danmark? Fan. Jag älskar danskarna. Inte bara för AC och Christian Eriksensgrejen.
England? Jag har alltid älskat engelsk fotboll och det engelska landslaget.
Italien? Juventus är tillsammans med Newcastle mina lag ute i Europa. Jag älskar Chellini-Bonucci. Otroliga spelare och karaktärer. Italien har dessutom också alltid varit ett landslag jag backat.

Så. Jag var lite osäker inför finalen, men sen kände jag att inte riktigt kunde relatera till spelarna i England på samma sätt som italienarna. Det är sannolikt för att mitt lag, Newcastle, är klappuselt och inte har några landslagsspelare...
Jag insåg att spelare som Chiesa, Bonucci, Chiellini men även bland annat Veratti, Jorginho och Insigne låg mig rätt nära hjärtat.

------------
Måste också passa på att berömma domaren i finalen.
Det gör otroligt mycket för matchen när man inte tar alla fjantfrisparkar utan låter spelet flyta och låter spelarna tampas där ute.
Lysande!

------------
Även om det blev så att jag höll på Italien till sist och ville att de skulle vinna lider jag oerhört med de engelska spelarna. Framförallt de tre som missade straffarna. Kämpigt.
Men det är tyvärr så det fungerar i fotboll. Någon blir hjälte. Någon blir syndabock.

------------
Gareth Southgate vet det mer än någon. Han missade ju straff i EM 1996.

Nu byter han in både Rashford och Sancho för att lägga straffar.
Sen väljer han en 19-åring att skjuta femte straffen.

Inte superbra känsla där.

------------
MFF då?
På tisdag gäller det. Returen mot Riga.
Vi bör klara det, men vi måste göra jobbet också.
Vi är ju själva ett bra exempel på hur stor skillnad insatsen och attityden kan vara hemma jämfört med borta.

Nu är det inte EM längre så nu är det ett jävla våndande fram till klockan 8 på tisdag. Risken finns att det våndas även efter.....

------------
Ett lite slag för hur härligt det var med publik förra veckan.

Vilken otrolig skillnad det är på attityden från en själv när man får vara med. Så otroligt mycket mer det betyder.
Att få vara där med er. MFF-familjen.
Tack.