Måndag Morgon: Ett skitår att minnas
Ett år har sina upp och ner. 2021 var ingen avvikare i det, men bergen och dalarna var kanske större än normalt. En snabbare årskrönika kanske kan vara något?
Lund. 2021. Knappast ett år som går till historien som ett av våra bästa. Efter skitåret 2020 när Corona styrde världen blev det minsann inte mycket bättre under 2021.
Jajo, visserligen släpptes en del restriktioner under året vilket lättade upp men under delar av året var restriktionerna hårdare än någonsin. Som lärare tvingades man till distansundervisning och det är vedervärdigt på alla sätt och vis.
Och jag förstår att många andra fortsatte påverkas högst negativt på många olika sätt.
Och just när vi trodde vi kunde andas ut - Då kom nästa variant och med den nya restriktioner. Superskojigt. Verkligen.
Men det fanns också stunder att glädjas åt - Privat har ni säkert haft era mer positiva händelser, och jag tänkte inte gå in på mina. Att ha en lång utläggning om mitt arbete som lärare har ni förmodligen ganska lite ut av. Så vi förhåller oss till Malmö FF - För visst fanns det toppar även här.
Vi började med ett särdeles uselt spel i Svenska cupen och även träningsmatcherna väckte oro. Det spelade ingen roll om motståndet var Elfsborg, GAIS eller IFK Malmö. Malmö FF såg aldrig särskilt bra ut.
Men när serien började hade Jon Dahl satt sitt lag. Det var inte färdigformat men det var mil i från det man visat upp tidigare och Hammarby besegrades i premiären. Segermålet kom sent, men om man inte druckit alldeles för mycket öl under matchen kan man inte haft några större invändningar emot att Malmö behöll samtliga poäng. MFF var klart bättre.
Malmö följde upp det med seger mot då topptippade Häcken och sen rullade det på ungefär som det brukar ändå även om det fortsatte att hacka en del. Djurgården vann enkelt i Stockholm. AIK vann inte. Kalmar som imponerat var chanslöst. Och så höll det på till sommaren. Malmö var med i toppen men imponerade sällan och så kom Europaspelet.
Inledningsvis klarade Malmö av att dubblera bra. Riga och Helsingfors besegrades samtidigt som Sirius, Degefors och Mjällby enkelt besegrades. Men i takt med att motståndet och insatserna i Europa höjdes mattades spelet i Allsvenskan. Jon Dahl roterade bort en seger mot Halmstad samtidigt som han trollade bort Rangers med Colaks dubbel.
Göteborg lyckades vinna med 3-2 efter att knappt ha fått låna bollen och Wendt fått kröna insatsen med att ta ett tufft domslut i matchens slutskede. Samtidigt slog Malmö ut Ludogorets trots att VAR kämpade på för att stoppa oss. Och så var vi i Champions League igen. Otrolig bedrift.
Tre raka matcher i serien senare utan seger och många trodde att en förlust i Borås skulle innebära att guldtåget lämnade Malmö på perrongen. Men då sprattlade MFF till och vann en tung, tung seger efter Johan Larssons fina självmål med kvarten kvar. Kanske inte det mest imponerande spelet, men för en gångs skull fick vi kanske med oss fler poäng än vi gjort oss förtjänta av.
För det är lite det - Mycket snack om att Malmö borde vunnit med mer, men i de allra flesta matcherna var vi tillräckligt bra för att vinna, men av olika skäl vann vi inte så många matcher som vi "borde". Det går säkert att förklara på många sätt, men jag landar ändå i att - Vi vann tillräckligt.
För så blev det. Efter den blytynga segern i Kalmar i näst sista omgången var Djurgården borta efter deras guldfrossa mot Varberg och då kunde vi relativt enkelt spela av matchen mot ett Halmstad som haft ett av seriens bästa försvarsspel men tyvärr ett anfallsspel som inte räckte. 0-0 guldet var klart.
Alla har sina guldkorn från säsongen. Kalmar borta. Sirius borta. Halmstad hemma. Ludogorets hemma. Hammarby hemma. Halstis återkomst. Osv osv. Det fanns fantastiska matcher, insatser och händelser. Och viktigast av allt? Efter ett tag var vi där tillsammans. På läktaren.
2020 vann vi och det var bra. Men viktigaste då var att ingen annan vann.
2021 vann vi igen och det var ännu bättre. Att få göra det tillsammans. Underbart! En planstormning på det - Som man saknat det hemma.
Så. Ska vi summera lite?
Årets spelare? Anders Christiansen. Alltid i mina ögon.
Årets viktigaste spelare? Här lyfter jag Niklas Moisander som kom in med ett annat sätt att strukturera försvarsspelet och det gav oss en annan trygghet under hösten.
Årets sämsta? Skadorna. Att vi drog på oss en hejdlös massa småskador och några stora och tunga. Låt oss slippa det nästa år. Mycket borde gå att undvika.
Sämst av allt? VAR. Fuck off.
Årets bästa? Att vi vann. Och tog oss till Champions League. På en säsong där man kanske ändå känner att vi inte riktigt fick ut allt.
Men bäst av allt? Det var att MFF-familjen samlades igen. Som jag har saknat er. Som jag har behövt er. Som jag älskar er.
När allt kommer omkring var 2021 året då vi återförenades. Och vann. Igen.
Vi gör ju det här i Malmö. Vinner.
Här behövs det inget skryt - För M F F är bäst.
Gott slut och gott nytt år alla.
