Måndag morgon: Farhågor och förhoppningar
Är nu tiden för spekulerande och långa fram-och-tillbaka-resonemang? Tja. Kanske, kanske inte. Men det är i alla fall måndag morgon.
Malmö i vinterskrud. Snö, iskyla och klarblå himmel precis som på alla de där sportlovsinläggen som nu börjar synas på sociala medier. Cuppremiär på Stadion inför en smått penibelt låg publiksiffra.Ståplats badade i sol; ett solsken som inte förmådde ta sig upp till den hörna jag står i förrän i andra halvlek. Den var efterlängtad men värmde inte särskilt mycket. Det gjorde däremot spelet. I alla fall emellanåt. Ett förvisso ihåligt Utsikten avfärdades utan större bekymmer.
Men det är fortfarande många veckor tills allsvenskan börjar. Så nu är tiden för spekulationer. Vinner vi igen? Kanske det. Eller kanske inte. Här är några grejer som, beroende på synvinkel, perspektiv och möjligen inställning till livet rent generellt, talar till vår fördel. Eller nackdel.
1. Våra motståndare.
Bara en gång tidigare sedan 16-lagsserien infördes 2008 har allsvenskans andraplacerade lag tagit färre poäng än ifjol. Så vad sysslade egentligen våra konkurrenter med under förra året? AIK tog visserligen mest poäng av alla under hösten, men såg ut som en nedflyttningskandidat under våren. För Djurgården var det tvärtom – bra med där uppe och en allvarlig konkurrent fram till sommaruppehållet. Sen blev det pyspunka med ett tränarpar som, vad det verkade, nått vägs ände. Och Hammarby, som blev tvåa med 54 poäng, har såklart inget att skämmas för. Ganska bra gjort av dem, de fick under Kim Hellbergs ledning ihop det fint, men såg inledningsvis ut som ett lite valpigt under-ombyggnad-lag. Utanför huvudstaden då? Där tycktes Elfsborg ha tappat tron efter det hårfint missade guldet 2023. Thelin blev klar för Aberdeen redan i april men stannade i Borås våren ut. Det gick sådär. Det blev bättre i och med Hiljemarks inträde, men i allsvenskan var man aldrig nära någon guldstrid. Laget slutade sjua. På platsen bakom hittade vi ett kraftigt underpresterande Häcken, som det helt säkert stormat mycket värre kring i både media och supporterled om de varit ett lag som väckt den typ av högröstade engagemang och paniska ändra-allt-nu-krav som övriga storstadsklubbar gör. All heder åt överpresterande klubbar som Mjällby och GAIS, men där saknas den riktiga kvaliteten för att kunna utmana i den absoluta toppen. Det sista gäller alla andra icke nämnda lag också – inget av dem är, eller var, en på förhand realistisk guldkandidat.
MEN: inte kan samtliga konkurrenter gå bort sig i år också? Visst måste någon av dem rimligtvis få, som det heter numera, träff? Lyckas sätta spelet, se den utveckling de hoppats på, slippa skador och se ungdomar blomma ut, ha det där mästarflytet med sena avgöranden, billiga straffar och godkända offsidemål? Hm.
Å andra sidan förskräcker knappast transferfönstret så här långt. Simon Olsson, som återvänt till Elfsborg, är det på förhand mest profilerade nyförvärvet. Men boråsarna har också tappat tunga namn som Baidoo och Ouma (och Qasem är tydligen på väg). Några axplock i övrigt: Djurgården har köpt en intressant ung finländare och en sloven som haft svårt att ta plats i Bodö/Glimt. Häcken har inte gjort mycket alls. AIK har varit det transferflitigaste laget. Bland andra återfinns här numera gamle HIF-backen Jere Uronen, före detta HBK:aren Kazper Karlsson, en ungrare, en kroat och två värvningar från Eeredivisie (förre BP-spelare Danilo el Saed och norske Johan Hove; den senare hade vi enligt sillyrykten också visat intresse för). Hammarby då? De må ha sålt Bozoumana Touré för rekordbelopp, men vad gäller spelare in är än så länge Paulos Abraham den mest namnkunnige. Jo, fönstret har öppet ett antal veckor till. Och spel kan spetsas utan tunga värvningar. Men återigen: de andra lagens fönster är hittills ganska svårbedömda. Eller rentutav beskedliga.
Och sen finns det ju sedan gammalt en strof i en sång som definierar en lösning på detta potentiella problem: gör dom andra flera mål, så gör vi bara ännu flera mål. Jodåsåatt.
2. Spelschemat.
De senaste två åren har Malmö FF börjat lysande. Skaffat sig en kudde stoppad med poäng att luta sig mot när sommaren inneburit Europaspel, sålda nyckelspelare och allmänna formdippar. I år har vi tre bortamatcher i Stockholm under de fem inledande omgångarna. Och vi möter Elfsborg hemma redan i andra rundan. En stor andel av årets svåraste matcher direkt, alltså. Blir poängskörden inledningsvis skral kommer det att börja knorras i supporterled. Eller ’knorras’, förresten. Det kommer vara en TSUNAMI av HEJDLÖST KLAGANDE kring vilka klåpare alla är som är inblandade i klubbens skötsel och hur fruktansvärt fel alla beslut som någonsin tagits är och har varit. Allt kommer att vara sämst. Hur hanterar laget sånt? Blir det stressigt? Svårt att värja sig mot all negativism? Och sen skulle de få poängen naturligtvis vara ett problem i sig. Det blir i så fall till att jaga.
Å andra sidan kanske vi inte alls förlorar de där matcherna. Vi kanske vinner dem. Och skapar ett gap neråt i år också. För som sagt, övriga lag är i värsta fall svårbdeömda. På förhand ser inget av dem avgjort starkare ut i år. Inte så här långt i alla fall.
3. Växla generation. Och spel.
Fråga vissa, vår trupp är en sorglig kombo av svajiga tonåringar och fragila åldringar. Vår ledning är oduglig och vår tränare en naiv plotterpelle. Sägs det. Hursomhaver står vi även i år inför den gamla vanliga avvägningen kring hur mycket plats som ska beredas till de egna ungdomarna. Fast kanske än mer så denna säsong ... ?
Begreppet ’generationsväxling’ brukar handla om en process där äldre som är på nedgång ersätts av yngre som är, eller i alla fall antas vara, på uppgång. Och ja, detta gäller åtminstone i viss mån för årets Malmö FF. Det har visserligen inte blivit någon större utrensning i föryngringens namn. Sören Rieks och Niklas Moisander har lagt av, men övriga trettioplussare är kvar. Fast långt ifrån alla kan i nuläget ses som förstavalet på sina positioner. Yngre spelare kommer att matchas in. Inte minst för att dagens fotbollsekonomiska förutsättningar, där det blivit så viktigt att 'bygga truppvärde’ (som det heter), kräver det. Men växlingen handlar inte bara om ålder, utan också om att vårt spel ska tas framåt. Det kanske är att ta det för långt om man säger att relationismen är ett minne blott, men: spelet har redan blivit rakare. Och nu ska laget bland annat orka löpa mer – ha ’legs’ – och vara intensivare. Henrik Rydström har ”varnat” för att det kan komma se lite rörigt ut. Det kan komma att ta tid och kosta poäng innan de nya idéerna sätter sig. Eller så visar sig de nya idéerna vara bristfälliga? Hu.
Å andra sidan kan det gå fort i fotboll. Jag tänker att allt inte ska ställas på ända; det handlar om att addera saker. Lägga till nya dimensioner. Kan ju bli bra.
4. Spelarskavanker.
Jens Stryger Larsens knä håller honom borta från cupgruppspelet. Minst. Dahlin är korsbandsskadad. Isaac Kiese Thelin och Pontus Jansson missade avslutningen av Europa League. Anders Christiansen lär inte göra många 90-minutare. Vågar vi verkligen hoppas på att tidigare långtidsskadade spelare som Oscar Lewicki och Sead Haksabanovic klarar sig utan bakslag? Och är det ens lönt att hoppas på att Stefano Vecchia och/eller Anton Tinnerholm nånsin kommer tillbaks? Skador är förstås en del av fotbollen. De klubbar som har alltigenom friska spelartrupper är lätträknade. Men den som tittar på Malmö FF:s trupp med läkarundersökningsglasögonen på har inga svårigheter att se en del skavanker.
Å andra sidan kunde flera av de ovanstående spela igår. Ändå var tydligen inte mindre än åtta spelare indisponibla. Trots det kunde vi ställa upp ett lag som innebar att Sead Haksabanovic, Emmanuel Ekong och Nils Zätterström alla började på bänken. Ungdomar som Loukilli och Skogmar – som visat att de håller för spel i allsvenskan – användes inte alls. Det finns en bredd. Och fönstret, jag skriver det igen, är inte stängt än.
5. Rydström kvar?
I några vändor har det ryktats om intresse för Henrik Rydström från större ligor. I något av dessa sammanhang menade han att han hellre gått på sommaren än på vintern. Bättre att anlända under försäsong än mitt i. Förståeligt. Så om nu någon storliga kallar, viftandes med större sedelbuntar och nya, frestande utmaningar, är det bara naturligt om Henrik Rydström lyssnar. Vad gör vi då? Ja, plockar in någon annan naturligtvis, men vad kommer det att innebära? Det vet vi inte. Jo, en sak förresten: Osäkerhet.
Å andra sidan är det för det första inte det minsta otänkbart att Rydström blir kvar. För Europarevanschens skull, till exempel. Och för det andra, om han skulle lämna, då kommer nån annan in. Det måste inte bli värdelöst. Jag tänker att klubben i så fall ser till att det är någon som håller samma grundläggande linje.
6. Mättnad
Häromveckan påpekade en icke-fotbollsintresserad kollega att det var längesen det varit nåt stort guldfirande på Stortorget. Det har han rätt i. Kanske lite talande? För vinner gör vi. Glada blir vi. Men efter de senaste gulden har stan knappast bäddats in i såna där flera dagar långa lyckorus som 2004 och 2010. Jag tror inte att någon blivit ’mätt’ i den bemärkelsen att man inte längre bryr sig om hur det går. Men att vinna kanske blivit lite för mycket vardagsmat? Både för klubb och supportrar? Som att det bara finns förluster, oavgjorda och normalläge? Och vad innebär det i så fall detta för psykologiska utmaningar? Att det skulle vara på det här viset skrämmer mig lite, faktiskt.
Å andra sidan blir jag orolig för all möjlig skit. Elitidrottsmän tänker annorlunda, de har en annan typ av psyke än jag.
Det är en tröst.
Ha en fin vecka, allihop. Och kom ihåg: vi vann igår.
