Måndag Morgon: Fars lille påg
Lund
I torsdags blev MFF-familjen lite större då min mer privata familj utökades med en påg. Det sätter såklart alltid en hel del i perspektiv när man får känna sin son krama ens finger för första gången, eller första gången få ögonkontakt, eller första gången.. Ja ni fattar.
Ni som själva har barn fattar - För er andra är det svårt att sätta sig in i (Med facit i hand är det bara att konstatera att jag hade inte en aning om vad det skulle innebära att få barn). Detta var vår tredje men det är lika speciellt varje gång.
Att ha mig till far är nog inte så enkelt alltid, men jag hoppas att jag tar en del till bordet som betyder mycket i formandet av en ny person.
En del är mitt supporterskap.
Först och främst ska sägas. Jag tillhör kategorin som inte tycker att det är kul när någon köper en souvenir till ett annat lag "på skoj". Jag kommer skratta lite artigt, men jag kommer inte uppskatta skämtet. Lägg pengar på något annat än att försöka göra er roliga på mitt supporterskap.
För utomstående tror jag det är svårt att förstå vad det handlar om att vara supporter. Det är inte på skämt. Det är inte på låtsas. Det är en del av mig. MFF är en del av mig.
Min fru och mina barn går först i alla lägen, men jag prioriterar MFF före mycket annat. Jag lägger ner mer pengar på MFF än vad jag vill räkna till. Jag lägger framförallt ner väldigt mycket känslor i MFF.
Att lägga ner mycket känslor i något är att glädjas i framgång, vara nervös i 90 minuter varje match och att bli ledsen, besviken och ibland arg i motgång.
Det är också att känna stolthet. Stolthet över att vara en del i den gemenskap som MFF-familjen har. Stolthet över att vara en del i MFF:s framgångar - och för den sakens skull motgångar. Stolthet över att vara en del av MFF.
Det är förmodligen svårt att inte få sin beskärda del av MFF om man är ett av mina barn, men jag kräver inte att de ska hålla på MFF.
Jag kräver inte ens att de ska hålla på med fotboll eller tycka att det är roligt.
Men jag hoppas att de kan engagera sig lika starkt som jag i något. Sen om det är Malmö FF, IFK Göteborg (gud förbjude) eller kanske något helt annat spelar inte så stor roll. Att få vara med i med- och motgång för något man brinner för är fantastiskt.
Det är klart att det är jobbigt när vi förlorar en cupfinal med 3-0 eller halkar ner i tabellen eller som 99 åker ur. Det är jobbigt när en spelare gör något dumt och får rött kort eller missar ett ypperligt läge.
Men att man står där och tar den smällen tillsammans med gruppen är häftigt när det sen vänder. För det gör det.
Ibland kan det dröja länge och håller man på något annat lag kanske det inte vänder på samma sätt, men det kommer alltid framgångar igen.
Att vara med i både berg och dalar är fantastiskt.
Jag hoppas att min son finner något liknande.
Kanske står han där tillsammans med mig på Stadions läktare i med- och motgång.
Kanske väljer han en helt annan väg, men jag hoppas det blir något där han både får uppleva framgångar och bakslag och att han engagerar sig känslomässigt.
Att få stå där med stolthet - oavsett resultat.
Att få dela det med en familj som man inte alltid delar blodsband med.
Det är häftigt.
