Måndag Morgon - Fassan, Masse och Lasse
I brist på aktuella händelser blir dagens måndagskrönika en promenad längs minnenas allé, närmare bestämt när unge Pontus fick uppleva sitt första MFF-guld på plats.
Vi har en komplicerad fotbollsrelation, jag och min far. Han håller på HIF och Manchester United och jag håller på MFF och Liverpool. Ändå är han mannen som färgade mitt hjärta himmelsblått.
Det började någonstans under andra halvan av 1970-talet, då MFF var dominant i Sverige och tuffade på mot svensk klubbfotbolls största bragd någonsin, nämligen Europacupfinalen 1979. Samtidigt tröskade Helsingborg runt i gärdsgårdsserierna i nordvästra Skåne.
Pappas två bröder är båda MFF:are så ville han se lite allsvensk fotboll fick han hänga på mina farbröder till Stadion och då pappa inte på något vis avskydde MFF som nutidens rödblå ofta gör så unnade han sig lite andlig spis i form av Bosse, Krister och Tapper med jämna mellanrum.
Lyckligtvis valde han att ta med sin lille påg vid de tillfällena och det tog inte lång tid förrän unge Pontus var en hängiven MFF-supporter.
Tyvärr fick jag inte uppleva guldet 1977 då jag nog inte började hänga med mer frekvent förrän året därpå vilket gjorde att fast jag hejade på Sveriges genom tiderna bästa lag så dröjde det innan jag fick uppleva mitt första guld.
Pappa som var mycket generös i sitt sätt att supporta mitt supporterskap lovade mig i princip inför varje säsong att ”i år vinner Di Blåe”, men se det ville sig inte förrän hösten 1986. Visserligen hade vi vunnit serien året innan också, men till alla rättrognas avsky hade Svenska Fotbollsförbundet beslutat att använda sig av ett populistiskt hockeyliknande slutspel vilket berövade MFF tre SM-guld under 1980-talet.
1986 lyckades i alla fall Malmö FF att tända om efter att man planenligt vunnit serien. I SM-finalen väntade försvarsstarka AIK som lyckades vinna hemma på Råsunda med 1-0.
Returmatchen i Malmö inramades av något på 80-talet så ovanligt som två rejäla klackar och en publik på runt 16000, vilket var en toppsiffra i Malmö på den tiden. Det låg något i luften och det var tydligt att den malmöitiska guldhungern var större än på länge.
Den engelske managern Roy Hodgson hade framgångsrikt förädlat unga talanger och samtidigt fått de rutinerade rävarna att tända till efter några magra år och man hade seriens giftigaste anfallspar i Mats Magnusson och Lasse Larsson.
Just denna blonda hockeyfriserade duo avgjorde matchen och redan i paus stod det 2-0 till MFF. Stämningen var hög, men ännu var inget klart. Pappa som troget hade följt med mig i hopp om att jag skulle få uppleva mitt första guld sade i paus att ”sätter de bara trean så är allt klart” och jag trodde honom.
Så när salig Lasse Larsson rann igenom i andra halvlek och med en vacker chip över AIK-keepern Berndt Ljung gjorde 3-0 brast alla fördämningar. Lasse klättrade på staketet framför klacken, jag kastade mig om halsen på min far och tårarna bara rann. Äntligen!
Matchen slutade 5-2 efter ett par avslutande mål från Masse och några tröstmål för AIK, men för mig var känslan av oövervinnlighet och lycka som störst efter 3-0 och den känslan kommer jag aldrig att glömma. Jag tror även att det var en stor stund för pappa, trots att det inte var HIF som triumferade.
18 år senare stod jag på ungefär samma sektion på Stadions södra sittplats efter att MFF slagit Elfsborg med 1-0. Med mig stod min son som fick uppleva sitt första och MFF:s femtonde guld. Vi kramades och vi grät och en cirkel slöts.
