Måndag Morgon - Himmelsblå tränare under min livstid - Del 1

Den stora snackisen förrförra och förra veckan var givetvis Allan Kuhns avsked och Magnus Pehrssons ankomst. Hur det skall gå för MP står skrivet i stjärnorna, men i väntan på detta skall jag i två delar dra mig till minnes de tränare som jag har upplevt sedan jag började följa Malmö FF. Den första delen behandlar åren 1974-2001 och nästa del publiceras nästa måndag.

Bob Houghton 1974-1980 samt 1990-1992
På sätt och vis den svenska moderna fotbollens gudfader.
Bob kom som ung engelsman till Malmö FF och implementerade ett helt nytt spelsystem som skulle slå såväl allsvenskan som Europa med häpnad.
Med zonförsvar, forechecking och en högt stående backlinje som välsynkroniserat ställde motståndarna offside lyckades Bob vinna tre svenska mästerskap, fyra cupguld och som enda tränare någonsin föra ett svenskt lag till Europacupfinal (idag Champions League-final).
Bob hade förutom sitt eget nytänkande och begåvning även en trupp att jobba med under 1970-talet som måste varit en av de bästa trupperna i nordisk fotboll någonsin. När Bob återkom till Malmö FF 1990 kom han till en starkt brandskattad förening i efterdyningarna av att Roys lag hade sålts ut till alltför låga priser och han kunde inte upprepa framgångarna från förr. Oavsett detta måste Houghton räknas som den kanske störste tränaren i MFF:s moderna historia, möjligen utmanad av sin landsman Roy Hodgson.

Keith Blunt 1980-1982
Keith Blunt, en annan engelsman tog över efter den extremt framgångsrike Bob Houghton.
Blunt hade svårt att sätta avtryck i föreningen då truppen genomgick en stor generationsväxling just under hans tid vid rodret.
Många av de stora ikonerna (Larsson, Tapper, Kristensson m fl) hade nyligen slutat och bl a Jan Möller och Robert Prytz blev utlandsproffs.
Framförallt förlusten av målvaktsbjässen Möller stod MFF dyrt och man fick egentligen aldrig löst det problemet förrän Möller återkom 1984.
Blunt försvann efter två år utan att vinna något med Malmö FF:

Tord Grip 1983-1984
Grip som mest är känd som Sven-Göran Erikssons sidekick gjorde ett kompetent jobb med att skola in Inge Blombergs "gräddbullar" (som den legendariske scouten och ledaren Inge föredrog att kalla unga talanger) och när han lämnade över till sin efterträdare 1985 hade Malmö FF åter en slagkraftig trupp redo för toppen och Europa.
Grip vann ett cupguld Med Malmö FF.

Roy Hodgson 1985-1989
Roy Hodgson måste vara den mest populäre tränaren i Malmö FF:s historia. Förutom att han utmanar landsmannen Bob när det gäller meriter är Roy något så ovanligt som en äkta gentleman.
Hodgson utvecklade MFF från det rätt så statiska långbollandet till ett mer spelande lag. Med tekniskt briljanta centrala mittfältare som Jonas Thern och Anders Palmér började man kombinera de snabba långa uppspelen med längre anfall där alla lagdelar involverades. Roy Hodgson-eran blev också något av en katalysator för en ny generation svenska storspelare som skulle fira stora triumfer i landslaget, med absolut höjdpunkt 1994, då Sverige tog VM-brons i USA med en stomme och centrallinje bestående av MFF-produkter.
Roy Hodgson vann allvenskan samtliga fem år han tränade föreningen. Dessvärre berövades MFF på tre av gulden på grund av ett märkligt hockeypåfund kallat slutspel. MFF vann även två cupguld under perioden och den största framgången internationellt kom 1989 då man slog ut FC Internazionale i Europacupen med 1-0 hemma och 1-1 på San Siro. Ett Inter som bland annat hade tyska supertrion Brehme-Matthäus-Klinsmann i laget!

Bob Houghton 1990-1992
Se ovan.

Viggo Jensen 1992-1993
Det enda jag minns från Jensens sejour i MFF är ett lag utan tro och förmåga.
Han var dessutom uppenbart dåligt scoutad av MFF-ledningen. Som ordförande Hans Cavalli Björkman uttryckte det "Vi ville ha en dansk men vi fick en tysk".
Jensen försvann utan att ha satt något som helst avtryck i föreningen.

Rolf Zetterlund 1994-1996
Rolf Zetterlund, för gemene man kanske mest känd för en massa härliga sportklyschor, lyckades få upp MFF på medaljplats igen efter ett antal tunga säsonger.
Under Roffes tre år kom Malmö FF trea-fyra-tvåa och en hel del duktiga unga spelare tog klivet in i startelvan. Även om det inte blev någon titel under Zetterlunds regi får man i efterhand konstatera att han gjorde ett habilt jobb och påbörjade en intressant föryngring av truppen.
Den kanske enskilt bästa insatsen av MFF under Roffe-eran var nog hemmamatchen i UEFA-cupen mot Nottingham Forest 1995 där man vann med 2-1 efter en sprakande föreställning.

Frans Thijssen 1997-1998
Inför säsongen 1997 spirade optimismen. En ny spännande tränare och en trupp full av spelskickliga, kvicka unga spelare.
Förväntningarna kom inte på skam. Den excentriske holländaren Thijssen hade under försäsongen utvecklat ett snabbt ögonfägnande possessionspel som i sitt slag aldrig hade setts i allsvenskan.
MFF charmade hela fotbollssverige under säsongen, men föll på mållinjen och slutade till sist trea i tabellen. Som främsta orsaker nämndes avsaknaden av en effektiv striker, men också ett par genomklappningar under hösten mot sämre lag som Ljungskile och Trelleborg där älskade målvakten Jonnie Fedel inte hade sina allra bästa dagar.
Hade allt gått enligt plan hade MFF fortsatt rulla ut motståndarna 1998, men scenförändringen var total. Spekulationerna var många och en av huvudteorierna var att den fysiska träningen inte hade skötts under försäsongen.
Efter en lång period av kräftgång tvingades Thijssen lämna tränarposten i augusti utan att ha vunnit något med föreningen.

Roland Andersson och Thomas Sjöberg 1998-1999
Blixtinkallade efter Frans Thijssens genomklappning tog MFF-legendarena Roland Andersson och Thomas Sjöberg över under hösten 1998.
Man lyckades få in lite energi i truppen och laget kunde undvika ett hotande kval och landa på en niondeplats.
1999 var förväntningarna åter höga och såväl Sydsvenskans sportchef Åke Stolt som TV-sportens Thomas Wernersson tippade Di Blåe som mästare.
Resten är som bekant historia. Efter 63 raka säsonger i högsta serien föll Malmö FF ner i nybildade superettan.
Jag minns bara fragment av hösten. Ständiga förluster och Roland Anderssons alltmer urvattnade mantra "Det är bara å jubba pu!"
Skall vi hitta något förmildrande så hade man inte mycket till lag. De flesta av de unga talanger som Roffe och Thijssen hade fått fram hade sålts utomlands för kaffepengar och ekonomin i föreningen var desperat ansträngd.
Lyckligtvis hade tränarduon gett en ung talang vid namn Zlatan Ibrahimovic förtroende under hösten, vilket i sin tur skulle visa sig viktigt. Inte bara för Malmö FF:s ekonomiska överlevnad utan för svensk fotboll i allmänhet.

Michael Andersson 2000-2001
Michael Andersson är vår hittills enda och förhoppningsvis sista superettantränare.
Han gjorde jobbet och förde upp MFF tillbaka till allsvenskan på en säsong och det skall han ha all heder av.
Med hjälp av trotjänare som Jörgen Ohlsson, Niclas Kindvall, Hans Mattisson och Jens Fjellström tog unge Zlatan Ibrahimovic ett stort ansvar och förgyllde en i övrigt oerhört tung period för oss himmelsblå.
När Zlatan lämnade MFF under sommaren 2001 försvann lite av självförtroendet hos allsvenska nykomlingen och till slut krävdes ett bragdmål av Jörgen Ohlsson i näst sista omgången för att undvika kval.
Michael Andersson som framstod som alltmer villrådig lämnade en sportsligt vilsen, men ekonomiskt stark förening efter sig.

Fortsättning följer måndagen den 5/12.