Måndag Morgon - Högtflygande fotboll och fötterna på jorden
Malmö FF stormar fram genom den allsvenska vårsäsongen och inget tycks kunna stoppa dem, bortsett från de själva.
Lund
Så blev det ännu en trevlig helg i MFF-land efter att Di Blåe igår städade av ett stukat AIK och strax därpå följde Halmstad Bollklubb upp med en match där de relativt enkelt desarmerade våra toppkonkurrenter och tillika regerande mästarna, Häcken. Ledningen i årets allsvenska är alltså i skrivande stund sex poängs marginal ner till tvåan som just är Häcken.
Det är inte heller bara poängen och resultaten som faller på plats för Malmö FF, utan även spelet. Efter en fullt godkänd premiär mot Kalmar hade vi, handen på hjärtat, maxflyt mot BP på Grimsta IP men därefter har det varit himmelsblå propagandafotboll mest hela tiden. Malmö FF formligen lyser av självförtroende och spelglädje just nu.
Bortsett från kollektivets glädje, sprudlande fantasi och uppfinningsrikedom på planen sticker spelarnas individuella skicklighet ut på ett anmärkningsvärt sett. Samtliga nyförvärv skiner och våra egna, i fjol nästan utdömda, förmågor är som pånyttfödda.
Att se de danska åldermännen AC och Rieks leka fotboll igen som vore de kalvar på grönbete är en njutning.
Att se Isaac skrämma livet ur de allsvenska försvaren med sin blotta närvaro och att se Hugo Larsson ta sjumilakliv mot den internationella fotbollsvärlden fyller mig med stolthet.
Men kanske framförallt se Sebbe Nanasi (som på grund av ett av Milos mer bisarra beslut stoppades längst ner i frysboxen förra våren trots att vi hade en startelva i sjukstugan) briljera som få andra MFF-talanger har gjort sedan Roy Hodgsons och Inge Blombergs gyllene 80-talsgeneration av "gräddbullar" värmer mitt hjärta lite extra. Vilken resa pågen har gjort!
I både bak- och förgrunden finns Henrik Rydström, som på något underligt sätt, bara på ett knappt halvår, har gått från att vara landets största Kalmarikon till att bli en helt självklar ledarfigur i en så svårhanterad storklubb som MFF trots allt är.
Att imponera på Malmöiten i gemen och att samtidigt passa in i denna nästan kvävande miljö av krav, historia och vinnarkultur som är själva Malmö Fotbollförening, är inget för den svaghjärtade men Rydström tycks ha hittat den roll som han varit menad för hela sitt liv. Om harmoni hade ett utseende hade det kunnat vara Henkes leende ansikte.
Men, och det finns ju alltid ett sådant, ju fler vinster Rydströms självspelande piano radar upp, desto närmare kommer vi den första förlusten och det är bara att se på allt jag skrivit ovan för att inse hur lätt det är att sväva iväg och få hybris.
Det är i det läget MFF är just nu som det är extra svårt att hålla dobbarna i jorden och fortsätta vara ödmjuk. Hyllningarna i media och från supportrar är givetvis till största delen av godo, men bara om man även fortsättningsvis fortsätter att vara ödmjuk inför varje ny uppgift.
Att vår spelartrupp och vår tränare har kompetensen att sätta ett vinnande spelsätt är jag redan överbevisad om, nu gäller det att visa styrka mentalt så att inte den högtflygande fotbollen får oss att tappa kontakten med den gråa allsvenska verkligheten som ibland är synnerligen tuff.
Vill man veta något om just detta är det bara att slå en signal till regerande mästarna Häcken som fick en svidande lusing på Örjans Vall igår.
Och ja, vi vet ju var MFF skall försöka ta sin åttonde raka trepoängare på söndag, ja just det, i Halmstad på Örjans. Vi är härmed varnade!
Till dess kan vi njuta av en tillvaro som är typiskt himmelsblå. Det vill säga att vara i serieledning.