Måndag Morgon - I väntan på Malmö FF
Årets mörkaste tid är här och det gäller att fylla MFF-glappet med mening.
Det lackar mot jul och sett till vädret och mörkret känns det ju både logiskt och trivsamt att fylla hemmet med ljus, stjärnor och annat som kan lysa upp tillvaron.
Min hustru, vars många förtjänster jag ofta prisar, är även en mästare i detta hänseendet och vår lägenhet är nu julriggad på det allra hemtrevligaste av sätt.
Det är skönt att hemmet blir en trevlig vrå att landa i, för de senaste veckorna har jobbet stulit nästan löjeväckande mycket tid. Sjukdomarna som kommer med kylan och mörkret har slagit rot bland personalen och det där viruset som fick världen att stanna ett par år har gjort en lite irriterande comeback, vilket gjort att vi som lyckligtvis ännu inte blivit smittade har fått hoppa in och jobba extra. You win some, you lose some, helt enkelt.
Hursomhelst, det vi himmelsblå längtar mest efter just nu är väl ändå en ny säsong, vilken vi kan se fram emot med viss tillförsikt, tycker jag.
Vi gick ju från en sjundeplats 2022 och ett mischmasch av otydliga spelsystem under tre olika tränare, till guld och ett nästan övertydligt spelsystem under en tränare 2023. Bara en sån sak!
Därför är det ju ganska segt nu när vi bara väntar på att allt skall rulla igång och inte ens silly season tycks ha vaknat i himmelsblått hänseende. Å andra sidan är väl kanske det sistnämnda positivt, sett till att vi tydligen, än så länge, inte har fått in några bud på t ex Sebastian Nanasi och det är ju innerligt skönt.
Jag hoppas rent generellt att det inte blir någon dramatisk omsättning i spelartruppen inför säsongen 2024. Det räckte mer än väl med turbulensen i somras där AC och Hugo av olika skäl försvann samtidigt och detta gigantiska hål på mitten som skulle täckas upp mid-season. Ju mer jag tänker på AC:s betydelse för MFF de senaste sju åren och Hugos oerhörda succé i Bundesliga (målet mot Bayern, såg ni?!), ju mer imponerad är jag faktiskt av att vi sydde ihop säcken till slut och kom undan med guldet.
Nåja, vi får väl se vad det blir av det hela. Tills vidare försöker jag hålla till godo med ett projekt som pågått rätt länge nu. Jag håller på att förbereda mig för Copenhagen Marathon i maj och det kräver sin träning. Jag är ute och kutar så gott som varje dag om inte jobbet tvingar mig till annat, och om underlaget är för halt kämpar jag på gymmets löpband.
Jag tänker att det kanske är en klassisk femtioårskris, jag slutade med alkohol för snart ett år sedan och så nu det här med att springa maraton, jo det är väl tydliga tecken?
Å andra sidan mår jag förträffligt och har gått ner drygt tjugofem kilo sedan förra vintern, så är det en femtioårskris så för den nog mest gott med sig. Sett till att jag skall ut och äta tre julbord de kommande tio dagarna är det ju inte så tokigt att jag förbränner en del i löpspåret.
Är det någon annan av Himmelrikets läsare som kommit på samma idé för att utmana sig själv kan jag varmt rekommendera den japanske författaren Haruki Murakamis bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning", som är en väldigt laid back, men ändå inspirerande bok om hur man kan gå från ett rätt osunt liv till att bli löpberoende utan att bli allt för jävla tradig.
Med detta lilla boktips stänger vi dagens lucka och jag önskar er alla en fin vecka.
