Måndag morgon: Just another (tragic) monday

Måndag morgon. Eller söndag kväll, om man ska vara ärlig.

Det är förskräckligt. Som det förvisso brukar vara under de avslutande timmarna på veckan. Ångest. Vånda. Den ständiga ovissheten om det är livets verklighet som tar paus eller i själva verket börjar om i gryningen.

Men just idag… Tung förlust. Trots att Eikrem var på plan. Tack vare att Ranégie och Magnus Eriksson var på densamma.

En klen tröst är att sådana här nederlag utgör tjusningen med att bo i exil i en stad där speedway och bandy regerar. Ingen annan bryr sig, ingen annan förstår.

Möjligen får man en långsökt pik imorgon bitti, från någon som åtminstone har ett sportintresse.

Gick det dåligt igår? Sur förlust? Vad hände i Stockholm?

De spridda kommentarerna är lätta att vifta bort.

Sånt händer. Det var väntat. En kass match.

?Det räcker så. Inga följdfrågor.

Skammen och sorgen får man hantera på egen hand i lugn och ro. Inga lustiga hälsningar som väntar på skrivbordet. Inga plötsligt påklädda motståndartröjor på morgonmötet. Bara den egna kampen mot destruktiv surfing och självspäkning för att läsa allt om eländet.

Ni som har det annorlunda… Jag lider med er. Å andra sidan, man kunde ha mått värre. Man kunde varit mittback i Malmö FF.

Framåt Malmö!