Måndag morgon: Kalas
"Jag berättade att jag hade varit på plats, att det hade varit en fantastiskt fin kväll. Jag sa också, för vem vill provocera en man som bär ungefär dubbelt så många kilon på sin kropp (för att inte tala om mängden alkohol i blodet), att hans lag spelat så bra man nästan kunde begära."
För ett drygt år sedan var vi på kalas. Ett sådant där de inbjudna gästerna har klätt sig i sina finaste kläder, tagit några glas vin eller öl redan på eftermiddagen för att komma i stämning för det här var ett kalas där många inte kände många. Det här var ett kalas där män hade fickpluntor i sina kavajfickor, tog i hand när de kom och kramades efter några timmar. Det här var ett kalas där kvinnor sa till sina män att det är en dag i morgon också, innan de några timmar senare själva skulle komma att glömma sina uppmaningar.
Det här vara ett kalas med långbord, med bordsplacering. Det här var ett kalas där det inte alls var omöjligt att knytnävar skulle tas fram för att lösa tvister. Och eftersom det var en vacker och varm vårsommarkväll var det också ett kalas där en del barn kan ha kommit till i buskarna bakom festlokalen. Inte alla äkta måhända.
Det var en backanal.
Jag hamnade bredvid en kvinna (vi kan kalla henne Olga) i övre övre övre medelåldern, som inte alls var otrevlig, tvärtom, men som hörde lite dåligt. Det visade sig att hon kände till min mamma och särskilt många fler beröringspunkter hade vi nu inte. Sällan har min mor varit föremål för ett sådant intresse, utan att ens vara närvarande. Framför allt inte i ett så högt tonläge att många i lokalen hörde vad jag sa, men som Olga knappt tog in; det finns tillfällen då hörapparater bör finnas att låna.
Så det föll sig naturligt efter någon timme, när desserten var på väg in och min mors liv gåtts igenom, att både Olga och undertecknad började söka med respektive blickar efter andra att ägna vår uppmärksamhet åt.
Rakt över bordet satt en man i övre medelåldern. Jag hade lagt märke till honom för att han inte hade velat ha någon påfyllning i snapsglaset när det frekvent serverades, men som hela tiden lät sig övertalas utan större problem och med gott humör slickade bottnen innan Skåne och Halland snart dök upp på nytt. Jag såg hans klubbemblem på kavajslaget. Och fotboll är ju något att prata om.
Han var ännu i ett tillstånd där munnen släppte fram orden som hjärnan ville ha ut och det stod snart klart att han inte sett sitt lags senaste match på plats. Däremot var han ännu förgrymmad och besviken efter hur det hade förlorat. Han sa, med viss rätta, att hans lag hade varit bättre, hade haft fler målchanser och på det stora hela hade spelat ut bortalaget.
Jag berättade att jag hade varit på plats, att det hade varit en fantastiskt fin kväll. Jag sa också, för vem vill provocera en man som bär ungefär dubbelt så många kilon på sin kropp (för att inte tala om mängden alkohol i blodet), att hans lag spelat så bra man nästan kunde begära, att det skulle bli tufft in i det sista på säsongen. Jag sa att jag i slutet av matchen bett till alla gudar jag kunde namnen på när Anders Svensson fick ett ypperligt frisparksläge i minut 90+.
Fast över den grönfärgade prinsesstårtan och de väl tilltagna kuporna konjak tryckte jag också på det faktum att det är poängen som räknas. Och Elfsborg hade ju bevisligen lämnat Borås Arena med noll och Malmö FF med tre. Där nånstans avslutade vi vårt samtal.
Men innan han hängde kostymen över stolen, drog av sig slipsen och knäppte upp skjortan för att med förvånansvärt stadiga ben ta sig an dansgolvet till den hyrda orkesterns slagdängor, förklarade han frankt: Det kommer en ny match om ett år.
Vilket han ju bevisligen hade rätt i. I dag, den 11 maj, närmare bestämt är den matchen.
När jag och mitt sällskap lämnade kalaset, långt innan det var över, såg vi en yngre yngre medelålders man sitta i busskuren utanför bygdegården där vi hade hållit till. Han hade hakan mot bröstet och hans snarkningar hördes tydligt. Den vita finskjortan var smutsig och den ena skon fattades. Jag kan inte svära på det, men det såg faktiskt ut som om någon hade bundit fast honom vid väggen för att han inte skulle ramla framlänges.
Klockan var runt 21.30. Vår chaufför undrade om vi verkligen ville åka hem. Det ville vi. Verkligen. För ett sådant kalas var det.
Jag vill tro att det blir en bättre fest i kväll. Jag vill tro att mannen med Elfsborgsmärket på sitt kavajslag kommer att få anledning att svära på nytt. Över att Elfsborg lämnar Borås Arena med noll poäng. Över att Malmö FF åker hem till Skåne med tre. Sådana fester gillar jag. Backanaler gör sig bäst på avstånd.
