Måndag morgon: Lider med Alexander Blomqvist
"Det vore så oerhört tragiskt om ytterligare en ung lovande MFF-mittback får sin karriär satt på stopp, tillfälligt eller ej. Det är visserligen glädjande att MFF vann, att vi fortfarande är obesegrade och att vi går in till matchen mot AIK på onsdag med gott självförtroende. Men likväl, jag lider med Alexander."
”Det går inte att förklara bort deras seger” sa Kalmars tränare efter att ha sett sitt lag förlora mot Malmö FF. Han är en ärlig man, Nanne Bergstrand. För rättvis var segern, och där var mycket som gladde i går (om än att det blev onödigt spännande, som det alltid blir med en så skör ledning som 1-0).
Vad som däremot inte är vare sig rättvist eller glädjande är Alexander Blomqvists öde. I sin allsvenska premiär kom 18-åringen in i stället för skadade Erik Johansson. Det går knappt att föreställa sig känslorna i den unge mittbackens inre: att få springa in på sin hemmaarena med en publik som bara vill honom allt väl, att äntligen få representera sin klubb. Som han säkert hade väntat. Som han säkert hade längtat. Som han säkert hade önskat en helt annan utgång.
För det blev bara åtta minuter.
In i minut 73, ut i minut 81. Utburen på bår. Det såg på tevebilderna ut som en sådan där vridning av knäet som antingen läker på några dagar (lex Tokelo Rantie), eller i värsta fall kan hålla honom borta länge. Detta skriver jag utan någon annan medicinsk utbildning än en två-årig mentalskötarkurs; gudarna ska veta att vi där inte lärde oss mycket om fysiska skador. Men Skånskans Ole Törner twittrade direkt efter matchen att det mesta tyder på en korsbandsskada enligt Malmös läkare Pär Herbertsson.
De som följer MFF:s ungdomsfotboll har länge pratat varmt och högt om Alexander som nästa storback. Den som står på tur att ta över när Pontus Jansson och/eller Filip Helander gått vidare ut i Europa. Malmö FF har länge varit duktiga på att hitta mittbackstalanger och förädla dem, så när en ung kille sticker ut som Alexander uppenbarligen har gjort – då finns det säkerligen fog för lovorden.
I den bästa av världar hade han fått göra en lugn och trygg debut i går mot Kalmar, fått känna av det mycket högre tempot i Allsvenskan (jämfört med U21-serien). Och tänk om han hade satt den där nicken bakom Etrit Berisha…
Sedan hade han framöver successivt fått allt mer speltid, jämför Filip Helander (den store Filip Helander - herregud, jag tror att jag är kär), och likt honom inom en snar framtid varit ordinarie. En ny MFF-ikon i vardande.
Så kan det förhoppningsvis bli. Jag tänker inte ta ut något i förskott, och han är fortfarande ung. Dessutom, i skrivande stund är det oklart hur allvarlig skadan verkligen är, trots vad som rapporteras. Det kan som sagt röra sig om några dagars vila.
Men jag kan inte låta bli att tänka på Jasmin Sudic. Som ungefär lika gammal spåddes en minst lika lovande framtid, men nu är utlånad till Mjällby efter några dystra år i rehabbassängen och på Malmös avbytarbänk. Efter korsbandsskada.
Det vore så oerhört tragiskt om ytterligare en ung lovande MFF-mittback får sin karriär satt på stopp, tillfälligt eller ej. Det är visserligen glädjande att MFF vann, att vi fortfarande är obesegrade och att vi går in till matchen mot AIK på onsdag med gott självförtroende. Men likväl, jag lider med Alexander. Det gör så ont i mig när spelare skadas. Det gör så ont i mig när unga lovande spelare får allvarliga skador. I går eftermiddag överskuggade hans skada nästan Malmös seger. Jag hoppas att röntgen visar att Alexander ändå haft tur i oturen.
***
Jag tänker emellertid inte dra upp Christian Banks öde 1999. Någon gräns för pessimism får det allt vara.
***
Robin Olsen. Det är oerhört skönt att veta att det finns en sådan bra målvakt bakom Johan Dahlin.
