Måndag morgon: Hallå där nere
Vi har sprungit i kapp guldtåget.
Lund. Efter förlusten mot Djurgården såg det inte så ljust ut. Helt plötsligt hade en klar ledning till sommarvilan förvandlats till sex poäng efter och allt såg ut att vara upplagt för järnkaminerna. Guldtåget började tuffa iväg. Sedan dess har vi vunnit sex raka matcher och har 14-0 i målskillnad. Vips - Så var vi tillbaka i serieledning. Inte med någon stor marginal - men dock.
Just den där nollan i insläppta mål är ju en nyckel såklart. Efter att ha bjudit på en del mål och målchanser tidigare under säsongen har vi blivit oerhört täta och välspelande defensivt. Eric Larsson har växt makalöst. Behrang Safari är precis så bra som vi hoppades när han vände hem. Oscar Lewicki har varit magnifik på mittfältet och i backlinjen. Och så Rasmus Bengtsson. Jag hyllade Marcus Danielsson under sensommaren men det finns ingen chans att jag skulle byta ut honom mot Rasmus. Rasmus är i min bok den bästa mittback vi haft sen... Ja, ärligt talat så vet jag inte. Patrik var otrolig i den få matcher han spelade 2004/2005 men annars är Rasmus den bäste jag sett på 2000-talet.
Och vi ska inte heller glömma bort Johan Dahlin. Jag har svårt att Johan inte är vår bäste målvakt sen Janne Möller - och han har aldrig varit bättre än i år. Sprider ett lugn och agerar i perfekt symbios med backlinjen. En oerhört viktigt del i att vi kunnat ta oss tillbaka till serieledningen.
Vilken avslutning det blir nu. Fyra lag inom tre poäng. Stockholm mot Malmö. Två matcher kvar på konstgräs - En hemma. Två matcher mot stockholmslagen.
Det blir häftigt det här.
Och lägg till fyra matcher i Europa League och en cupmatch i Värnamo.
Fotbollskanalen pratade om att det är vårt guld "att förlora". Jag förstår inte den meningen. Då är man bara rädd för att inte vinna.
Vi går för guldet - Vi har tre starka konkurrenter. Må bästa lag vinna.
Jag älskar det.
Framåt Malmö.
