Måndag morgon: Måndag i mellanåret
"En tredjeplats. Inte fantastiskt. Men om ett mellanår innebär att komma trea så känns det inte så illa."
Frun firade 40 igår. Söndag med sång, skumpa och socker. Idag, måndag morgon med mullrande mage och måttliga målsättningar.
En vecka har gått, off-season. Det känns okej. Trots att en har fått ducka för alla rapporteringar om guldfirande gnagare så har det varit bekvämt att lägga Allsvenskan 2018 bakom sig.
En tredjeplats. Inte fantastiskt. Men om ett mellanår innebär att komma trea så känns det inte så illa. Särskilt inte efter en säsong med en sådan bedrövlig inledning och ett framtvingat tränarbyte. Det är lätt att skratta åt ex-kärlekarna Rodic och Djuric som hänger på fel ställen vid fel tidpunkt, men när två av våra grabbar led skeppsbrott med en vattenskoter i somras såg vi också rätt dråpliga ut, på alla plan.
Jag sällar mig numer till den politiskt korrekta elit som inte längre tittar på Fotbollsgalan. Det känns skönt att säga. Det slår aldrig fel, det är alltid något annat än välförtjänta hyllningar som hamnar i fokus efteråt.
En framgångsrik fotbollsspelare tar tillfället i akt och använder sitt tacktal till att ta ställning. En annan känner sig manad att gå ut och försvara sig. Bakom de båda står ett förbund som… ja, vad gör de?
Så länge det är upp till enskilda utövare att föra debatten och bidra till en mer jämlik fotbollsvärld kommer det att ta väldigt lång tid. Spelare kommer och går men organisationer består. I efterspelet till Nilla Fischers omdiskuterade brandtal har jag inte sett förbundet kommunicera något annat än det vanliga. Det vill säga… Ingenting egentligen. Bara löften om en pågående diskussion som hålls internt. Jaha.
Nästa Lund. Framåt Malmö!
