Måndag morgon: Mörkt, räligt... Och alldeles underbart
I dessa tider, när temperaturen sjunker och de flesta dörrar stängs inifrån… Skänk en tanke till alla de som inte har det lika behagligt. Till de som inte kan stressa hem efter en rutten arbetsdag för att se sitt lag spela i Champions League.
November månad. Udda vecka. Måndag morgon.
Det är nu det börjar på riktigt. Rusket. Räligheten. Mörkret.
Började med den här texten tidigt i går kväll. Lämnade den för en godkänd portion nattsömn och avslutar den nu på morgonkvisten. 12 timmar från start till nästan mål. Utanför fönstret ser det exakt likadant ut. Mörkt och räligt.
Men det är annorlunda i år. Soltimmarna är fortfarande lika få, men det finns andra gyllene strålar som värmer. De som utgår från Malmö FFs glans och skimmer.
I dessa tider, när temperaturen sjunker och de flesta dörrar stängs inifrån… Skänk en tanke till alla de som inte har det lika behagligt. Till de som inte kan stressa hem efter en rutten arbetsdag för att se sitt lag spela i Champions League.
Tänk på de stackare som desperat sätter sitt hopp om framgångar och glädje i höst till vårt alltmer kvicksandstrampande landslag. Unna alla de som är olika oss men ändå likasinnande åtminstone ett hjärtligt leende när de tvingar sig igenom Fotbollsgalan för att förlänga sin säsong i några minuter till.
Stanna upp och känn lite tacksamhet för att vi inte håller på den klubb som efter seriens kanske starkaste säsongsavslutning sparkar sin tränare. Det känns lite väl pretentiöst att uppmana alla himmelsblå att njuta av elitlicensen, men den är faktiskt inte självklar för alla. Eller påminn er om att vi inte har underpresterat senaste tiden, att vi inte är i behov en fräsch nystart och därför inte kontrakterar Peter Swärdh.
Det är inte meningen att leverera en dryg frukostkrönika som går ut på att sparka på de som redan ligger. Tvärtom, jag manar egentligen till ödmjukhet. Ödmjukhet och respekt inför de framsteg Malmö Fotbollförening har gjort i år.
Det är lätt att glömma när man med stora ögon och bultande hjärta ser MFF spela jämnt mot regerande spanska mästarna att för bara ett år sedan var Malmö kaosklubben, med plötsligt avgående tränare och sportchef.
Att nonchalant kunna rycka på axlarna åt ett knappt avancemang i Svenska Cupen… Ja, det själförtroendet är sannerligen nyvunnet.
Och det tål att ältas igen: MFF har inte bara behållit sin position, man har blivit ännu bättre efter att inom loppet av ett år ha tappat sportsligt tunga namn som Norling, Dahlin, Hamad, Jansson, Albornoz och Friberg. Lägg därtill alla förändringar inom den administrativa organisationen och utvecklingen blir än mer imponerande.
Det är ganska lätt att höja dagens MFF till skyarna. Alla gör det ju. Bank, Niva och de andra proffstyckarna verkar ha tagit klubben till sitt hjärta i text efter text.
Tror inte bara det beror det på snygga mål mot bortgjorda läskbackar eller för att 20 000 malmöbor kan hoppa i takt mitt i veckan. Det finns så mycket mer, som förhoppningsvis inte bara är tecken på en tillfällig guldålder.
På plan finns Rosenberg och Concha. Bakom bänken står Olof Persson och Jonnie Fedel, anställda av Daniel Andersson. Inom föreningen ryms mängder av profiler som på olika sätt bidrar med sin lust, kompetens och erfarenhet. Tapper, Kindvall, Möller, Skoog, Yngvesson med flera är fortfarande en del av dagens Malmö FF. Underifrån kommer Olsen, Kroon, Konate, Rakip och Helander för att föra traditionerna vidare.
Ändå är det de som kommit utifrån i år som kanske imponerat mest, de som borde ha en lång inskolningstid i den hemvävda strukturen. Men Tinnerholm, Adu och Kiese-Thelin har med besked visat att vinnarkultur inte är något som främst sitter i väggarna och att malmöitiskt ledarskap består av annat än "avadådå" och "kom inte här och kom"-attityd.
För knappt tio år sedan hade vi ett finsk-brasilianskt anfallspar som under kort tid hann bli mycket populära. Ändå står de sig slätt mot Halsti och Ricardinho, två ”riktiga” MFF:are som uppenbarligen fått ut mer av sina utlandsår i Skåne än regelbundna löneutbetalningar.
Åge Hareide har flera gånger i år pratat om en stad som mobiliserat sig inför de svåraste uppgifterna. Trots att jag bara suttit i Motalasoffan, så har jag känt likadant. Årets lag är folkets lag, MFF är Malmös lag. För att MFF speglar Malmö, för att staden speglar klubben.
Det har krävts mycket arbete för att nå hit. Det kommer att krävas lika mycket för att hålla sig kvar. Det finns gott om exempel på höga fall och snabba ras.
Men, använd inte hösten till att jantegräva ner er i minnen från det publik- och titelfria 90-talet. Påtvinga inte er en nostalgisk ångest från degraderingsåret bara för att hålla fötterna på jorden. Och, för allt i världen, strunta i galorna.
Istället, sträck på er, begrunda den fantastiska rimligheten i det ni strax ska säga och njut en kort sekund innan ni nästa gång inleder en mening med orden:
-Om vi bara slår Juventus hemma…