Måndag morgon: Nästan som 2004
"Det var faktiskt nästan som 2004 igen, då mina känslor för ett annat lag jag inte tycker särskilt bra om (inte alls faktiskt) för stunden var oerhört positiva. Då var det guldet vi spelade om, nu Europa."
Till slut satt jag framför skärmen och följde två matcher. Och alldeles i slutet gjorde jag något jag aldrig hade kunnat se komma: jag valde bort Malmös match till förmån för en annan. Men vid 2-0 till oss där det var inslaget och klart och vi gjort vårt, var det långtifrån över i Östersund. En 2-0-ledning i paus hade med runt 20 minuter kvar förvandlats till 2-2 och allt som krävdes för att MFF:s tredjeplats skulle förvandlas till en fjärdeplats var ett mål till för Hammarby.
Med fyra minuter kvar lyckades stockholmarna dessutom kvittera igen till 3-3 och slutet blev något så fruktansvärt nervpirrande att mina händer skakade länge efter att domaren till slut blåst av på Jämtkraft Arena. Just då hade jag kunnat krama om hela staden och föreningen Östersund, inklusive ordförande Kindberg.
Det var faktiskt nästan som 2004 igen, då mina känslor för ett annat lag jag inte tycker särskilt bra om (inte alls faktiskt) för stunden var oerhört positiva. Då var det guldet vi spelade om, nu Europa. Då som nu mötte vi Elfsborg hemma, då som nu var vi beroende av att andra lag gjorde bra insatser och tog poäng. Då: IFK Göteborg klarade 1-1 borta mot Halmstad BK medan vi vann mot Elfsborg utan att spelmässigt imponera. Nu: Östersund klarade 3-3 mot Hammarby medan vi vann mot Elfsborg utan att spelmässigt imponera.
Som om sådant som att spelmässigt imponera spelar roll när bara tre poäng gäller. Det som har betydelse är att vi vann och att vi gick om det andra laget.
Då HBK, nu Hammarby. Då stod jag på Malmö Stadion och grät och jublade om vartannat, alldeles upplöst av alla känslor. Inte fullt lika emotionell var jag igår framför datorn hemma i soffan, för några tårar kom inte men väl jubel och glädjescener. Och darrhänthet av en sällan skådad nervositet.
För det var så mycket som stod på spel. Att komma trea eller fyra i Allsvenskan är inte bara en kamp om lilla silvret eller bronset, utan det står potentiellt gigantiska pengar samt upplevelser på spel. Som trea är vi som bekant klara för Europa League-kval, och jag återkommer snart till det, medan fyran Hammarby får förlita sig på att antingen vinna Svenska Cupen eller hoppas på att AIK, IFK Norrköping eller MFF (yeah, we wish) vinner den så att de som fyror tar den sista Europaplatsen.
Det förstår alla vilken skillnad det alltså är att komma trea eller fyra. Det var det som stod på spel igår, och sett till hur hela säsongen sett ut så var det en remarkabel prestation att till slut lyckas ta oss förbi det sista strecket.
Och för att ytterliga betona vikten av att vi får spela i Europa även 2019 så räcker det att titta på våra UEFA-poäng. I dagsläget har vi 17 och har chansen att ytterligare öka på dem. När jag har funderingar runt sådant här kontaktar jag gurun Lennart Hedstigen som driver bloggen och twitterkontot Uefaranken. Han berättar att vinster ger två poäng, oavgjort en. Vi kan alltså i det pågående gruppspelet hamna på alltifrån 17 (vid noll vinster) till 21 (vid två vinster mot Genk och Besiktas) och allt där emellan. Går vi vidare ökas summan på än mer. Om jag fattat honom rätt vill säga.
Fast så långt fram behöver vi inte blicka. 17 poäng är redan det bra, sett till vad svenska lag brukar ha. Detta kan vi tacka CL-åren 2014 och 2015 för. Nästa år är det sista innan poängen från 2014 försvinner. När vi går in till kvalet nästa sommar har vi således poäng från tre gruppspel att använda. Jag säger inte att detta är ett once in i a lifetime, men vi ska nog i alla fall inte räkna med att det blir en vana.
Hur långt räcker då 17 poäng, som vi har i dagsläget? Lennart skriver så här:
”Det räcker till seedning fram till Q3 i EL-kvalet men inte i playoff (behövs en bit över 20p). Det räcker troligen till seedningsgrupp 3 i lottningen till EL:s gruppspel om det blir aktuellt.”
Sett till detta hade en fjärdeplats samt en eventuell missad cuptitel och därigenom uteblivet Europaspel 2019 varit fruktansvärt tungt. Men i den trettionde omgången med inte alltför många minuter kvar av den kravlade sig Malmö FF upp på den plats som räcker för att vi hela den kommande vintern kan längta efter och hoppas på många och framgångsrika matcher i Europa även nästa år. Jag är oerhört glad för detta.
Det är inte som att vinna guld, den glädjen är det inte förstås. Den glädjen innehåller också ingredienser som stolthet och ett litet överlägset leende. Men så här, jag är hellre så här glad än motsatsen.
Och den avslutningen från sommaren och framåt, eller från Uwe Rösler och framåt om man så vill, har varit enastående. På två fronter har MFF som ensamt svenskt lag spelat, och för det mesta också vunnit. När andra lag har haft paus från mitt-i-veckan-matcher, har vi farit Europa runt. Det gör gårdagens prestation än större, och att spelet inte var av samma kaliber som vi ibland fått uppleva gör mig ingenting.
Vi skulle ha tre poäng, vi skulle hoppas på att Östersund knep minst två av Hammarby, och hur det såg ut på planen var rätt egalt. Även om MFF-truppen med allsvenska mått mätt är bred så finns där rätt många spelare som är uppe på väldigt, väldigt många matcher sedan början av juli. Där finns säkert en del som lider av rätt mycket trötthet i både huvud och kropp.
Även om det inte blev guld går det inte att vara annat än nöjd nu. Man måste få tillåta sig att vara det även om det ”bara” blev en tredjeplats. För vi spelar i Europa också 2019. Det är bra. Fel, det är mycket bra.