Måndag morgon: Nu vänder vi blad?
Men, glädjen vinner över besvikelserna på sikt. Även den mest luttrade blickar hellre tillbaka på det positiva och minns segrarna och hjältestunderna. Dit kommer även Allan att räknas så småningom.
Motala
Måndag morgon. På riktigt. Igen.
Tre veckors jullov är över. Slut på glögg, champagne och saffranskolor. Fram med väckarklockan, havregrynen och arbetsmoralen.
Ångest? Trötthet? Morgonskräck? Jo tack. Men, jag har åtminstone ett jobb. Det har till exempel inte Allan Kuhn.
Att inte få fortsatt förtroende efter att ha vunnit Allsvenskan redan sin första säsong är tungt. Nog för att spelet ofta inte var särskilt bländande, formdipparna bottenlösa och att cupmatcherna mot Häcken och Landskrona fortfarande svider. Men ändå… Han ledde MFF till ett guld.
Många, inklusive mig själv, imponeras av MFFs kyla och proffsighet, att efter en utvärdering komma fram till att bara bra kan bli ännu bättre. Det som inte känns hundraprocentigt behöver inte vara akut dåligt, men det är ändå en anledning till att agera. Därför fick Allan Kuhn lämna, och därmed bli en gyllene parentes i klubbens historia. Om det var rätt beslut lär vi återkomma till många gånger, senast i höst.
Det finns inga fina avsked, oavsett framgångar. Norling och Nilsson hade inte bara guld gemensamt, de lämnade också rätt dålig stämning efter sig. General Prahls sista betyg åt sig själv var fiasko, ändå var det ingenting mot vad Sören Åkeby eller malmöikonerna Tomas Sjöberg och Roland Andersson fick höra efter sina insatser.
Inte ens Åge Hareide fick göra sorti till endast jubel och applåder, efter en serieseger och två osannolika Champions League-äventyr. 0-8 mot Real Madrid och en femteplats i tabellen gav tillräcklig anledning att längta efter något nytt.
Men, glädjen vinner över besvikelserna på sikt. Även den mest luttrade blickar hellre tillbaka på det positiva och minns segrarna och hjältestunderna. Dit kommer även Allan att räknas så småningom.
Det stör mig att Daniel Anderssons ord om att nu gå vidare och blicka framåt inte riktigt satt sig hos spelarna. Att behöva läsa i tidningar om efterhandskritik känns både barnsligt, oproffsigt och lite… fegt.
Såklart har talanger som Pa Konate och Franz Brorsson rätt att känna sig orättvist behandlade eller frustrerade över att inte fått de chanser de förtjänat. Men det är helt onödigt att gå ut och prata i media om det nu, när de är kvar och föremålet för deras missnöje är borta.
Tänk om Allan skulle gå ut och snacka om dem han gav chansen i matchen mot Landskrona? Vad han tyckte om deras insatser istället för att på sig ansvaret för laguttagningen? Skulle inte kännas helt okej, eller hur?
Malmö FF försöker etablera sig på en ny, högre nivå. I veckan upptäcktes en del utvecklingspotential.
Framåt Malmö!