Måndag morgon: Omsprungna?
Kan den som hamnat på sjunde plats hävda att den befinner sig längst fram?
“Vi ska ikapp de ljusblå jävlarna”, sa AIK:s dåvarande sportchef Björn Wesström då säsongen 2018 sparkades igång. Och ja, AIK vann allsvenskan det året. Men sen har det gått tyngre för de svartgula från Solna. Inga fler titlar. Inga europaframgångar. Medan Malmö FF vunnit två SM-guld till, brutit cupförbannelsen och tagit sig till fyra europeiska gruppspel.
Fast det finns ju fler svenska klubbar än AIK. Är någon av de andra ikapp Malmö FF? Och förresten, att ”komma ikapp” – vad betyder det ens i det här sammanhanget?
Tja, det är måndag morgon. Det är en tidpunkt i veckan då det sällan ges några svar. Men vi kan ju i alla fall, på sant måndagsmanér, suckande försöka börja sortera tankarna.
Vårt ekonomiska försprång
Längst fram, ledande och först, det kan en fotbollsklubb vara på många olika sätt och ur många olika synvinklar. Malmö FF har exempelvis flest ligatitlar, men inte det största medlemsantalet. Malmö FF har den högst rankade akademin, men inte det högsta publiksnittet. Och så vidare. Här nedan tänkte jag lite löst och lagom svepande koncentrera texten kring två dimensioner: ekonomi och sportsliga resultat i det korta perspektivet.
Ingen lär ha missat att Malmö FF har en ekonomi som är överlägsen de andra svenska klubbarnas. Siffrorna för 2022 finns inte tillgängliga än, men årsredovisningen för 2021 berättar att MFF då hade över 600 miljoner kronor i eget kapital. Näst mest av de allsvenska klubbarna hade Norrköping, 157 miljoner, och sen kom Djurgården med 125. Med tanke på att 2022 inneburit ett nytt europeiskt cupspel och försäljningar av Anel Ahmedhodzic och Veljko Birmancevic lär det inte ha skett någon dramatisk försämring av det ekonomiska försprånget.
Men även om svenska fotbollföreningar ofta har komplicerade organisationsstrukturer med AB:s inblandade är de medlemsägda. Utan aktieägare som väntar på utdelning. För en sådan förening är pengar rimligen att betrakta som medel, inte mål, inte något som ska samlas på hög. Bilden av att styrelse och ledning likt Farbror Joakim tumlar runt i pengahögar inuti ett kassavalv varifrån ingen kosing någonsin kommer ut, den må vara festlig. Men som supporter är det inte det jag vill se. Om inte våra miljoner kan omsättas i sportslig framgång, vad ska vi då med dem till?
Åtta säsonger har förflutit sedan Malmö FF efter 2014 tog sitt ekonomiska great leap forward. Under åren 2015-2022 har vi fyra allsvenska titlar, en cuptitel, två CL-gruppspel och tre EL-gruppspel. Intressant är att vi endast en gång under dessa åtta år mäktat med både allsvensk seger och att kvalificera oss för europeiskt gruppspel (2021). Annars har det varit antingen eller. Med tanke på miljonsiffrorna ovan borde man kanske orkat med en större inhemsk dominans? Ja, om detta har det sannerligen tragglats de senaste åren, och det är förstås en fullt rimlig åsikt som delas av många.
(I rättvisans namn bör det ju förstås inflikas att pengarna inte alls bara lagts på hög utan använts till att bygga föreningen på många olika plan. Från supporterhåll må man göra sig lustig över mängden kommunikatörer som anställts, men klubben har exempelvis köpt loss stadion, startat dam- och flicklag och investerat i faciliteter, organisation, kommunikation, stab, restaurangverksamhet etc)
---
Inköpstankar
År 2011 köptes Mathias Ranégie för nånstans mellan 12 och 15 miljoner. Det är möjligt att klubben på senare år gjort förvärv som, med sign-on medräknat, varit något dyrare. Och lönebudgeten är förstås högre nu än då. Men när det gäller enskilda spelarinköp har Malmö FF egentligen aldrig lämnat kostnadshäradet från 2011. Den försiktigheten – snålheten? – kan det finnas argument för. Till exempel att en trettio-fyrtio-miljonersspelare inte kommer med leveransgaranti, att det blir obalans i lönestrukturen, att klubben är duktig på att hitta goda förvärv till en lägre peng, att man ändå lyckats låna in högre-hylla-spelare som Colak och Hadzikadunic och så vidare. Visst. Men med tanke på att den ekonomiska verkligheten ser helt annorlunda ut nuförtiden är det ändå lite anmärkningsvärt att man aldrig valt att handla dyrare. Istället tycks strategin varit att plocka ett större antal spelare - en stor trupp har förstås varit ett sätt att försöka hantera matchande i både allsvenskan och Europa - från en något lägre hylla. Hårddraget och lite elakt: bredd istället för spets.
Orsakerna till det misslyckade fjolåret är helt säkert många och komplexa, och det är alltid lätt att vara efterklok, men de många sommarinköpen blev ingen succé. Därmed inte sagt att de är och förblir dåliga köp, det finns såklart alla möjligheter att det blir bättre – mycket bättre – i år. Men som läget var ifjol innebar inget av nyförvärven den där riktiga och välbehövliga injektionen för laget (med Zeidan som lysande undantag under några matcher just efter ankomsten). Det blev i bästa fall lite mer av ungefär samma. Hade det varit bättre om klubben istället lagt pengarna på färre men avsevärt dyrare spelarförvärv? Ja, säg det. Omöjligt att veta. Men ändå en fråga som kan vara värd att vända ut och in på. Vilket förhoppningsvis också gjorts i utvärderingen av året.
Och apropå övergångssummor: när det spekuleras i försäljningar för niosiffriga belopp blir det för mig en underlig grundprincip om detta betraktas som nån sorts ensidig höjning. Det är förstås hypotetiskt än så länge, men om – OM – klubben säljer för de summorna, är det rimligt att den ekonomiska upptrappningen endast sker på försäljningssidan? Eller blir den naturliga följden att vi tar steget in i dyrare butiker, och alltså låter även inköpsbudgetar för enskilda spelare stiga? Lex Molde – ut med Fofana för 140 miljoner, in med Berisha för 40. Se det inte som en kommentar kring huruvida detta är klokt användande av slantar, bara ett konstaterande av att man sätter mer kulor i rullning. För å andra sidan betalade Hammarby runt hälften av det för ett halvår sedan. Har Berisha verkligen uträttat nåt under de senaste månaderna som motiverar den värdeökningen? Eller har Molde helt enkelt drabbats av en smula ekonomisk fartblindhet?
---
Trupplägen
Malmö FF har hittills gjort fyra nyförvärv och vinkat adjöss till en hel drös av spelare, inklusive kulturbärare som Jo Inge Berget och Ola Toivonen. Att bedöma slagstyrka eller eventuellt försprång gentemot konkurrenter är, så här i januari, förstås vanskligt. En hel del lär hända i lagens trupper innan allsvenskan sparkar igång, så att titta på dem nu ger kanske inte jättemycket. Gör man det ändå går det att konstatera att det knappast finns något lag som på pappret ser starkare ut än ifjol. Vad gäller de förmodade topplagen har Häcken tappat sin skyttekung, Hammarby brandskattats på flera bärande spelare och AIK tackat av Sebastian Larsson och Mikael Lustig.
Stadigast och stabilast tycker jag att Djurgården verkar, trots förlusten av Hjalmar Ekdal. De har en konsekvent linje i sitt lagbygge, är ruggiga hemma på sitt eländiga underlag och är stärkta av ett sensationellt väl genomfört europaspel. I mina ögon var de bäst i serien redan 2021 men klabbade då bort seriesegern via ett par klavertramp i slutet (vilket vi tackar och bockar för). Ifjol ledde man efter 24 spelade omgångar, men kanske tog dubblerandet i Europa ut sin rätt även för DIF. Tre raka förluster i oktober grusade stockholmarnas guldförhoppningar. Men de slutade ändå tvåa, fem placeringar ovanför Malmö FF.
Sannolikheten är också stor att DIF springer förbi Malmö FF i europarankingen 2024. Då ”försvinner” nämligen de rankingpoäng vi spelade in 2018. Så det enda som hindrar ett sådant scenario är att vi vinner svenska cupen och kvalar till ECL i sommar, och/eller att Djurgården misslyckas kapitalt i årets europaspel.
Värvningar då? Nja, Oliver Berg i all ära, men något riktigt spektakulärt och håll-käften-mässigt har inte presenterats. Ännu. Hittills har DIF hämtat tre spännande ynglingar från BP och förutom Kalmar-Berg köpt Moros Gracia och Jacob Bergström från Mjällby. Intet ont om de båda sistnämnda, men jag undrar vad de allra negativaste Himmelriket-forumiterna, de som gärna pekar på alla fel den egna klubben gör och alla rätt andra klubbar gör, hade sagt om det varit vi som signat den duon. Hade man jublande utropat ’äntligen handlar vi från en högre hylla!’?
---
Slutkläm
För att då återvända till den eventuella omsprungenheten från ett sportsligt perspektiv: kan en klubb som slutar sjua i tabellen fullt och fast hävda att alla andra befinner sig långt bakom?
Visst var vi omsprungna ifjol. Vore bara fånigt att hävda annat. Resultat är en färskvara. Men vadådå? Nu, inför 2023, står alla på samma startlinje igen. 2022 var bara ett varv i ett lopp som aldrig tar slut. Och vi kan i alla fall veta en sak: än måste vi inte nödvändigtvis vinka adjö till det senaste decenniets storhetsperiod. Inga garantier gives, pessimism är allt som oftast ett mera genomtänkt val än optimism, men alla de där miljonerna jag tjafsade om inledningsvis innebär att Malmö FF i alla fall har fina grundförutsättningar för tätposition under rätt många varv framöver.
