Måndag morgon: Största ansvaret vilar på SvFF
"Kanske finns det ingen annan allsvensk match som förväntas ha samma höga tempo som när Malmö FF och Östersund möts. (...) Att Svenska Fotbollförbundet valde Allsvenskans kanske mest orutinerade rättskipare till detta visade sig vara mycket ogenomtänkt."
Det är söndagen den 14 maj år 2017, klockan har precis passerat 19.31, och jag är genomsvettig med en puls som en hjärtläkare hade lagt in en icke-supporter för. Malmö FF har precis slagit Östersund hemma med 2-1 och den här matchen kommer människor att skriva sånger och dikter om i framtiden. Och hur jag ska kunna hålla mina fingrar på rätt tangenter en hel text framöver är för mig en gåta.
Att analysera matchen är ingen idé, därtill är jag inte heller rätt person. Att bara glida med i eufori-dimman kanske vore en idé om det inte vore för att det då bara skulle bli en massa vokaler och utropstecken. Och med all respekt för alla ni som älskar vokaler och utropstecken, jag tror att det har blivit tillräckligt med sådana den här eftermiddagen och kvällen.
Vi är fortsatta serieledare och vi har nu avgjort matcher i årets allsvenska under de sista 10 minuterna vid hela fyra tillfällen. Det är en anmärkningsvärd bedrift och något som våra kommande motståndare har full koll på. De kommer inte att sova gott inför matcherna mot Malmö FF. Om man säger så.
Inte ens när vi som idag spelade med 9 mot 10 spelade det någon roll. Och där hamnar vi på veckans tema. Utvisningarna.
Inför matchen skrev jag om att domare Magnus Lindgren är en i de här sammanhangen orutinerad domare. Om det står rätt på Svenska Fotbollförbundets hemsida så har han innan dagens match endast gjort 10 allsvenska matcher. En av dessa var i fjor, exakt samma datum för övrigt, när MFF slog Gefle hemma med 3-0. Jag kommer inte ihåg Magnus från den matchen, men jag tror att en sådan match var rätt lagom för en domare utan vidare erfarenhet.
Kanske finns det ingen annan allsvensk match som förväntas ha samma höga tempo som när Malmö FF och Östersund möts. Två lag som i stort sett alltid vinner bollinnehav oavsett motstånd, där bägges spelidéer går ut på hög press, hög fart, och med spelare som klarar av detta.
Det ställer höga krav på dem själva, och på motståndarlaget som ska försöka neutralisera den andre. Men också, nästan framför allt, på domaren. Att Svenska Fotbollförbundet valde Allsvenskans kanske mest orutinerade rättskipare till detta visade sig vara mycket ogenomtänkt.
Jag brukar hävda att en domare ytterst sällan är sämst på planen och att han får oförtjänt mycket skit för ett eller ett par misstag. Han har lite samma roll som en målvakt – gör 10 fantastiska saker men ett grovt misstag och du blir hängd. Rättvist eller inte? Tja, gillar du inte läget så byt profession. Eller bli anfallare.
Men den här kvällen var faktiskt domare Lindgren sämst på planen. Där både Malmös och Östersunds spelare höll genomgående hög allsvensk klass, var Magnus Lindgren på en nivå som inte hörde hemma i den här matchen.
Det gick för fort. Alldeles för fort. Utvisningarna är inget att tala om. Det var synnerligen korkade beteenden av alla de tre som åkte ut, men han gav gula kort ibland och lät kortleken vara kvar i fickan vid andra tillfällen. Han hade med lätthet kunnat plocka ut Östersunds Aiesh, först vid kalabaliken med Safari och därefter vid nedrivningen av Oscar Lewicki i den andra halvleken. Han borde ha blåst frispark för Anders Christiansen i slutet i stället för att vinka avvärjande, men lyckligtvis ledde det misstaget till vårt segermål.
Som man brukar säga, han tappade matchen. Och satte både publik och spelare i brand med en storm av känslor som i sin tur satte honom under ännu mer press. Man kan säga att spelarna kan sköta det snyggare mot en dömarovan domare, men samtidigt är det match och känslor och poäng som står på spel.
Det är lätt att hävda att spelarna inte ska springa fram till honom vid varje avblåsning. Men jag tror att också Behrang Safari efteråt inser att han inte borde örfilat (om än hur löst det var) Aiesh, men just då och just där; försök säga det till honom. Under match tycks det inte funka mellan skallbenen på adrenalinstinna idrottare som det vanligtvis gör utanför fotbollsplanen.
Jag plägar också säga att alla har vi ett personligt ansvar. Safari och Franz ska ta det och gör det förhoppningsvis också. Annars får Malmös tränarstab hjälpa dem att inse det. Magnus Lindgren lärde sig säkert något idag och jag hoppas att han får hjälp att analysera sina misstag och på så vis blir en bättre domare. Kanske inser han att detta var en match långt över hans kunnande (eller om man ska vara snäll: dagsform), och tar något slags ansvar för detta. Min mening är inte att sänka en domare och jag kan tänka mig att Magnus Lindgren inte mår så bra för tillfället. Han är också bara en människa. Och som sagt, jag hoppas att han tar lärdom och blir bättre med tiden.
För trots talet om eget ansvar, i slutändan ligger det största ansvaret på Svenska Fotbollförbundet. De borde aldrig ha gett Magnus Lindgren den här matchen. De borde ha insett att detta var en match som förtjänade en domare med högre kvalitet. Det var i slutändan rätt elakt gjort mot Magnus Lindgren. Det var lite som att ge prao:n på cirkusen uppdraget att mata lejonen.
Klockan slog precis över till 19.52. Jag släpper domarinsatsen nu när jag fått det ur systemet. Jag vill fortfarande helst bara skrika ut en massa vokaler och utropstecken, jag vill stå på Stadion och hylla våra hjältar, krama sönder Markus Rosenberg och Erdal Rakip och Oscar Lewicki och Anders Christiansen och Anton Tinnerholm och Berget och ni behöver inte oroa er, jag ska inte räkna upp alla i truppen, ni förstår precis vad jag menar ändå.
Trots eller tack vare dagens domarinsats och en del spelares mindre bra uppträdande – det är kvällar som denna som gör livet så underbart att leva. Upp och ner i humöret, skrik rakt ut av glädje, ilska och besvikelse. Tre poäng. Fortsatt serieledning.
Ett lyckligt slut.
Nu ska jag bara lägga den här texten för publicering i morgon måndag, och sen blir det nog som Markus Rosenberg sa efter matchen: ”Det kommer att bli svårt att somna i natt”. Men vem bryr sig om det. Livet, detta är livet.
