Måndag morgon: Tre spelare som jag unnar extra mycket
"Vad det handlar om är lång och trogen tjänst, att man har rötterna i Malmö FF, att man äntligen får utdelning för sitt slit. Att de här spelarna är Malmös ryggrad."
Än ska det naturligtvis spelas om det. Om guldet och äran. Även om det ser väldigt ljust ut efter gårdagens Kalmarvinst över IFK Göteborg, så: Fem matcher återstår. Av säsongen. Av vägen fram till den finaste medaljen. För ett lag som Malmö FF (och i rättvisans namn några till) så är det så här varje år ska se ut. Förväntningarna ligger inte på bara en Europaplats, eller att ta ett mellanår. Endast det bästa är gott nog.
Det är nu tre år sen vi satt i samma situation som i dag. 2010 hade vi Helsingborgs IF hängandes runt våra ben, varje vecka innehöll minst en måstematch. Inga poäng fick förloras. Inga segrar var för små rent målmässigt. Det var en pärs, det var en svettig höst, det var en fantastisk säsong. Vi är där i år igen.
Vi var där lite förra året, men känslan 2012 var ändå att Elfsborg till slut skulle ta hem det. Vi fick smyga och jaga. 2010 var vi de jagade på hösten. 2013 är vi de jagade nu på hösten. Det kan inte bli bättre… tänkte jag först, men det är ju en osanning. För hur mycket jag älskar de här matcherna där allt betyder fotbollsmässig liv eller död, så hade det varit rätt behagligt att ett år bara få ta sig till Stadion i omgång 26 eller 27 eller 28 och veta att guldet är bärgat.
Men nu får vi ta det för vad det är, bita på naglar, gå ut med hunden och lyssna på sportradion, dricka örtte eller vodka eller vad som nu stillar nerverna bäst. Svårt att sova. Räkna poäng som vore man en sierska på Axels Tivoli. Alternativet, att ligga i mittens rike och inga matcher betyder mer än glädje eller sorg för stunden, är inte det minsta lockande. De åren hade vi i mitten och slutet av 00-talet; ingen längtar tillbaka dit.
Vi är förstås värda ett guld. Som himmelsblå supporter är man alltid värd det där lilla extra. Det finns också några spelare som jag unnar ett guld lite, lite extra. Där finns några som, misstänker jag, av olika anledningar kommer att glädjas lite mer (hur nu det skulle kunna vara möjligt).
Innan någon protesterar högljutt och slänger sig över kommentarsfunktionen för att kalla mig fubbick, så vill jag först klargöra att Johan Dahlin, Ricardinho, Erik Friberg och de andra som inte räknas upp nedan är precis lika mycket värda en guldmedalj. Dessa tre och några till har dessutom stora platser i mitt hjärta, så det handlar inte om det.
Vad det handlar om är lång och trogen tjänst, att man har rötterna i Malmö FF, att man äntligen får utdelning för sitt slit. Att de här spelarna är Malmös ryggrad. Jag tänker också på vad Daniel Andersson sa när han motiverade varför han rankar guldet 2010 högre än det 2004, att det sistnämnda året kom han in under säsongen medan han 2010 var med på hela resan från den första vinterträningen fram till den vackra och galna eftermiddagen den sjunde november.
Jiloan Hamad var med på hela resan då liksom nu men det finns skillnader. Han har varit i MFF sen han i stort sett lärde sig att gå, har fått himmelsblått blod i sina ådror och är i dag lagkapten trots sin ringa ålder. Då, förra gången det hängdes guldmedaljer runt halsar, var han ingen etablerad startspelare . Han, Guillermo Molins och Jimmy Durmaz kämpade om två platser. Jille spelade 27 av 30 matcher det året, men endast 15 från start. Hans betydelse för guldet då ska naturligtvis inte underskattas, men i år är det tveksamt om vi hade befunnit oss överst i tabellen utan honom. Det är viss skillnad det.
Pontus Jansson fick rätt mycket speltid 2010, men 17 matcher, varav 14 från start, berättar också att han i princip satt lika mycket på bänken eller läktaren som han spelade. Ännu var han ingen ikon, ännu var han inte den som var framme vid klacken och eldade på, ännu var han inte Allsvenskans bästa mittback. Jag är helt övertygad om att han gläds något oerhört åt guldet 2010, men jag är precis lika övertygad om att ett eventuellt guld i år skulle smälla så väldigt mycket högre. Av samma anledningar som Daniel Andersson pekade på. Av samma anledning som gör att Jille kommer att fälla en extra glädjetår.
Om inte klubben låter ta fram fler medaljer till spelare som de anser är värda en, så delas det ut 18 stycken. 18 stycken till de 18 som spelat flest matcher. 2010 var Markus Halsti spelare nummer 19. Han gjorde sju matcher, varav sex från start. Han hade behövt ytterligare två för att få den där guldmedaljen.
När jag för ett tag sen intervjuade honom berättade han att han tänker på guldet hela tiden, hur mycket han längtar efter det. Jag undrar hur delaktig han kände sig då egentligen. Han har varit i klubben sen 2008 och nött mer bänk än gräs sammantaget. I år är han ordinarie, han är nästintill oumbärlig, han är fast besluten att få en riktig guldmedalj att hänga runt halsen.
Han är den enskilda spelare som jag mest unnar ska få sin dröm uppfylld.
Nu återstår det bara att hela laget, och inte bara dessa tre (även om det skulle räcka långt), ser till att göra sitt jobb ordentligt. Vi har det i egna händer. Vi styr över händelsernas utveckling. Fem matcher kvar. Jag repeterar: Fem matcher kvar. I morgon bitti är det bara fyra. Då kan det skilja just så många poäng ner till IFK Göteborg: Fyra. Så nära är det. Men först måste Mjällby besegras i kväll.
