Måndag morgon: Välkommen Åge och lycka till Daniel!
Daniel Andersson är Malmö FF. Som spelare, tränare eller sportchef.
Måndag morgon. Ny vecka. Ny säsong och en ny tränare.
Äntligen. Efter månader av ovisshet, orolighet och nyfikenhet… Nu är det klart. Ändå kändes det inte som en så stor grej när Åge Hareides namn väl presenterades som Malmös nye lagledare. Kanske berodde det på att de senaste veckornas rykten och spekulationer allt tydligare pekat i norrmannens riktning. Kanske var jag bara till slut nöjd med att få fram en lösning. Därför slapp jag både pulsökning och svettningar.
Eller så berodde det på att tränaranställningen hamnade i skuggan av en annan arbetsuppgift, sportchefens.
Per Ågren lämnar, Daniel Andersson ersätter. Pang. Där kom bomben.
I samband med Rikard Norlings uppsägning tonades konflikterna mellan honom och Ågren ned. Problemen skulle ha varit lösta och samarbetet hade varit professionellt och fungerande det senaste året. Allteftersom har det sipprat ut att det trots allt funnits något som legat och pyrt, en schism som varit större än vad man velat erkänna.
Det känns lite snopet, om det nu har pågått en maktkamp inom Malmö FF, att striden är över men ingen är kvar på fältet. Ett slag utan vinnare, och om någon verkligen har förlorat får vi kanske aldrig veta.
Per Ågrens era känns som en längre period än bara tre år. Hans värvningsfacit har redan hyllats. Med tanke på det ekonomiska stålbad klubben har gått och fortfarande går igenom är hans arbete än mer imponerande.
Nu tar Daniel Andersson över. Han, som för bara några veckor sedan var registrerad som spelare. Samme man som nyss var inställd på att assistera Norling. Han, som för drygt ett år sedan ansågs vara redo att ta över huvudtränarskapet.
Första tanken, är det rimligt? Måste inte en sportchef ha samlat på sig andra erfarenheter än fotbollsspelande innan han kan anses kompetent nog? Är det inte ett krav att ha några år i skjorta, slips och näringsliv bakom sig innan man sätter sig ner med agenter och förhandlar om miljontals kronor?
Kanske. Vad vet jag?
Men jag kan ju räkna ut att vilken välutbildad bankman eller säljare som helst inte automatiskt passar i rollen som sportsligt ansvarig i en elitförening.
Roy och Solbritts son har under sin karriär stött på det mesta på allsvensk, internationell och landslagsnivå. Han har spelat med Zlatan och mött Zidane. Han har lyssnat och lärt från de äldre, han har stöttat och hjälpt de yngre. Antalet tränare han har handskats med orkar jag inte googla fram, inte heller hur många journalister han träffat.
Han har tampats med konkursande arbetsgivare i Serie A. Han har genom åren fått stå ut med öknamn, jämförelser och orättvisa bedömningar. Han har vänt hem och vunnit guld. Han har ersatt den oersättlige Tobias Linderoth i ett EM-slutspel och han har blivit ständigt jämförd med storebror Patrik. Han har stoppat en inrusande Besiktas-supporter och han har tapetserat sin sons rum med en bild från spelargången på Malmö Stadion.
Daniel Andersson är Malmö FF. Som spelare, tränare eller sportchef. Någonting säger mig att han redan nu vet rätt mycket om hur saker och ting funkar. Ingen utmaning verkar heller vara för stor.
Välkommen Åge och lycka till Daniel!
Framåt Malmö!
