Måndag morgon: Vändningen
"Ofta är det smärtsamt och obehagligt när ens egen självbild krossas. Ibland är det alldeles underbart."
Motala
Matchdag. Familjelördag.
En inre konflikt som bör hållas intern och inte göras allmän. En gemensam dagsutflykt innehållande släkt, lunch och löften om att inte stanna så länge.
Kanske kunde båda bitarna hinnas med? Några timmars socialt umgänge och några mil i bilen kanske inte måste krocka med kvällens avspark och fortsatta underhållning. Möjligen gick det att trycka in allt i schemat utan att behöva röja den dolda agendan och återiegn få sina prioriteringar ifrågasatta.
Denna lördag var en sådan då det såg ut att gå vägen. Visserligen tackade vi för oss, maten och trevligheten en halvtimme senare än beräknat men jag kände ändå en viss stolthet över att ha hållit ihop familjen och framför allt mig själv.
En fin och varm stämning rådde inuti vår vita hybridkombi när den rullade ut på landsvägen. Jag skulle missa en större del av den första halvleken av en allsvensk seriematch. Ändå… Jag hade prioriterat rätt.
Kom hem. Packade ur. Klädde av barnen. Snabb tömning av disk och tvättmaskin. Drog mig till slut undan. Slog på TV:n. Äntligen.
Pang. 2-0 till Östersund efter 20 minuter.
Jaha. The story of my life. Igen. Om jag fått en chokladkaka för varje kraschad förväntan jag burit på genom livet så hade jag varit riktigt tjock idag.
Malmö FF:s bedrövliga inledning blev mitt eget personliga nederlag. Typiskt mig att gå en hel dag och se fram emot något som ändå bara vänder mig ryggen när det är dags. Jag hade varit omsluten av nära och kära riktiga människor som jag mer sett som transportsträckor eller hinder för att jag så småningom skulle få återse de himmelsblå ikonerna på en skärm. Samma ikoner hade nyss visat upp en enastående kombination av nyvakenhet, nonchalans och tafatt försvarsspel.
Det värsta var inte besvikelsen. Det värsta var skammen över att detta hänt så många gånger förr. Detta är essensen av supporterskapet. Detta är mitt liv.
Sedan kom vändningen. 2-1. 2-2. Och slutligen 2-3.
Overkligt. Omöjligt. Ofattbart.
Var detta mitt lag? Detta lag som i våras kördes över av Kalmar och maldes ner av Trelleborg? Visst, jag kunde gnugga fram minnen från 90-talet då 0-3 mot Blåvitt till slut blev 4-3. Men ändå, hände detta dem? Oss? Mig?
Ofta är det smärtsamt och obehagligt när ens egen självbild krossas. Ibland är det alldeles underbart. Som när Magnus Eriksson satte sin volley mot Salzburg. När Zlatan slog igenom. Eller som i lördags.
Men för ett lag som hela säsongen levt med bilden av sig själva som obesegrade och serieledare är det kanske inte lika roligt idag.
Först tar vi Genk, sedan tar vi AIK.
Framåt Malmö!
