Måndag Morgon - Frustration
Uppehållet fortsätter och all nyfikenhet börjar gå över i frustration.
Jag anser mig själv vara en både positivt och tålmodigt lagd person, men även jag måste säga att fotbollsabstinensen börjar kännas på allvar nu.
Som van att följa MFF säsong efter säsong finns det vissa mönster man har i ryggmärgen. Någonstans kring påsk skall allsvenskan vara igång och man skall så här dags, i slutet på april kunna se lite trender och tendenser. Både i Malmö FF, men också hos motståndarna.
Hittills i år har vi bara kunnat följa besparings- och permitteringstrender i klubbarna och det är allt annat än muntert. Vem som är i form, vem som blir årets överraskning eller vem som aspirerar på skytteligatiteln har vi däremot ingen aning om. Och vi kommer inte att ha en aning om det på ett bra tag.
Jag klandrar ingen, jag inser att det inte finns någon annan väg att gå. Tegnell och gänget från FHM har balanserat på slak lina från dag ett och gjort vad jag förstår ett bra jobb. Inte perfekt, men tillräckligt bra för att hitta en sorts krokig men ändå framkomlig väg för att samhället skall kunna rulla på framåt åtminstone på halvfart trots den rasande pandemin. Att fotbollen stoppas i det läget är inte bara förståeligt utan självklart.
Och innan någon blir upprörd vill jag understryka att en stoppad allsvenska är ett mycket ringa pris att betala om det kan hjälpa att stoppa smittan och minska antalet som avlider i Covid-19. Det begriper nog alla.
Icke desto mindre längtar jag så oerhort efter mitt och vårt Malmö FF.
Jag vill lära känna Jon Dahl och hans tränaregenskaper, jag vill se om Kiese Thelin kan bli den striker vi behöver, jag vill se om AC inte bara är allsvenskans bästa spelare utan kanske också den ledare vi behöver när inte Mackan är kvar och jag vill bara känna atmosfären på vår underbara Stadion och se Norra gunga bekymmerslöst och Malmöitiskt kaxigt, så som bara supportrarna till Sveriges bästa lag genom tiderna kan.
Jag längtar efter er och jag längtar efter oss. Tillsammans igen.