Måndag morgon: Varför, egentligen ... ?
När okunniga människor försöker filosofera kring meningen med saker och ting faller det ofta platt till marken. Men vadådå, man måste ju försöka.
Varför? Ja, det är ofta en högst relevant fråga i alla möjliga sammanhang. När den ställs gör jag alltsomoftast en mer eller mindre medveten association som rinner iväg till en hur-fråga. Nämligen: hur i hela världen kunde Jerry Dammers & co placera en så makalös låt som ‘Why?’ på en B-sida? Nu fick de förvisso en listetta med A-sidans ‘Ghost Town’, men här hade de ju haft en till. För att inte tala om singelns tredje låt, ‘Friday Night, Saturday Morning’, med självbildsdefinierande rader som "Wish I had lipstick on my shirt, instead of piss stains on my shoes".
Jaja och hursomhelst. Efter denna alltigenom irrelevanta utvikning går vi vidare till en varför-fråga som lyder: Varför följer man egentligen ett fotbollslag? För gemenskapens skull? På grund av ett genuint idrottsintresse? För att man inte riktigt kan hjälpa det? Det finns såklart väldigt många potentiella svar. Inget är mer rätt än ett annat.
Bakgrunden till denna fundering, som på intet vis är varken ny eller djupsinnig, är att Aftonbladet nyligen publicerade några utdrag ur Sven-Göran Erikssons självbiografi. Här väcks en del intressanta spörsmål. Brasklapp: ambitionen är givetvis inte att vara respektlös mot någon som just gått bort; Svennis är en av de absolut största svenska fotbollstränarna genom tiderna och hans gärning är otrolig. Men jag tänker ändå tillåta mig att resonera lite kring hans åsikter.
Allsvenskan är så “jädra dålig” och halkar efter på grund av 51-procentsregeln, skrivs det i boken. Visst, Malmö FF hade kanske kunnat sätta ett mer internationellt slagkraftigt lag på banan, ett lag som sluppit få stryk av Rangers eller Sparta Prag, om något affärskonsortium eller någon miljardär hade tagit över. Detta att medlemsägandet hindrar sportslig utveckling är ett argument som jag ser luftas då och då. Och ja, så är det kanske. Vad vet jag, det är möjligt att de stenrika hade stått i kö för att köpa svenska föreningar, eller att företag hade varit beredda att pumpa in mångmiljonbelopp i verksamheter med högst tveksam avkastning. Men jag tillåter mig ändå att tvivla på att det verkligen är så.
Och när det gäller att bevara sportens själ, då ser jag det det som att det är resten av världen som halkar efter oss. Ett annat citat från boken lyder så här:
”Motståndarna till VAR är romantiker och nostalgiker”.
Ja ... ? Stämmer. Det tycker jag är en alldeles utmärkt sammanfattning. Vad som däremot skaver är den underliggande insinuationen att detta skulle vara något negativt. En av anledningarna till att människor överhuvudtaget väljer att som åskådare konsumera idrott, antingen på TV eller live, är ju rimligen dess förmåga att väcka känslor. Sport kan fylla oss med den högst romantiska känslan av lycka. Det kan förvisso vara småtrevligt att slökolla på högkvalitativa matcher med supervärldsstjärnor. Men jag väljer alla dagar i veckan fotboll som måhända är dålig, men som ändå är besjälad. Som betyder nåt.
Eller?
”Jag tänker minsann inte stå och titta när mitt barn spelar knattefotboll, för kvaliteten är så låg och de är mycket sämre än Manchester City”.
Nu hårddrar jag resonemanget. Tramsar in poängen. Men känner du, käre läsare, någon som säger/tänker så? Nej, jag trodde väl det. Man är där för att det är ens barn som spelar. Någon man älskar, någon man har väldigt djupa känslor för. Man är såklart glad och stolt när det går bra för barnet. Fotbollsföräldrar kan förstås ha en skoningslöst enögd mitt-barn-gör-aldrig-fel-attityd till spelet, men jag vill ändå tro att de flesta av oss inte vill att ens barn vinner på fusk. Rent spel ska det vara.
Jag älskar givetvis mina barn högre än Malmö FF (även om jag ibland uppför mig på ett sätt som får min familj att tvivla på att det verkligen är så). Men jag skulle ändå säga att mina känslor för min förening är djupa. Jag tillhör den minoritet som låter ett fotbollslags väl och ve påverka mitt mående orimligt mycket. Jag förstår att mitt perspektiv därmed är ett annat än hos den som jobbar eller jobbat inom fotbollsindustrin (som Svennis). Och jag förstår också att mitt perspektiv varken äger företräde eller är det enda rätta. Jag vet att jag är en idiot. Men ändå, så här:
Jag vill, såklart, att laget i mitt hjärta ska vinna så mycket det bara går (jag tillhör också de, relativt sett, lyckliga få som faktiskt får se min klubb ta hem titlar förhållandevis ofta). Men till vilket pris som helst? Eller finns det en gräns för vad som är OK för att den klubb man är känslomässigt investerad i ska bli “bäst”? Eller rättare sagt, vad är man beredd att göra avkall på för att känna sig bäst?
Tillbaks till Manchester City: de var i början på 2000-talet ett mittenlag i Premier League. 2008 steg Sheikh Mansour från Abu Dhabi in som ägare, och sedan 2011 har man vunnit ligan åtta gånger och aldrig varit sämre än fyra. Den här hösten förmörkas City-himlen av förhör kring finansiella oegentligheter. Klubben anklagas för att ha underlåtit att lämna korrekt finansiell information. Åtalspunkterna överstiger hundra till antalet. Hur får detta att klubben se ut i omvärldens ögon? Som fuskare? Är det isåfall ett pris värt att betala för att vara en vinnare? Det kan man tycka olika om. Ja, absolut, säger säkert många av de City-supportrar som tvingats genomlida Uniteds alla framgångar under Ferguson-eran. Andra, de som kanske är i förkrossande stor majoritet, konsumerar fotbollsmatcher mest som ren underhållning och bryr sig inte så mycket om det som händer runtomkring. Men möjligen finns det också de supportrar som säger nej. Det är inte värt det.
Om ovanstående låter idealistiskt och överdrivet rättrådigt vill jag ändå flika in att det hela tiden sker en förskjutning även i mina attityder. Jag har till exempel inte haft några problem med att UEFA, som ju inte direkt profilerar sig som en moralens högborg, det senaste decenniet öst miljoner över min klubb. Ett annat exempel är att min gamle far ibland beklagar sig över att det är så få genuina malmöiter i laget. Legoknektar, menar han. Jag rycker på axlarna och konstaterar att det är så det fungerar nu för tiden. Kanske kommer jag i framtiden tänka likadant om VAR och penningstinna ägare från skurkstater. Rycka på samma axlar och tycka att gnäll över sådant bara är mossigt. Vi måste ju hänga med, liksom.
Men där är jag inte nu. Absolut inte. Än så länge betyder känslan av att Malmö FF är MITT lag alltför mycket. Gör detta mig till en nostalgisk romantiker? Tja, kanske. Kalla mig gärna det.
För isåfall tar jag det som en komplimang.
