Måndag morgon: Vila i frid, Labbe
För en vuxen småbarnsförälder är det lätt att surfa runt bland artiklar och videos på snygga finter, vackra mål och charmiga intervjuer. Men att läsa några få meningar om en pappa som förgäves tvingas ge sin son hjärtmassage vänder upp och ner på allting.
Motala
Söndag kväll. Snart måndag morgon.
Det finns en särskild känsla. Den som uppstår när allt arbete och slit kokas ihop med alla uppoffringar och svåra beslut en hittills har tagit. När det gäller.
Då en kan springa in på en fullsatt arena med allas blickar mot sig och vetskapen om att precis alla steg en tidigare tagit har lett fram till detta ögonblick. Målet är nått, ändå är det den kommande stunden som avgör hur lång resan ska bli.
Oftast sker de här ögonblicken i slowmotion. Det är förstås en efterhandskonstruktion.
Hos sådana som mig, vanliga snart 41-åriga män där hårfästet och midjemåttet stiger med ganska jämna steg, ter sig desssa tillfälliga verkligheter av hårt arbete, artistiskt fokus, ödesmättad stolthet och evig uppskattning alltmer som science-fiction.
Visserligen kan den här känslan framkallas av vinjettmusiken till The West Wing, valfri mästerskaps-TV-krönika, satsen Mars ur Gustav Holsts symfoniska svit Planeterna eller för all del den mer regelbundet återkommande MFF-hymnen.
Vi 41-åringar kan frammana den vid kopieringsapparaten, lönesamtalet och motionsrundan. Men ändå, det blir aldrig riktigt samma sak.
Labinot Harbuzi fick uppleva både känslan och ögonblicken på riktigt.
I 41-åringens liv gäller det att hålla ihop frukost, lunch, middag inklusive mellis för hela familjen. Att då och då ta fighten med Försäkringskassan, att steppa upp när broccolin på tallriken dissas och att vara verkligt medietränad när frågan kommer om 7-åringen kan få enhörningstapeter i sitt rum.
Eller som ikväll, alldeles nyss, oberört blicka fram emot nästa match när minstingen kräks ner hela vardagsrumssoffan. Å andra sidan, nästa match är redan imorgon när han väcker mig i gryningen med världens gladaste leende.
Detta liv fick Labinot Harbuzi aldrig chansen att vara med om.
För en vuxen småbarnsförälder är det lätt att surfa runt bland artiklar och videos på snygga finter, vackra mål och charmiga intervjuer. Men att läsa några få meningar om en pappa som förgäves tvingas ge sin son hjärtmassage vänder upp och ner på allting.
Jag kan bara hoppas att Labinot hann njuta till fullo av att vara den förste målskytten på nya Stadion. Eller att han sög i sig i sig precis allt beröm han fick under U 21-EM 2009.
Någonting säger mig att 32 år är för kort tid för att hinna med det.
Jag hoppas också att jag, och alla ni andra, kan bli lite bättre på att uppskatta det vi faktiskt har. Det som kallas livet.
Vila i frid, Labbe.
Framåt Malmö!
