Markusevangeliet: Markus Rosenberg i stor intervju - "Det var klubben i sig jag älskade"

I en stor intervju med Himmelriket berättar Markus Rosenberg om supporterskap, kärlek, vad han har tillfört i Malmö FF och mycket mer.

Det är inte direkt så att jag har Markus Rosenberg på listan över de mest uppringda i min mobiltelefon, och han har definitivt inte mig på sin, men jag har ändå intervjuat honom ett antal gånger under årens lopp. Det har varit när han vunnit Himmelrikets Favorit, det vill säga röstats fram till månadens bästa spelare, och några gånger efter matcher i den så kallade mixade zonen. Jag känner mig således inte helt ovan eller obekväm med att prata med honom.

Men nu, när han ska han avsluta sin fotbollskarriär som en av det allra största i MFF-historien (många hävdar att han är den störste)? När det är dags att på allvar summera hans liv i Malmö FF? Jag kommer på mig själv att känna en nerv, ett större allvar; hur tar man sig an en spelare som betytt så kolossalt mycket för så många? När det finns miljoner saker att prata om, men tiden inte räcker till för en bråkdel? Var någonstans ska jag börja?

Jag tänker att det är lika bra att ta det från en någorlunda början, det vill säga innan han blev den anfallare och stjärna som han senare utvecklades till. Därför:
Hur var du som högerback, Markus?

Jag fick höra historien i St Gallen i samband med matchen mot Lugano i Europa League från en av hans tidigare tränare, Ola Gällstad. Jag tyckte mycket om den. Det finns ett stort mått av ”tänk om inte om hade funnits, vad hade kunnat hända annars” i den. Utan problem kunde jag visualisera en ung Markus Rosenberg löpandes längs högerkanten, i mitt huvud en högerback givetvis med offensiva ambitioner, missförstådd, längtandes upp till forwardsrollen där han minsann skulle visa världen.

Ola berättade att ledarna i juniorlaget aldrig riktigt såg Markus storhet, utan det var först när laget åkte på en juniorturnering utomlands och någon eller några ordinarie anfallare av olika anledningar saknades som han fick chansen. Och tog den. Gjorde nästan alla mål. Återvände aldrig till högerbacken. Resten är MFF-historia.

Markus visar sig emellertid inte överdrivet intresserad av att prata om detta.
- Jag tycker att det är en uppförstorad historia, för som jag minns det fick man spela lite överallt när man var yngre. Man fick ett spela lite varstans ett tag innan det var dags att byta position. Men det här att jag gick från högerback till anfallare och öste in mål är journalistiskt härligt, det förstår jag ju.

Vi ska under intervjun återkomma till fler svar från hans sida som känns väldigt Markus Rosenbergska. Hos honom finns en rakhet och direkthet, en ovilja att göra sig till eller ägna tid åt fånigheter, eller som man enkelt kan sammanfatta det: en ärlighet… Jag vet inte. Eller så övertolkar jag bara bara hans reaktion på min första fråga. Det kan mycket väl vara så.

Oavsett, jag hinner tänka att så var det med den saken. Följdfrågorna rörande klivet från anonym back till firad anfallsstjärna tappade all relevans inom loppet av några sekunder. Jag känner att starten på det här samtalet inte riktigt blev som jag hade tänkt.

Fast innan jag hinner säga något mer, och byta ämne, lägger han skrattande till att han är glad att det blev som det blev, för ”man är ju hellre anfallare än högerback. Alla vill spela där framme, men alla kan det inte”.
- Fast då på den tiden, jag minns inte att jag hade någon särskild längtan upp till forwardsrollen. Jag trivdes rätt bra där nere på kanten också.

Markus gjorde inte bara avtryck på ungdomsledarna utan var tillräckligt bra för att få chansen i A-laget. Sin allsvenska debut gjorde han hemma mot AIK 2001 som 18-åring, då han i 88 minuten kom in i stället för Mats Lilienberg. Det skulle emellertid dröja ytterligare några år innan han slog igenom. 2001 blev såväl 2002 som 2003. Zlatan Ibrahimovic hade i och för sig lämnat, men i hans ställe värvades först Niklas Skoog och därefter Peter Ijeh. I den konkurrensen vägde Markus något för lätt.

Idag ser han inte på de åren som ett misslyckande eller hyser agg mot dem som inte lät honom få lika mycket speltid som han själv naturligtvis önskade. I stället menar han att lärdomarna han drog därifrån hjälpte honom mycket, och möjligtvis bidrog en del till att han utvecklades som han gjorde.
- Ijeh och Skoog var ju grymma och gjorde väl typ 25 mål i Allsvenskan. Inte tillsammans utan var och en alltså: den ena spelaren det ena året och den andra det andra året. De passade väldigt bra ihop, så där hade jag inte haft mycket för att beklaga mig om jag hade velat det. Jag lärde mig mycket av dem, och fick också göra en hel del inhopp i Allsvenskan. B-lagsserien var dessutom på den tiden betydligt mer attraktiv än vad U21-serien är idag, så jag fick ändå många matcher av hög kvalitet. Så ja, det var en lärorik period.

Och så blev det 2004. Ett annat ”tänk om inte om hade varit”-scenario är om Halmstad BK, med en inlånad Markus Rosenberg, hade vunnit Allsvenskan det året. Alla minns dramatiken från det året? HBK och MFF stod på exakt samma antal poäng inför den sista omgången. Hallänningarna hade emellertid målskillnadsfördel vilket innebar att MFF var tvunget att ta en poäng mer i sin match hemma mot Elfsborg än HBK i sin hemma mot IFK Göteborg. Eller vinna med minst fem mål mer om bägge lagen segrade.

Malmö vann med 1–0, Halmstad spelade 1–1 och jag stod på Malmö Stadion och grät av lycka. Runt 15 mil norröver satt samtidigt en oerhört besviken Markus Rosenberg i ett omklädningsrum i Halmstad, och kunde väl kanske inte i den stunden riktigt glädjas över det faktum att hans moderklubb efter 16 långa år äntligen fick hem det allsvenska guldet igen. Hans låne-år var därmed till ända och han återvände strax därpå till Malmö, nu som en bättre och mer utvecklad fotbollsspelare.

15 år senare minns han fortfarande sin personliga guldmiss tydligt. Om än att tiden inte läker alla sår säger han spontant att det var för väl att det var MFF som tog guldet.
- Annars hade det känts ännu tyngre.

Jag säger, inget ont som inte har något gott med sig. Jag säger också, för igen finns här en ingrediens av ”tänk om inte om hade varit”. Tänk om HBK hade vunnit, tänk om Markus Rosenberg hade fått det där guldet - då hade samma Markus Rosenberg inte avslutat sin långa karriär med två stjärnor på bröstet. Då hade MFF bara haft 19 SM-guld. Tänk om det hade hänt.
- Nej, det… (skratt). Man kan inte backa tiden, och man vet inte vad som hade hänt några år senare, men kanske hade MFF vunnit året därpå i stället. Men det är sant vad du säger, det ligger mycket i det.

Vad betyder de bägge stjärnorna på bröstet för dig, förutom det uppenbara att de står för 20 allsvenska guld?
- Det var ett historiskt ögonblick att få vara med om. Det är ett av många guld för Malmö, men det är ändå ett speciellt guld i och med att det blev nummer 20. Så tror jag nog många kände, och känner, att det var något extra med just det guldet.

Vi är som bekant ensamma i Sverige om att ha två stjärnor på bröstet, vi är etta i maratontabellen, vi har överlägset mest pengar, vi är också ensamma om att regelbundet spela gruppspel i Europa. Det är en dominans som är väldigt starkt kopplad till dig och din hemkomst 2014, och vi är många som håller dig som den störste någonsin tillsammans med Bosse Larsson. Din kommentar till det?
- Pass.

Trots att vi sitter i olika städer med varsin mobil i handen och pratar med varandra, så är det inte svårt för mig att se hans berömda, lite sneda, leende när han närmast blygt skrattar till efter att ha sagt det enda ordet: Pass. Efter någon sekund lägger han emellertid ut texten, och säger att det är klart att det är väldigt smickrande att bli nämnd i samma mening som en så stor spelare.
- Jag skulle kanske inte själv placera mig där, men jag kan nånstans förstå hur man tänker när man säger så. Det har under mina år som jag har varit hemma blivit en väldigt framgångsrik period för Malmö FF. Det har gjort det lättare för mig personligen att kunna prestera när jag fått vara i ett så pass bra lag.
- Om man talar om hemvändare, så är det inte alltid rättvist att jämföra med vissa som kommer hem till lag som inte är med och kämpar i toppen av tabellen. Jag har hela tiden under de här åren sen jag kom hem fått vara med om att vi alltid satsar på guldet, och med målet att komma ut i Europa. Och vi har varit favoriter till det, vilket gjort det lättare för mig. Samtidigt som jag har gjort det bra så har jag haft flytet att hela laget varit bra, och presterat på en hög nivå. Och satsat hårt.

Och du har fått vara till största delen skadefri.
- Ja, exakt.
- Fast kolla när jag kom upp i A-laget och sen stack ut i Europa, då var det inte den truppen och ekonomin som vi har idag. När jag kom tillbaka 2014… Laget hade visserligen inte varit med i Champions League ännu, men där fanns en spelartrupp som var väldigt bred. Den truppen var enormt stark tycker jag. Man får absolut inte glömma bort det när man talar om min personliga framgång och betydelse för laget.

Jämförelsen med Bosse hänger inte bara på dina kvaliteter som spelare utan för att där inte finns så många, om några, andra spelare som påverkat ett enskilt lag så kraftigt och under så många år. Det är en annan förening, ett annat Malmö FF idag än för sex år sen när du kom tillbaka.
- Visst, jag inser det. Men man får inte glömma bort detta med att det har varit en framgångsrik period samtidigt, och att jag har stannat länge. Jag tror inte många blir kvar i Sverige efter att laget går till Champions League en gång. Stannar de ändå den första gången så försvinner de garanterat efter den andra gången laget tar sig till samma turnering. Det är väl det som gör det så unikt, att jag har valt att stanna kvar.

All den här kärleken, all den här uppskattningen du får, är också starkt kopplad till det. Att du valde att stanna, och på så vis hjälpa MFF att utvecklas ytterligare. Vänjer du dig någonsin?
- Nej, det går aldrig att göra. Det gäller att ta åt sig så mycket man kan och njuta nu innan det är slut. Men det är klart, detta är härligt. Det är extremt vackert att få uppleva, och ännu mer betyder det att jag får allt detta här hemma, i Malmö. Det är här jag började, det är här jag avslutar karriären, och det är här jag alltid kommer att bo.

Du kommer ihåg matchen hemma mot Ballymena i Europa League-kvalet: Publiken börjar sjunga ”snälla ge oss, snälla ge oss, ett år till, Rosenberg”, du blir utbytt när vi leder stort och du måste gå av planen så att du passerar ståplatsläktaren för att ta dig till avbytarbänken. Uppe på läktarna var vi oerhört många som rös av intensiteten när vi sjöng och bad om en kontraktsförlängning. Om jag och många andra kände det så, hur mådde du där och då?
- Det är förstås en väldigt positiv känsla, men samtidigt är man en lagidrottare så när det bara är riktat mot en själv… det kommer fram också en känsla av att inte veta hur man hanterar den situationen. Det blir nästan lite genant för man är så van vid att ett helt lag hyllas. Supportrar har sjungit ens namn tidigare men då har det varit under matcher, och då är det inte lika uppenbart som när man blir utbytt och går framför och nedanför dem som i den matchen.

Ja, det förstår jag. Där är mer koncentrerad kärlek än vad många kanske får under ett helt liv.
- I det ögonblicket känner man verkligen av… Det är extremt mycket kärlek i den stunden.

Du är inte bara spelare i Malmö FF, du är också supporter till föreningen. Tror du att du hade stått på norra eller suttit på Roys eller någon annanstans om du… Ja, vi leker med tanken att du hade förblivit högerback och kanske inte varit där du är idag?
- Troligtvis. Jag är uppväxt i Malmö FF vilket betyder att jag är uppväxt med att gå på alla matcher. Man gjorde det med sitt lag på den tiden; först spelade vi våra egna matcher och sen satt man på Stadion och tittade på A-lagets matcher. Ibland var man bollkalle och fick gå ut med spelarna, det var väldigt stort minns jag. Hela den biten sammantaget gör att jag med största säkerhet hade suttit eller stått på Stadion även idag.

Många har dig som idol idag. Andra har haft Bosse Larsson som vi var inne på tidigare, ytterligare andra Staffan Tapper, Hasse Mattisson, Daniel Andersson och så vidare. När du var liten och var bollkalle, vem var din idol?
- Jag hade faktiskt ingen särskild. Det var klubben i sig som jag älskade. Jag har inga direkta minnen av att det var någon speciell spelare som jag hejade lite extra på. Man gick ut som bollkalle och gillade väl i princip alla som spelade i MFF. Jag tyckte om Martin Dahlin lite extra kanske, och hur han spelade fotboll, men jag vill inte säga att han var en direkt idol.

Markus Rosenberg är en jagad man. Alla vill prata med honom, alla vill göra en sista intervju innan han hänger upp tröjan med nummer 9 på ryggen för sista gången. Trycket på honom från media är så stort att MFF säger nej till väldigt många förfrågningar. Skulle han ställa upp på allt, skulle han i stort sett inte hinna spela de avslutande matcherna i karriären.

Det är lite intensivt nu, instämmer han skrattande. Jag har då frågat honom om han var som alla andra som barn, det vill säga drömde om att bli professionell fotbollsspelare, bli rik, bli känd och bli intervjuad (ja, ja, ja och ja). Varav det sista han nu får så det räcker och blir över kanske.

Han säger sen, samtidigt är det roligt. Och jag tror honom. Efter de inledande frågorna har samtalet satt sig. Markus inbjuder till det. Han skrattar mycket, får mig att skratta, och han känns avslappnad. Verkar tycka det är rätt roligt faktiskt, precis som det framstår i de filmade inslag som visats under hösten.

Inte tillnärmelsevis lika lustfyllt som jag känner det naturligtvis. Jag pratar ändå med en av de allra främsta, en spelare jag tycker väldigt, väldigt mycket om. En spelare som gjort skillnad i mitt mående beroende på hur det har gått i matcher som han har spelat med Malmö FF.

Han pratar med en person som han vet vem det är. Punkt.

Det är ju inte heller så att han har haft svårt att sova de senaste åren beroende på något som jag har gjort eller skrivit under dagen. Jag är visserligen en supporter som delar hans kärlek till en förening, vilket sannolikt ger en del pluspoäng i hans bok, men mycket mer än så är det inte. Fast det spelar ingen roll. Detta är hans vardag. För mig, en stund som jag vet avundas av många. Jag sitter och pratar med Markus Rosenberg, det blir inte mycket större än så.

Roligt sa du.
- Ja, det tycker jag. Oftast i alla fall. Dessutom är det en del av yrket, något som följer med i det jag sysslar med. Det gäller bara att det ska passa in i schemat, så är det inga problem. Har man som vi i MFF en bra presschef i Peter Åhlander då löser sig det mesta.

Jag frågar om han minns sin allra första intervju. Det gör han inte. Men han tror att han var väldigt, väldigt ung. När jag berättar att han var min femtonde intervju som jag gjorde så kommer ett spontant och något förvånat ”oj”. Som i, hur kan du veta det.

Jag berättar att Andreas Yngvesson var den första jag intervjuade till 15 guld, 15 spelare, 15 frågor, en serie jag gjorde på Himmelriket våren 2005. Och att Markus var den sista, och därmed den femtonde, i intervjuserien. Han var också den ende som var nästintill omöjlig att få tag på, men där hans pappa Paul till slut ryckte in, ringde upp mig och sa att nu sitter Markus här bredvid.

Markus skrattar igen. Och säger, det där låter precis som han. Att han fortfarande kan vara svår att få tag på, så det sitter i. Vare sig intervjun eller intervjuserien säger han sig minnas, förrän jag berättar att det var där jag hade samma avslutande fråga till alla: ”Depeche Mode eller Dire Straits?
- Jaså, det var där den frågan dök upp. Det minns jag.

Jag tar upp detta för jag tycker att ditt svar är väldigt Markus Rosenbergskt.
- Okej. Vad svarade jag?

Ingenting.
- Ingenting?

Du var den ende som aldrig gav ett svar. I stället sa du: "Jag har läst de andra intervjuerna och förstod att den frågan skulle komma upp. Men ingen av dem intresserar mig. Det är inget för mig. Det var den frågan du skulle ställa, va?” Sällan har någon dödat en fråga så effektivt för mig.
- Den föll rätt platt, ja. Och jag hade för övrigt svarat samma sak idag, ifall du hade tänkt att ställa den på nytt.

Det hade jag i och för sig inte tänkt att göra, men nu slipper jag frågor från läsare som undrar varför jag var så oproffsig och inte ställde den. Tack så mycket.
- Varsågod.

Visst har jag rätt i att det svaret är rätt mycket Markus Rosenberg?
- Ja, faktiskt. Det håller jag med om.

Det påminner mig om ett svar du gav en journalist nyligen: ”Pass på den frågan. Sluta nu, vad är detta för journalistik egentligen?”
- Jag minns det tillfället. Men det stämmer ju vad jag sa. Det får finnas någon tanke bakom frågorna man ställer, det kan inte bara vara effekt- och klicksökande. Det tycker jag i alla fall.

Ska vi återgå till 2014 och när du kom tillbaka till Malmö FF inför den säsongen. Vad är det, enligt dig, för skillnader mellan då och nu, knappt sex år senare?
- Att väldigt mycket har utvecklats i bra steg, några för varje år. Kanske inte så mycket på… Så här, vi har haft spelartrupper som varit ungefär lika bra genom åren, även om det har skilt sig lite åt, men jag tycker ändå kvaliteten 2014 var väldigt hög precis som den är idag. Så de stora förändringarna vill jag säga sker egentligen inne på Stadion: på gymmet, på personal runt omkring och allt det här med resor, kost… Ja, det mesta på det området. Det har utvecklats enormt. Nuförtiden kommer man till exempel inte in en halvtimme innan träningen börjar och sticker hem direkt efteråt som man gjorde förr, utan nu är man inne fem-sex timmar runt varje träningspass. Det är video och analyser och, ja, det har blivit extremt mycket runt omkring.

När jag pratar med personer i och runt laget hävdar alla utan undantag att du är den viktigaste personen i den här utvecklingen Malmö FF gjort, och alltjämt gör.
- Jag skulle nog inte säga att det är en hundraprocentig sanning. Jag är absolut en bidragande orsak, men vi är många som varit det. Vi har fått in flera hemvändare: ”Ralle” (Rasmus Bengtsson) har kommit med sina idéer, (Johan) Dahlin med sina, ”Guille” (Molins) och ”Berra” (Safari) likaså. Många har varit utomlands och på en högre nivå än Allsvenskan. Hur det än är, oavsett vilken bransch du är i, kommer du från en högre nivå så är det väldigt lätt att påverka saker som kanske är lite sämre här. Som med ofta rätt enkla medel är lätta att förändra.
- Så ja, jag känner mig som bidragande till det, men det är alla som kommit hem igen. Som är MFF:are dessutom, och inte bara kommer till en fotbollsklubb för att göra sitt bästa och därefter gå vidare, utan känner att man kommer och vill bidra genom att dela med sig av all sin erfarenhet. Och det kan jag känna att det har jag inte gjort i någon annan klubb jag har varit i; där har jag varit för att prestera och för att bli ännu bättre personligen och nå mina mål, samtidigt förstås som jag har velat att klubben jag spelat i för tillfället också ska tjäna på det. Men det är inte samma sak som här med Malmö.

Det är helt annorlunda när man brinner för en klubb?
- Det är ju det. Och vi är så pass många som gör det i truppen. Vi har blivit några stycken sen jag kom hem, och där har du en stor och viktig förklaring till utvecklingen i Malmö.

Det är nästan först när man präntar ner siffrorna och resultaten på papper, eller i en laptop, som man riktigt förstår vad Malmö FF har åstadkommit under de sex år Markus Rosenberg varit i klubben efter sin utlandssejour: Tre SM-guld, två gruppspel i Champions League och två i Europa League samt ett avancemang från gruppen (med chans på ytterligare ett när detta skrivs).

Att jämföra med tidigare framgångsrika epoker kan man alltid göra, men det blir inte rättvist åt något håll. Det är en helt annan konkurrens idag på alla plan, medan vi förr nådde längre i Europa än vad vi gör nu. Men det är inte att överdriva att vi är inne i en tid som vi ska vårda, att njuta av. Lägger vi till åren innan Markus kom hem så kan vi addera ytterligare två allsvenska guld och ett Europa League-gruppspel. Vi, Malmö FF, har haft 10 år av nästan konstanta framgångar.

Daniel Andersson har varit med på hela den här resan. Först som spelare, därefter som assisterande tränare till Rikard Norling och slutligen (och alltjämt) sportchef. Men någon enskild spelare under alla de här åren, det finns ingen. Ser vi bara till de senaste sex åren, som med all respekt för de tidigare åren av 2010-talet, är de som sticker ut i och med Champions League vilket inneburit att MFF som klubb dramatiskt ökat avståndet till de andra svenska fotbollsklubbarna, då finns det bara en: Markus Rosenberg.

När han måste välja en höjdpunkt i raden av höjdpunkter tystnar han, och förblir tyst en stund. Till slut säger han att det första Champions League-avancemanget står ut. Det var så oväntat förklarar han, ingen trodde det om dem. Inga fler än de själva i laget.
- Ingen hade räknat med att vi skulle klara av just det, till skillnad från Europa League och gulden i Allsvenskan. Eller, numera räknar alla i varje fall med att vi ska ta oss till Europa League. Och guld ska man ta, så enkelt är det. För klubben måste det första avancemanget vara det största sen jag kom hem tänker jag.

För dig personligen också?
- För mig? Jo, det är det. Och guld är ju guld, så när vi slog AIK borta, det är väldigt speciellt. De två händelserna betraktar jag nog som höjdpunkterna om jag måste välja.

Bilden med en hyssjande Markus Rosenberg från vinsten mot AIK på Friends Arena hänger inte bara kvar i våra medvetande utan också på Norra läktaren.
- Ja, den hänger fortfarande med (skratt). Men det guldet är som sagt väldigt speciellt för mig, för jag hade aldrig vunnit en liga tidigare, bara några cuptitlar.

Bortsett från det uppenbara att Champions League drar in så kolossalt mycket mer pengar än Europa League till en klubb, varför tycks alla svenska fotbollsspelare föredra att spela i den förstnämnda turneringen? För mig som supporter, jag vill vinna matcher, eller åtminstone känna att det är möjligt att ta poäng, vilket sällan är fallet i Champions League. Hur tänker du där?
- Det har sina fördelar både att spela i Champions och Europa League. Det är som du säger, att det är roligare att spela i en turnering som man tror att man har en chans i. Samtidigt är det ju något mycket speciellt att få vara med i det allra finaste finrummet. Så varför välja, vi kan väl göra som vi gjort nu: några år i Champions League blandat med några år i Europa League. Så att man får känna av bägge liksom.

När vi sitter och har det här samtalet återstår några få veckor. Av säsongen och av karriären. Två tävlingsmatcher, mot Dynamo Kiev hemma och FC Köpenhamn borta. Sen, det är över. Slut. En enastående karriär har kommit till sin ändstation. Upplever huvudpersonen själv att det känns sorgligt, eller är det rent av skönt?
- Jag tror att det alltid kommer att finns stråk av sorg i att jag slutar nu. Även om 10 år kommer jag nog sakna att spela fotboll, vara en del av ett omklädningsrum. Vad man än tar sig an efteråt så kommer jag aldrig mer att vara fotbollsspelare. Det kommer nog aldrig vara helt lätt.

Och just idag när vi sitter här och pratar en eftermiddag i mitten av november?
- Det har varit trappsteg till var jag är idag, alltifrån för tre år sen då jag första gången sa att jag skulle sluta till där vi befinner oss nu. Jag får göra den sista bortamatchen, den sista hemmamatchen i Allsvenskan, sista det, sista det. Det tror jag ändå har underlättat lite. Men hur man än vänder och vrider på det… Det kommer att kännas den dagen det verkligen är slut.

Nu när allt är sagt och ingen längre räknar med att du kommer att fortsätta, kan du berätta om det ändå funnits tillfällen under året då du tänkt att ”äh, jag kör ett år till”?
- Det har helt klart funnits stunder då jag tänkt ”shit, vad ska jag göra sen”. Den lättaste vägen är ju att ta ett år till och köra på, och skjuta framtiden framför sig. Men som jag sagt några gånger tidigare, man känner själv av när det verkligen är slut. Jag tror ärligt talat inte att det skulle gå lika bra ett år till. Då är det bättre att sluta i tid.

Det blir ett finare slut på det viset.
- Ja, jag vill tro det.

Å alla himmelsblå supportrars vägnar, ett stort tack för allt.
- Tack själv.

Ursäkta mig, men om jag ens från början haft några som helst journalistiska ambitioner eller objektiv saklighet med den här intervjun, så lägger jag ner dem totalt nu: Det har varit en ära att få uppleva dina år i MFF, och allt du har bidragit till.
- Det är härligt att höra.

Och så skrattar han sådär närmast lite förläget igen. Säkerligen tacksam över lovorden, samtidigt obekväm med att höra dem.

Jag påpekar att det inte verkar som att han till fullo, till ett hundra procent, förstår vad han har betytt för så oerhört många människor under så många år. Eller vad hans avsked innebär för oss himmelsblå.

Efter ett par sekunders tystnad svarar han att han är väldigt tacksam för allt han har fått vara med om under sin karriär, och under de avslutande sex åren i Malmö FF.
- Och det kanske är så som du säger, att jag inte riktigt förstår allt eller till fullo kan ta in det jag hör och läser. Ibland blir det närmast övermäktigt. Men jag tror att det också har att göra med att jag är så väldigt glad att det har gått så bra för föreningen. Min glädje över det är minst lika stor som din och alla andra MFF-ares. Så är det.