Markusevangeliet: Om den oundvikliga (?) jämförelsen
När Markus Rosenbergs karriär alldeles strax ska summeras är det inte sällan som jämförelsen mellan honom och ikonen och föreningssymbolen Bosse Larsson kommer på tapeten. Men vi skiter i det hädanefter, va?
I takt med att Markus Rosenbergs gärningar i Malmö FF blivit fler och hans status ökat har jämförelserna med tidigare legendarer och symboler ökat i frekvens. Vem kan han jämföras med nu? Vem är han bättre än idag? Allt eftersom åren har gått och Markus orubbliga ställning som föreningsikon stärkts har vi slutligen närmat oss den slutliga jämförelsen med den som vi alltid betraktat som den allra största, den allra främsta symbolen - Bosse Larsson.
Men, behöver vi verkligen de här jämförelserna?
Det ligger i människans natur att ständigt mäta sig med sin omgivning och sin historik, alldeles oavsett om det handlar om idrott eller helt andra teman, likaså att ställa olika tider eller personer mot varandra. Vem var mäktigast, grekerna eller romarna? Vem har mest pengar, han eller jag? Vem är egentligen lyckligast? Genom att förhålla oss till andra lär vi oss om oss själva. Typ. Tror vi. Det är det mätinstrument som oftast ligger närmast till hands åtminstone.
I den himmelsblå verkligheten har samtalet till slut, egentligen oundvikligen, som sagt kommit till att handla om vem som kan summera den största MFF-karriären, Bosse Larsson eller Markus Rosenberg. Den senare har i en allt större utsträckning själv fått frågan eller jämförelsen presenterat för sig, vilket ju i sig såklart är absurt (vad ska han säga egentligen?). Diskussionen har ju knappast varit varken högljudd eller det minsta infekterad, men det är att den ens äger rum som intresserar mig. Att vi söker svaret.
Delvis ligger problematiken givetvis i det vanskliga att överhuvudtaget jämföra tidsperioder med varandra. Förutsättningarna på 60- och 70-talen var självklart olika från de som råder tre eller fyra decennier senare, vilket gör de konkreta, mätbara framgångarna svåra att ställa mot varandra. Vad innebar det att ta ett SM-guld 1965 egentligen, var det svårare eller lättare att göra då än nu? Att vara den solklara stjärnan i det lag som tog sig till Europacupfinal 1979 är naturligtvis enormt, men jag kan inte jämföra detta med den roll Markus Rosenberg hade i att ta Malmö FF till två raka Champions League-slutspel. Jag får inte ihop det. Det blir som att jämföra äpplen med päron, helt enkelt.
Återstår gör då jämförelser över betydligt mer abstrakta värden kring position och status och någonstans här har jag tappat intresset. Hur jämför man två olika personers symbolvärden för, i det här fallet, Malmö FF? Vet inte. Bryr mig inte. Intresserar mig inte längre. Nöjer mig istället med att konstatera följande:
Bosse Larsson vann under sin karriär Allsvenskan sex gånger. Han vann Svenska Cupen fyra gånger, varav tre av dessa var i följd (just det här låter givetvis som en ouppnåelig utopi för den något senare MFF-frälste). Under dessa år vann han också skytteligatiteln vid tre tillfällen.
Han ledde sitt hjärtas lag till en fucking Europacupfinal.
Markus Rosenberg återvände 2014, vid en ålder av 31, till föreningen han växte upp i efter åtta framgångsrika år utomlands. Fram tills dess hade han inte vunnit något av betydelse i Malmö FF (titeln i Efes Pilsen Cup är och förblir dessvärre en parantes), men detta skulle snabbt komma att förändras. Under de kommande sex säsongerna vann han tre SM-guld, förde Malmö FF till fyra europacupgruppspel (två Champions League, två Europa League) vilket förändrade klubbens ekonomi och gjorde dem till landets överlägset rikaste förening. Han öste in mål, stod främst i ledet och förkroppsligade allt vad Malmö FF och Malmö är. Han var bäst.
Han avgjorde sin sista match på Stadion i 96:e minuten, för Guds skull.
Låt dessa sannsagor stå för sig själva, som yttersta symboler för dessa otroliga karriärer, för Malmö FF, för Malmö.
Inom en någorlunda snar framtiden, när det nostalgiska skimret fallit även över Markus, tror och hoppas jag också att vi landar i en samstämmig, ljuv, överenskommelse om att vi tillsammans alla bara ska luta oss tillbaka i våra fåtöljer, hålla upp något gott att dricka i våra glas och mjukt konstatera att vår förening stoltserar med inte en, utan två, ikoner som de flesta andra enbart kan drömma och fantisera om.
Rosenberg och Larsson. Bosse och Mackan. Större kan ni aldrig bli.
