Markusevangeliet: En era slutar, en vecka inleds
"Vi har haft sådana här dagar förr. Dessa dagar där verkligheten ställs på paus, där vi vägrar lämna den himmelsblå bubblan."
Dagen efter matchen som inte hade någon början, bara ett 96 minuter långt lyckligt slut. Dagen efter en natt utan sömn ty varken hjärna eller hjärta kunde eller ville vila. En dag av idogt scrollande och klickande för att återuppleva intryck och hitta nya minnen från andra vinklar med andra formuleringar.
Känslor. Tårar. Smileys. Kraftord. Bildspel. Kärleksförklaringar. Gifar. Hyllningar. Sorg. Korta klipp. Jubel. Längre sekvenser. Stoltheten.
Vi har haft sådana här dagar förr. Dessa dagar där verkligheten ställs på paus, där vi vägrar lämna den himmelsblå bubblan. Där allt som skrivs eller publiceras är värt att prioritera och ta del av omgående. Dagar efter guldmatcher, dagar efter skrällsegrar. Dagar efter häxkittlar, bortatriumfer och europasuccéer.
Vi visste på förhand att torsdagskvällen skulle bli minnesvärd och speciell. Vi visste att huvudpersonen redan var utsedd. Vi visste att han skulle göra sitt sista framträdande inför sin hemmapublik. Vi visste att efteråt var det dags för ett ömsesidigt farväl.
Att Dynamo Kiev är ett jäkla bra fotbollslag som inte skulle komma med någon som helst avsikt att vara statister i någon romantisk galaföreställning visste vi också.
Man var ju ganska beredd, faktiskt. Ändå sitter jag här nu, på ett snälltåg genom ett snöigt Småland och administrerar tummar och hjärtan åt alla håll. I ett lyckorus, eller möjligen i chock.
För den här kvällen kunde omöjligt ha blivit bättre.
Då ska en ha i åtanke att den här torsdagsaftonen inte startade med avsparken klockan 21.00 utan två dagar tidigare med ett extra insatt årsmöte där medlemmarna fick säga sitt och än en gång definiera vad Malmö FF är för slags för fotbollförening och vilken slags fotbollförening den ska fortsätta att vara.
Dagen därpå gick Zlatan in i sin egen cirkusmanege utan att be om största möjliga tystnad och visade vilken slags fotboll han numer representerar och redan står staty för. Ibrahimovic själv har fortfarande inte bemött den massiva kritiken, det var skulpturen som fick ta skiten.
Plötsligt hade vi artiklar om vandalism och rasism, debatter om manlighet och en kokande gryta av ilska, sorg och besvikelse på bordet.
Det var med dessa dagar i ryggen Markus Rosenberg äntrade Stadions gräsmatta för sista gången. Han fick då genast syn på ett gigantiskt porträtt av sig själv med bildtexten: Jag har varit med om dig. Jag kan inte förlora dig.
Hur hanterade vår hjälte, vår ikon, vår numer ende aktive legendar denna massiva kärleksmanifestation?
Enkelt. Han tittade bort.
Från min plats på läktaren kunde jag se hur han kämpade med att hålla huvudet kallt, tänka på rätt saker och framför allt… Inte vrida på nacken norrut. Det där lilla sneda leendet saknades. En blick till mot ståplats och vi hade haft ett byte i minut ett.
Den känslomässiga bergochdalbanan som föregående dygn hade erbjudit skulle komma att fortsätta. Med ett tidigt ledningsmål, följt av en överkörning, två brutala käftsmällar och en rätt så orolig känsla i halvtid.
Därefter, en nytändning och kvittering av, ja... ni vet vem. En återtagen ledning, erövrad av en av nästa generations potentiella legendarer men som senare ändå returnerades och trycktes ner av motståndarna.
3-3.
Ett mer än okej resultat mot resursstarka och rika Dynamo Kiev. Det hade kunnat sluta så. Det hade funkat. Men… den avgående lagkaptenen, Malmö FF och hela Malmö ville annorlunda.
Alla vet såklart vad som hände i minut 95. Eller var det 96? Det är lönlöst för mig att beskriva det nu. Kalla det magi. Kalla det rättvisa. Kalla det Super-Mackan.
Den tredje halvleken bjöd på en fullständigt värdig och känslosam avtackning av en stor spelare. Med videohäsningar från forna kollegor, med besök från tidiga tränare och före detta stöttepelare i karriären. Skönsång från medspelare och en härlig gruppkram med Åge, Mange och Ponne.
Markus njöt. Jag med.
Lika gemensamt brast det för oss när till sist fru och barn Rosenberg presenterades och välkomnades in till applåder från en annan men åtminstone till antalet större familj. Det var visst tårarna som skulle segra den här kvällen, trots allt.
Han borde ha varit helt slut. Han borde haft tusen tankar i huvudet och tusen känslor utanpå kroppen när han tvingades greppa mikrofonen. Och ändå levererade han ett tacktal som definierar honom, Malmö Fotbollförening och alla oss som följer, stöttar och lever Malmö FF.
Med ett litet, snett leende.
Super-Mackan.
***
Under de kommande nio dagarna kommer texter och bildspecialer tillägnade Markus Rosenberg att publiceras här på Himmelriket. Välkomna att läsa och sprida Markusevangeliet!
