Matchrapport efter Gefle borta
Efter storvinst ute i Europa följde en plattmatch mot allsvenska bottenlaget Gefle. Matchen slutade 2-0 till hemmalaget.
Kanske är det enklast att börja med att nämna det som verkar vara den springande punkten; orken.
Denna ork som stöts och blöts i samma mening som ”tätt matchande” verkar vara det hetaste ämnet i Malmö FF just nu. Man orkar helt enkelt inte spela så många matcher, så tätt, säger man. Det är slitet.
Vi skall återkomma till detta.
Malmö började med samma laguppställning som senaste matchen mot Hibernian;
Dahlin
Albornoz,Johansson, Jansson, Ricardinho
Hamad, Thern, Halsti, Forsberg
Eriksson, Rantie
Norling valde således att köra på samma lyckoelva och med facit i hand så går detta säkerligen att ifrågasätta.
Vi skall återkomma även till detta.
Med höga förväntningar från mig i soffan rullade matchen igång uppe i Gävle. Om man kan vinna med totalt 9-0 ute i Europa så bör vinden solklart vara med oss en match som denna. Tv-kommentatorn informerade oss tittare cirka fem gånger att Gefle inte vunnit i Allsvenskan på 13 matcher. 13 matcher! Men deras vind från Europa var starkare och bättre än Malmös och redan efter några minuter så kunde man faktiskt se varthän det skulle barka…
Visst, stort bollinnehav hos Malmö men Gefle körde på den beprövade höga pressen och stressade Malmö till enkla misstag. Det syntes att de var mer hungriga! Redan i minut 13’ är det slarv i försvarsspelet och ett mycket tveksamt agerade från Dahlin som gör att Gefle kan ta ledningen genom Simon Lundevall. Sedan följer en första halvlek av i princip ingenting. Det är en tråkig fotbollsmatch från ljusblått håll och Gefle är närmre 2-0 än vad Malmö är 1-1. Det känns oinspirerat, trött och stillastående. När domaren blåser till paus ser jag framför mig en utskällning av rang i Malmös omklädningsrum. Men om den existerade så var det inget någon märkte av när andra halvlek sedan satte igång.
Precis som i första så inleder Gefle med ett tidigt mål. Nummer tre i Malmö slarvar och Gefle kan knycka åt sig bollen och komma hyfsat fria. De gör inga misstag och Johan Oremo sätter, genom ett volleyskott i krysset, nummer två i minut 48’ och efter det känns det ärligt talat som att det redan är färdigspelat. Malmö försöker väl att attackera med det fortsätter att vara stillastående medan Gefle är på tårna och försvarar sig mycket bra. Kanske borde vi ha haft en straff men det är väl det tillsammans med några halvchanser som vi lyckas skrapa fram. När matchen är slut och Malmöspelarna lämnar planen står deras skor fortfarande kvar där, utställda. Klyschigt men sant.
Visst känns det konstigt att vi, trots toppstrid i Allsvenskan och avancemang i Europa, fortfarande inte har tydliga linjer i vårt spel? Vi har så klart många duktiga spelare och när allt klaffar är vi fantastiska men så fort vi tappar tempo och inte springer så försvinner fantasin. Jag kan också tycka, om än lite tjatigt, att där inte finns någon Daniel Andersson-typ som leder laget på plan. Och det är mycket viktigare än man tror.
Jag tror att det finns mycket bra i det här laget på sikt, men än är det för mycket toppar och dalar. Vi rider aldrig länge nog på en bra trend, tyvärr.
Men hur var det nu med orken då?
Tja, inte helt bra tydligen.
Om man inte orkar spela match så ofta på denna nivå så är det något som är allvarligt fel. Det kan vara inställningen, återhämtningen eller rent av hur laget har byggt och lagt upp sin träning under året. Oavsett vilken anledningen så är det ganska allvarligt. Och tro mig, man kan känna sig sliten, men då är det dags att rätta till något av ovan.
Gefle som kom från samma ”tuffa” spelschema. Say no more.
Med facit i hand så skulle Malmö börjat med en pigg startelva. Jag är säker på att någon av de yngre pågarna hade gett järnet om de fått chansen.
Nästa match är mot Swansea borta och visst blir det båda roligt och spännande. Hoppas då att Malmö har lämnat dalen för att känna på toppen igen. Och kanske att de sen kan vara en bestående sådan under resten av säsongen, oavsett Europa eller Sverige.
