Lagbanner
Malmö FF-IFK Göteborg: 2-2

Malmö FF-IFK Göteborg: 2-2

Det blev oavgjort i både godkända halvlekar och antal mål i klassikermötet.

Det var ju inte det här man hade hoppats på efter att Elfsborg kammat noll mot Värnamo igår och Häcken nollats och besegrats av Degerfors idag. En ynka poäng efter kryss som dessutom säkrades först på (en lång) tilläggstid. Det var ju inte så här helgen skulle sluta.

Men då har man ändå mått sämre ikväll. I halvtid var allt nattsvart.

Förutsättningarna var enkla. Ett klassikermöte där fokuset låg på antingen de mesta mästarnas chans att ta viktiga kliv i guldstriden eller det pånyttfödda Göteborg som rest sig ur askan efter att brunnit i flera ändar under våren och sommaren. Två giganter med allt att vinna.

Att formstarke Markus Berg inte kom till start var på förhand ett avbräck. När gästerna också tvingades till att vila sin förstemålvakt borde uppförsbacken varit brant. Malmö stötte också på ett sent och plötsligt återbud, säsongens succéman Busanello kände av känningar på uppvärmningen och fick ersättas av Martin Olsson. Då Cornelius var avstängd utgjorde Jansson, Moisander och Ceesay resten av backlinjen.

Men när matchen startade fanns det bara ett lag på plan som visade sig vara både påkopplade och förberedda. Det var inte Malmö FF.
Bolltapp i den 13e minuten, omställning och en cross mot bortre stolpen. Pang. 0-1 av Mucolli, snyggt assisterad av danske landsmannen Santos. Tjugo minuter senare, bolltapp, omställning och nytt mål av Mucolli, denna gång med ett patenterat Sören Rieks-avslut.

Malmö var inte med. Bollinnehavet fanns, men passningsspelet kom aldrig igång. Initiativförmågan var obefintlig och spelarna uppträdde vilset. Peña var irriterad, Jansson var förbannad. Frustrationen var påtaglig. Efter 0-2-målet kastades en flaska in från åskådarplats och matchen bröts. Det var inte roligt att vara himmelsblå då. Inte kändes det bättre när trean nästan omgående skickades in efter att matchen återupptagits. Det dömdes lyckligtvis och korrekt bort för offside.

Det var ett utspelat och skakat Malmö FF som gick till pausvila. Ingen kan nog säga annat än att hela försvaret uppträdde tveksamt på båda målen. Men ingen kunde heller missa att Ceesay närmste spelare vid bägge avsluten.
Högerbacken fick inte heller komma tillbaka in till den andra halvleken utan ersattes av Taha Ali och MFF lutade sig mot en trebackslinje.

Kanonförvärvet satte sin prägel direkt och höjde den offensiva energin omgående.
I den 49e minuten fick Malmö den drömstart man behövde. Straff och IKT satte den iskallt, högt och till höger. Vem som fixade straffen? Göteborgs jävligaste ex, Sören Rieks förstås.

De både halvlekarna var som natt och dag. Malmö uppträdde plötsligt med självförtroende, tempo och beslutsamhet. Bortalaget trycktes längre och längre. När Vecchia byttes in i minut 73 gick det spelmässiga övertaget i total dominans.

Men, 1-2 stod sig. Och jag undrade nervöst om det nya MFF inte skulle mäkta med mer än ett straffmål och en ofantlig mängd inspel och inlägg som aldrig hamnade bättre än på täckande försvarare eller i målvaktens famn?

Fredrik Klitte är en trendkänslig man som hängt på den nya FIFA-trenden med bombastiska tilläggstider. Helt okej ikväll, för i minut 97 kom läget. Hela Stadion vrålade skjut när Vecchia slog passningen, snett inåt bakåt genom och förbi straffområdet. Hårt och placerat. 2-2. Kvitterat. Äran och kvällen räddad. Oväntad poänghjälte: Martin Olsson.

Det var inte resultatet vi ville ha. Men kanske ändå en match vi längtat efter, när det nya MFF började visa hjärta och karaktär. Och IFK Göteborg kändes på något välkommet vis återige som värdiga motståndare. Vi tog inte den stora chansen, men vi tog i alla fall in en poäng på serieledarna.  

Det blir en lång höst. Framåt Malmö!
 

John Börén2023-09-03 21:30:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF