MFF - AIK 2-2: Ett HÖRNMÅL!!
Vi olyckskorpar som kraxat om att vi skulle få sota för det flyt vi hittills haft i serien såg länge ut att få rätt. Med en missad straff, mittbacksbortknoppade bollar i parti minut samt hårt, men resultatlöst, tryck hade dagens tillställning alla de ingredienser som präglar en klassisk frustrationsmatch. Men kvitteringen kom. I den fjärde tilläggsminuten placerade Pawel Cibicki iskallt in 2-2. Det kändes fint.
Kvällen började trevligt. Det firades nämligen att det är 70 år sen vi säkrade vårt första allsvenska guld. Patrik Jandelin höll tal och storbildsskärmen körde bilder från 1944 - såna där som antingen föreställer laget uppställt med utspända bröstkorgar, eller är tagna i grodperspektiv bakom ett mål och mest visar ett sammelsurium av till synes planlöst kringirrande spelare. När de var slut hittade kameran Staffan Tapper och Birgit Persson (Erics dotter) på läktaren, och när spelarna väl vandrade in gjorde de det iförda 40-talströjor.
Simon Thern har fortfarande problem med sitt knä och fanns därmed inte på plan idag heller. Vi ställde upp med samma lag som startade senast mot Mjällby. Det innebar:
Robin - Concha, Erik Johansson, Helander, Ricardinho - Molins, Halsti, Amin, Forsberg - Eriksson, Rosenberg.
AIK satsade på kraft framför fart i anfallslinjen. Man inledde matchen med Henok Goitom och Eero Markkanen på topp. Patrik Carlgren, som var så bra mot Elfsborg härförleden, fick förnyat förtroende i målet.
Första halvlek
Det började riktigt lovande, och borde klämtat redan i den tredje minuten. Halsti hittade en genomskärare mellan ytter- och innerback, Emil kom fri i vänsterinnerposition och sökte en helt ren Molins i mitten. Men passningen blev för brant och det hela rann ut i intet.
Emil inledde annars med att vinna ett par bollar, vilket där och då kändes viktigt efter hans tämligen bleka insats mot Mjällby. Det var också Emil som tvingade fram matchens första gula, då han ryckte ifrån Milosevic och blev nedsparkad på mittplan. Ett par minuter senare fick även Robin Quaison kort, då han försökte filma sig till en straff.
AIK åt sig annars in i matchen. De fick viss utdelning på sin press och stängde tämligen effektivt av våra anfallsförsök.
Nästa chans dröjde till den 28:e minuten. Då var det återigen Emil Forsberg som på sitt skönt flegmatiska vis, från ingenstans, plötsligt drog till från långt håll. Bollen slog i yttersidan av stolpen, just uppe vid krysset. Hade onekligen varit ett drömmål. Hursomhelst blev detta inledningen till en bra period från vår sida. Vi tog över och skapade en hel del nästan-lägen. Amin överraskade i alla fall mig med att vinna den ena nickduellen efter den andra på mittplan. Och Guille kom igång och såg till att få Nils-Eric Johansson varnad.
I 39:e minuten tvingades AIK till en rockad. Alexander Milosevic, som blivit sittande på plan ett par minuter tidigare, gick av och ersattes av Kevin Pavey. Johansson steg in i mittförsvaret, Ofori blev vänsterback och Pavey tog hand om en yttermittfältsplats.
Sista minuterna av halvleken såg avslagna ut. Lagen verkade vänta på paus. Men så, plötsligt, en boll i djupled, Erik Johansson upphävde offsiden, och Markkanen kunde springa sig fri och lägga in en studsande boll i Robins bortre hörn. Knappast rättvist, och lite deja vu-känsla från typ 2007-2008 - ni vet, åren då vi alldeles för ofta brände chanser i inledningen och sen fick se motståndarna göra mål på sin första. Som både då och nu var frukten av halvsömnigt försvarsspel.
Första halvlek analyserades såklart allra bäst av Tom Prahl. Jag kunde låtsas att hans ord var mina, men det vore både ofint och genomskinligt. Prahl menade att halvleken, trots underläget, varit ett spelmässigt fall framåt jämfört med de senaste matcherna. Dock tyckte han inte att våra spelares egenskaper utnyttjades på bästa sätt - han ville se Rosenberg springa mer i djupled och Magnus Eriksson agera mera av en spindel i nätet.
Med dessa obestridliga visdomsord går vi över till
Andra halvlek
Sömniga första minuter, men efter det skapade vi tryck kring AIK:s straffområde. Solnaiterna sjönk lågt - väldigt lågt - men det var trångt, frustrerat och chansfattigt.
I 57:e kröp vi närmare: Emil plockade ner en lysande boll från Erik Johansson och spelade snett inåt bakåt till Magnus Eriksson, i det där läget han gjorde mål mot exempelvis Hibernian och Syrianska ifjol. Nu gick skottet över.
Bara ett par minuter senare blev vi straffade. Markkanen lyrade fram en boll över huvudet på sig själv, Pavey nickade ner och Quaison volleysköt från just utanför straffområdet. Hyfsad träff, men Robin (vår Robin alltså) kan inte vara alltför nöjd med att han inte lyckades styra ut bollen utanför stolpen. Via hans hand rullade den istället försmädligt in i burgaveln. 0-2, och en uppförsbacke av monumentala mått.
Känslan av att det här inte var vår match förstärktes minuten senare. Då frispelades Forsberg av Halsti. Lorentzson störde, men Emil fick ändå iväg ett skott - som Carlgren klarade.
Men vi replikerade dessbättre - och förmodligen helt nödvändigt - ändå kort därpå. I 63:e skickade Halsti fram en boll till Molins, som löpt in från sin kant. På gränsen till offside, men linjemannens flagga stannade nere, och Molins gjorde som han brukar göra när han kommer fri: Vek över kroppen och rullade enkelt in bollen med en höger bredsida.
Samtidigt blev det palaver vid sidlinjen, då Amin blivit rejält sågad just innan bollen hamnade hos Halsti. Bänkarna lade sig i och Pontus Jansson lyckades med konststycket att få gult kort trots att han inte deltog i matchen.
Bengaler tändes på ståplats, men Molins och Rosenberg sprang ner och såg till att de släcktes. Dessbättre inget spelavbrott. AIK såg skärrat ut. De skickade bollen långt och utan adress. Men vårt momentum avtog snabbt. Matchen gick i stå.
Sista kvarten orkade vi dock, beundransvärt nog, lägga in en extra växel. Concha, som tagit sig lite åt benet, byttes av mot Pawel Cibicki i 78:e och vi gick ner på trebackslinje.
Den stora chansen kom i 80:e. Pawel slog in bollen mot Molins, som lyckades peta undan den och bli sparkad på benen. Linjemannen signalerade omedelbart för straff.
Vi valde att våldföra oss på den gamla klyschan/regeln som säger att den som blivit fälld inte ska ta straffen själv. Fram stegade Guille. Det är såklart alltid lätt att kritisera en straff som inte går i mål - den är ju bevisligen inte tillräckligt bra - och här kan man väl säga att Molins visade alltför tydligt var den skulle hamna: samma ställe som mot HIF, i ”rätt” höjd för målvakten - som slängde sig åt rätt håll.
Allt var alltså upplagt för att Patrik Carlgren skulle få axla matchvinnarmanteln, och att ännu en svit skulle brytas - nämligen den som berättar att AIK inte vunnit i Malmö sedan 1996.
Visst hopp tändes när fjärdedomaren visade sex tilläggsminuter. Men när Forsberg sköt en halvvolley utanför efter fin Magnus Eriksson-framspelning i 93:e kändes det som tåget gått.
Men minsann, bara minuten senare blev det hörna. Forsberg lyrade in den, bollen gick rätt upp i luften, och ett passivt AIK-försvar lät Pawel Cibicki plocka ner den - och placera in den i samma hörn som mot Halmstad. Kvitterat i 94:e och TV-puckhög i AIK:s straffområde. Och, alltså: mål efter hörna! När jag nu kommit hem och ser repriserna skulle man kunna hävda att Carlgren varit skymd av en offsidestående Rosenberg - vilket Andreas Alm tydligen också anmärkt på efteråt. Men om det var några protester från spelarna på plan var de så blygsamma att de inte märktes. Åtminstone märktes de inte för den som stod och glädjegrät tarmarna ur sig uppe på läktaren. Hursomhaver, målet godkändes.
Slutet blev så där jobbigt, på ett existentiellt plan, så som bara fotboll kan bli. AIK lyckades rassla fram två hörnor och tankespöke-representanter för lagen om alltings jävlighet formligen vrålade ”NU GÖR DE MÅL!!!” inuti mitt huvud. Men 2-2 slutade det.
Sammantaget var vi givetvis värda kvitteringen, men AIK fortsätter att ha ett tämligen brutalt missflyt i sina möten med Malmö FF. Ifjol förtjänade de knappast att kamma noll (minns exempelvis det felaktigt bortdömda målet borta) mot oss, och att nu tappa två poäng på ett tveksamt mål i fjärde övertidsminuten är såklart bittert för dem - även om det nu inte var spelmässigt orättvist.
Vi är kanske lite oprecisa och stressade i vårt spel, Rosenberg har ingen av sina större dagar, men vi trummar på bra och maler faktiskt, till slut, ner ett av seriens tyngsta lag.
Poäng säkrad i 94:e. Man kan inte gnälla.