MFF – BP 2-1: Allsvensk avrundning
Det var en match av begränsad betydelse. Men vi vann den ändå.
Förutsättningarna var de allra perfektaste som tänkas kan: oavsett matchutgång idag hade vi redan vunnit. Så det var en förnöjsam och leende atmosfär som rådde på läktarna, och uppe på sjungande sitt syntes en hel del guldhattar. I den mån nån form av förhandsdramatik skulle kunna piskas upp gällde den skytteligatronen: kunde Isaac Kiese Thelin skapa spänning där uppe i måltoppen? Inför match hade han två mål upp till Brommapojkarnas Nikola Vasic.
Sören Rieks namn skanderades innan avspark – hans sista allsvenska match ju – och vi bjöds på ytterligare ett magnifikt tifo, där Anders Christiansen i sekelskiftesbaddräkt (typ) på Tuborgvis frågade Johan Dahlin ”Du Johan – ka’ du sige mig – hvornaar smager en sejr best?”, och den grekisk-gud-gestaltade Dahlin, komplett med tatueringar och sju guldmedaljer runt halsen, såklart svarade ”varje gång”; allt i ett hav av guldflaggor.
Att det var en match med andra ingångsvärden än vanligt gjordes tydligt av att några av spelarna hade sina barn med sig vid inmarschen. Vi ställde upp så här:
Friedrich – Rösler, Jansson, Zetterström, Busanello – Berg Johnsen, Rosengren – Rieks (för dagen kapten), Loukili, Bolin – Kiese Thelin.
BP:s lag formerades på följande vis:
Otega Ekperouh – Alexander Jensen, Eric Björkander, Hlynur Freyr Karlsson, Kaare Barslund – André Calisir, Ludvig Fritzson – Alex Timossi Andersson, Martin Vetkal, Wilmer Odefalk – Nikola Vasic.
Första halvlek
Den där riktiga nerven saknades naturligtvis, men vi kopplade ett rätt bastant grepp om händelserna. Hugo Bolin rann genom i den 11:e minuten men kom lite för nära målvakten. Otto Rosengren frestade med ett bra skott i 14:e, vi borde kanske haft straff när Kiese Thelin blev upphakad i fritt läge i 16:e och bollen rikoschetterade runt BP:s mållinje i 21:a. Sen agerade Nils Zätterström lite yrvaket vilket gav Timossi Andersson ett läge. Hans skott slickade Friedrichs vänstra stolpe.
Nikola Vasic tvingade utgå efter en knapp halvtimme och BP skyfflade runt i sin formation genom att ersätta honom med en ny högerback (Alexander Abrahamsson). Direkt därefter kom Malmös ledningsmål: Loukili till Bolin, vrickning i djupet till Otto Rosengren, som tryckte in sin första allsvenska poäng för i år i nättaket.
En kvart senare landade ett Rosengren-inlägg via Sören Rieks huvud hos Gabriel Busanello, som ur ganska dålig vinkel halvvolley-dunkade in 2-0 i bortre burgaveln. Även detta var denne målskytts första och enda mål i år.
Frid-och-fröjd-stämningen fick sig en liten downer i halvlekens sista skälvande sekunder, då Wilmer Odefalk lite från ingenstans enkelt kunde kila förbi Pontus Jansson och – förmodligen till sin förvåning – finna att ingen annan var hemma. Hans chip betydde att det var reducerat till 2-1. Ett pausresultat som BP borde vara mest nöjt med. Vi hade varit överlägsna halvleken genom.
Andra halvlek
Vad säger man om den andra akten då? Tja, som det heter ibland: inte så mycket att skriva hem om. Sömnigt och tempofattigt, och det under första halvlek så utspelade BP fick mer att säga till om. Kanske delvis beroende på att Hugo Bolin trampade fel i inledningen av halvleken. Han provade att komma in igen, haltade runt i några minuter, men gick sen ut och ersattes av Adrian Skogmar. Hoppas det inte är alltför allvarligt.
Men. Som sagt. Sömnigt och tämligen händelselöst.
Rydström provade att ge ett energitillskott i form av ett trippelbyte i 74:e: in med Christiansen, Botheim och Martin Olsson; ut med Loukili, Kiese Thelin och Busanello.
Där och då påmindes man om skytteligadramatiken. Som ju helt uteblivit. Kiese Thelin var aldrig särskilt nära nåt ytterligare mål idag. Förutom möjligen vid den där straffsituationen i början av matchen.
Matchen tände knappast till av bytena. Med ett undantag: när det blev grinigt efter en ganska ful AC-tackling, med gult kort som resultat, på BP:s Karlsson.
I slutminuterna hann både Pontus Jansson och Ricardo Friedrich skänka bort kvitteringschanser till BP. Men några fler mål blev det icke.
En, förståeligt nog, avslagen historia. Vill dock ändå säga att jag gillar det jag ser av Zakaria Loukili, och att det var roligt att Otto Rosengren fick kröna en storfin förstahalvlek med ett riktigt tjusigt mål. Och Hugo Bolin var, med sin rörlighet och kvickhet, vårt överlägset största offensiva hot. Han låg bakom mycket i första halvlek.
----
Vi ska väl inte glömma prisutdelningen efter matchen. En ceremoni, som jag såg att någon noterat på Facebook, rimligen består i att vi plockar ut Lennart Johanssons pokal ur vårt prisskåp, höjer den och sen ställer in den igen. Det var hursomhelst återigen många barn på innerplan, vi fick jubla åt spelarna en i taget, fyrverkerier smällde från stadions tak och vi alla drog in den ljuva doften av Rättvisa i våra lungor.
----
Sista allsvenska matchen för Sören Rieks. Bitterljuvt. Han hyllades som sig bör och fick gå upp på capo-podiet efter match. Ingen formell avtackning från föreningen idag dock. Gissningsvis sparas den till efter Galatasaray. Märktes att Sören gärna ville bjuda på nåt extra idag. Kändes som om han försökte lite fler tunnlar och annat svårt än vanligt. Men, alltså. Vilken spelare. Sammantaget har han varit helt fantastisk för oss i sju säsonger. Bara att säga tack för allsvenska högtidsstunder. Och vem vet, kanske hinner han också bjuda på nåt litet stycke Europaeufori innan det är definitivt över?
----
Inget poängrekord – det ligger som bekant på 67 poäng, och vi kom ”bara” upp i 65 i år. Däremot slår vi med våra 42 plusmål målskillnadsrekord för 16-lagsserien. Och eftersom Hammarby förlorade idag är marginalen ner till andra plats inte mindre än 11 poäng, även det ett rekord för 16-lagsserien. För att hitta nåt liknande får vi gå tillbaks till 1996 då IFK Göteborg vann med tio poäng ner till oss på andra plats (då bestod allsvenskan bara av 14 lag).
----
Semester nu då? På intet vis. En cupmatch mot Torslanda plus fyra matcher kvar i Europa League ju. Minst.
