MFF – Djurgården 4-0: Halva första räckte
Överkörning första tjugo. Svaga avslut från Djurgården i andra. Då blev det stora siffror i seriefinalen.
Jag hade en riktigt dålig magkänsla inför denna match. En känsla som bara späddes på av att folk runtomkring mig på Stadion var segersäkra innan avspark. Men! Så skönt det är att ha fel, alltså. Jag älskar när min magkänsla sviker mig.
Annars var ett av samtalsämnena innan matchstart att ett tåg med Djurgårdssupportrar fastnat i Tranås (bortasektionen såg en smula glesbesatt ut) och att en av passagerarna därmed såg ut att missa en DIF-match på första gången på 26 år. Hans medsupportrar såg då till att swisha ihop till en taxi från norra Småland. En trevlig solskenshistoria man gärna återberättar en dag som denna.
Bortalaget ställde upp enligt följande:
Rinne – Ståhl, Une Larsson, Danielson, Kosugi – Sabovic, Schüller – Fallenius, Tokmac, Wikheim – Haarala.
Vårt lag såg ut som väntat, möjligtvis med undantag för att Rösler startade istället för Nils Zätterström. Så här alltså:
Dahlin (med tofs) – Stryger Larsen, Jansson, Rösler, Busanello – Christiansen, Peña, Berg Johnsen, Bolin – Botheim, Kiese Thelin.
Första halvlek
DIF har som bekant också kvalificerat sig för ett UEFA-gruppspel, och hade haft två dagars mindre vila än vi efter sin europeiska utflykt i veckan. Hur skulle detta yttra sig, frågade man sig? Jo tack bra, blev svaret. Malmö tog nämligen ett bastant grepp om matchen, vann dueller och hittade ytor. DIF såg yrvakna ut. Redan i fjärde minuten var det nära när Busanello fick bollen upplagd på silverfat just utanför straffområdet. Det pressade skottet gick nån halvmeter utanför.
1-0 skulle inte dröja särskilt länge. Anders Christiansen lurade Kosugi med en mottagning och vändning i samma sublima moment och skickade över bollen till Hugo Bolin på andra kanten. Hugo gjorde ungefär som i matchinledningen mot Kalmar: vände inåt banan och curlade in bollen i bortre krysset.
Härligt. Inledningen var inte helt utan skönhetsfläckar – det slarvades en del på mittplan och Djurgården fick ett par omställningslägen som de kunde utnyttjat med lite bättre skärpa. Finns inte nån större anledning att uppehålla sig vid detta dock, för i 20:e minuten kom 2-0. Anders Christiansen fick sitt första skott blockat men var först på andrabollen och skickade in den i närheten av samma kryss som Bolin prickat tio minuter tidigare. Och av bara farten tog Hugo Bolin sig sen enkelt förbi Oskar Fallenius och vallade turligt, via Jacob Une Larsson, in ett tredje mål i 22:a.
Mot slutet av halvleken fick DIF lite mer att säga till om, men riktigt farligt blev det egentligen bara i 42:a. Då tappade Peña bollen just utanför straffområdet och finska nyförvärvet Haarala blev tokfri. Svagt avslut utanför, som möjligen touchade Dahlin något. Men det var isåfall så omärkligt att ingen i domarteamet såg det, för nån hörna blev det icke.
Sammantaget en halvlek det är väldigt svårt att klaga på. Bland många glädjeämnen väljer jag att lyfta Anders Christiansen som det största. Här kändes han precis som den tungan-på-vågen-poängspelaren vi vet att han egentligen är.
Andra halvlek
Ett byte i paus: ut med Christiansen, in med Oliver Berg. Tydligen en säkerhetsåtgärd på grund av en krånglande hälsena, läser jag så här efteråt.
DIF gjorde tre byten. Ut med Fallenius, Une Larsson och Wikheim; in med Radetinac, Hümmet och Tenho. Man tryckte upp Ståhl och Kosugi längs kanterna och gick över till nåt som såg ut som 3-4-3.
Ingen överraskning att Djurgården skulle trampa på för en reducering som skulle kunna göra match av detta. Och även om halvlekens första stora chans var vår – Hugo Bolin rullade bollen just utanför – gick bollinnehavet över i bortalagets favör och man vann fler dueller och andrabollar. Och började skapa chanser. Som alla missades (Haarala störste syndaren), antingen via Dahlin-räddningar eller, glädjande nog, uppoffrande försvarsblock.
I 64:e gick Botheim ut och ersattes av Nils Zätterström, och även vi gick över till trebackslinje. Eller fembackslinje, beroende på hur man vill se det. Tio minuter senare kom Rosengren och Taha Ali in istället för Peña och Bolin. Taha satte genast igång att utmana på patenterat vis. DIF-trycket bedarrade. Rosengren var nära att få en assist direkt, men Kiese Thelin verkade överraskad när Tenho missade bollen och lyckades få den över från ett par meters håll.
Isaac skulle emellertid bryta sin måltorka (åtta matcher, var det nån som sa) ett par minuter senare. Ett fint anfall – Taha Ali bröt in, rullade till Berg, som inte sköt utan rullade vidare ut på Stryger Larsen som lyfte in. Fritt nickläge, jätteräddning av Rinne, men returen rakt i gapet på Kiese Thelin. 4-0 i 80:e, och någon minut senare sjöngs ’vi vann igen’. Och ja, faktiskt, inte ens denna gigantiska megajinx kunde ändra matchutgången.
I slutet blev Otto Rosengren varnad efter att ha kapat Haris Radetinac och på läktaren sjöngs det om yatzy, brännboll och hockey. 4-0 blev det.
---
Sett till hela matchen är 4-0 kanske något eller några mål för mycket – vi ”förlorade” faktiskt avslutsstatistiken med 12-13 – men en maktdemonstration var det hursomhelst.
Christiansen är nämnd. Bolin är så pass vass i den här matchen att jag törs tänka att hålet efter Nanasi kanske inte blir fullt lika stort som befarat. Busanello varnad och avstängd i nästa match men jättebra i första halvlek; Colin Rösler spelade enkelt och lugnt – tycker att även han gjorde en fin insats.
Oliver Berg lyser inte direkt av självförtroende just nu. Han hade också en del bolltapp, framförallt i början av den halvlek han spelade, som kunde slutat illa. Så visst, hans insats kan absolut kritiseras. Men efteråt, isåfall. För vad vi på läktarna omedelbart måste sluta med är att sucka och stöna och gny och missnöjessorla så fort han får bollen och redan innan han hunnit göra nåt. För det hjälper inte, och min synpunkt är att en MFF-publik under inga omständigheter varken kan, får eller ska bete sig så mot en av sina egna under pågående match.
Två veckor till nästa match. Ska bli skönt att pusta ut lite. På madrass och kudde stoppade med en 4-0-vinst och nio poängs serieledning vilar man skönt.
