MFF - Dynamo Kiev 4-3: En saga
Ja, vad säger man? Rekordmagasinetkänsla. Busterstämning. En match med ett manuskript som skrivet för Hallmark: Den renhjärtade hjälten med det tjusiga leendet vann hela kungariket och avgjorde, i sin avskedsföreställning på Stadion, i 96:e.
Dagens (eller nattens) matchrapport anländer extra sent, för det bjöds ju på en tredje halvlek idag (mer om den nedan). Och så här just hemkommen från Stadion är det svårt att samla tankarna. Men ingångsvärdena till denna match var alltså dessa: Nästan en månad har gått sedan allsvenskan slutade, medan Dynamo Kiev gått som tåget i ukrainska ligan på sistone. Så det var sannerligen en utmaning som väntade denna historiska kväll.
Den där utmaningen överskuggades såklart av att detta var Markus Rosenbergs sista hemmamatch. FCK om två veckor, sen är det slut. Sångerna med hans namn avbröts tillfälligt då Andreas Georgsson avtackades. Och så, just innan avspark, rullades ett magnifikt tifo upp, ackompanjerat av Jacques Werup-strofen ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”. Makalöst fint.
Men till matchen. Lewicki och Christiansen indisponibla, och Rösler valde en erfaren trebackslinje. Vårt lag såg ut så här:
Dahlin – Nielsen, Bengtsson, Safari – Larsson, Bachiro, Bonke, Traustason, Rieks – Rosenberg, Berget.
Ukrainarna ställde upp på följande vis:
Georgiy Bushchan – Tomasz Kedziora, Artem Shabanov, Tamas Kadar, Vitaliy Mykolenko – Vitalij Buyalskiy, Sergej Sydorchuk, Volodymyr Shepeliev – Viktor Tsygankov, Artem Besedin, Benjamin Verbic.
Ett par ukrainska landslagsmän i den elvan. Både Mykolenko och Tsygankov spelade från start mot Serbien i november, medan Shepeliev byttes in.
Första halvlek
Hur var det då med Malmös matchrost? Ett första omdöme: inte så farligt. Sören Rieks jobbade fram en hörna direkt, Berget (tror jag) nickskarvade, Bushchan klarade, men inte bättre än att returen landade i gapet på Rasmus Bengtsson. Som kunde raka in 1-0. Då hade det gått en dryg minut.
Drömstart alltså. Men Dynamo tycktes inte låta sig nedslås utan trampade gasen i botten. Det borde varit kvitterat redan i fjärde minuten. Då plockade Buyalskiy snyggt ner bollen i mitten och fann sig plötsligt tokfri. Dahlin läste det lite för svaga avslutet och plockade bollen. Nära igen minuten senare, men då täckte Rasmus till hörna.
Vi hade det jobbigt. Även om det uppstod några nästan-lägen och sista-passningen-missar när Dynamo trummade på framåt var stunderna med boll i Malmös ägo få och korta. Det blev stressat och pressat och många bolltapp.
Johan Dahlin hann med en kalasräddning till, då det gick lite för fort på vår vänsterkant (Dynamo hade annars mest anfallit på vår högersida dittills), men i 18:e gick det inte längre. Ett inspel rann genom till Mykolenko som tryckte in bollen mellan benen på Dahlin.
Efter målet gick Dynamo ner i tempo något. Vi fick andas via några frisparkar och inkast, och de drog på sig några varningar. Men kontroll, det var det fortfarande Dynamo som hade. Nästa jättechans i 38:e: Sjuan Verbic plockade ner bollen på bröstet, omgiven av Nielsen och Larsson, och fick iväg ett riktigt bra avslut som Dahlin mirakelklarade med en benparad. Riktigt vass aktion av Verbic, som också ropade på straff efteråt – han menade att han blivit dragen i armen, och det kan det nog ha legat nånting i.
Dynamos ledningsmål kom istället minuten senare. Såg enkelt ut: en boll i djupet, överhopp och inspel till Tsygankov som skoningslöst satte bollen.
1-2 i paus, och i ärlighetens namn var det i underkant. Ukrainarna kändes ett nummer för stora. De vann dueller, var kvickare i tanke och med boll, missade inga mottagningar och såg liksom ut att ha en högre frekvens i sina löpsteg. Deras väggspel och raka bollar i djupet firade triumfer och Malmöspelarna gjorde många misstag som såg väl enkla ut – typiska frukter av en tempostarkare och intensivare motståndare.
Johan Dahlins mästerliga räddningar höll oss kvar i matchen.
Vänstersidan med Rieks och Traustason hade hotat lite grann under halvleken, men på mitten hade både Bachirou och Bonke det jobbigt.
Andra halvlek
Bonke ut, Erdal in. Och bytet fick omedelbart effekt. Erdal löpte, med bollen under kontroll (nåt vi inte sett under första halvlek), ur en situation och spelade snyggt fram Eric Larsson. Det mynnade ut i en frispark på högerkanten, nära både kortlinje och straffområde. Traustason slog den lågt och hårt snett bakåt, Kiev-försvaret stod och sov, Markus Rosenberg mötte och via en liten touch på ett försvarsben var det kvitterat. Då hade det gått tre minuter av halvleken.
Helt annan fart på MFF. Eric Larsson var nära, Rosenberg ännu närmare på ett inspel från Rieks. Kiev hittade inte fram med sina djupledsbollar på samma sätt längre. De trycktes ut lite mer mot kanterna – det kunde fortfarande gå undan, men de riktiga farligheterna skapade de inte längre. Och så var det ju det här med Erdal Rakips inhopp. I 57:e växelspelade han med Rieks, kom in i straffområdet och sköt. Ett bra skott, men just över. Såg det ut som. Men … en underbar missuppfattning från där jag stod, för bollen gick in. Såg kanske inte helt otagbart ut, men det spelar mindre än ingen roll. Plötsligt ledde vi igen; något man knappast såg komma efter den första halvleken. Och nu var det vi som skapade chanser. Efter ett mönsteranfall i 64:e skickade Berget upp bollen i Shabanovs mage. Värt ett bättre öde, som man brukar säga.
Minuten efter kändes det som om matchen tippade över ännu mer åt oss. Kaptenen Sydorchuk ilsknade till och drog på sig sin andra varning.
Kanske kroknade vi lite, kanske blev vi för försiktiga. Dynamo skruvade hursomhelst upp tempot igen och tog över bollinnehavet. Onda aningar när de tilldömdes en billig frispark i 77:e. Och mycket riktigt, Verbic styrde in den med låret.
Det ukrainska bortaföljet firade med att mer eller mindre unisont ta av sig på överkropparna och stå barbröstade under några minuter.
Matchen svängde igen. Dynamo tycktes nöjda (även om de kändes farliga på kontringarna) och MFF återtog initiativet. I 88:e, en jättechans: snett inåt bakåt från Erdal till Rosenberg, som inte fick hundraprocentig träff. Bollen gick utanför. Tänk vilket magiskt sagoslut det varit, sa vi på läktaren.
Men i 92:a då? Kalabalik i Dynamos straffområde, Rieks nerboxad av målvakten – men domaren menade att det var vår dansk som felat och dömde frispark till Bushchan.
Fast ni vet ju att det inte tog slut där. En snål passning mot Berget, som såg passiv ut när han bara väntade på bollen – men Kiev-spelaren missade den precis. Berget trampade framåt och skickade in bollen i mitten. Där mötte Markus Rosenberg. Allt gick som i slowmotion, änglakörer fyllde luften och allt utom vår nummer 9 bleknade bort.
Det var inte som en saga. Det var en saga. En sann en. På riktigt. 4-3 i 96:e.
Det var egentligen bara sex tilläggsminuter, men målfirandet gjorde att det blev några till. Dynamo Kiev kastade fram allt. Det hjälpte inte. 4-3 slutade denna osannolika match.
Plötsligt stämde väldigt mycket i andra halvlek. Malmö täppte till mitten bättre, vann fler dueller – och så gjorde Erdal Rakip ett alldeles lysande inhopp.
Och det slutade ju inte med jublet efter slutsignalen.
Efter en stunds väntan var det dags att tacka av Markus Rosenberg. ”Det är OK att gråta. Det kommer jag att göra”, sa Patrik Jandelin i speakermicken.
En summering av ceremonin lyder: MFF-truppen ställde upp på plan och Markus Rosenberg fick videohälsningar från Janne Andersson och Andreas Johansson. Därefter tågade i tur och ordning människor som symboliserade olika perioder i karriären in: ungdomstränarna Barbro Sandor, Jörgen Dahlström och Jonny Gyllensjö; Björn Anklev från Halmstadsåret; Yannis Anastasiou från Ajax; Frank Baumann från Werder Bremen; Kennedy Bakircioglü från Santander (inte på plats, videohälsning); Jonas Olsson från West Bromwich samt Åge Hareide, Magnus Eriksson och Pontus Jansson från återkomståret 2014. Och så till sist i denna karriärparad, Uwe Rösler. Martin Dahlin stegade också in, Daniel Andersson överräckte en kristallboll, Rosenberg fick sällskap av familjen och höll ett tal. Inte ett öga var torrt. Inte ens Markus Rosenbergs egna.
Och jag håller på att glömma att vi fick en videohälsning till: en sång inspelad av Behrang Safari och Johan Dahlin. Hallelujah-melodi och Markus Rosenberg-text. Ganska tonsäkra röster, vill jag nog påstå.
Kvällen avslutades med ett Rosenberg-ärevarv - Markus tillsammans med barnen Izabella och Oliver. Huvudpersonen hamnade återigen på capo-plats – där han, efter att i megafonen skanderat ”Jansson, skriv på, skriv på” fick sällskap av Pontus Jansson.
Men till sist var det slut.
En på alla sätt klassisk kväll var till ända. På nåt sätt känns det overkligt att verkligheten kan vara så här. Så fantastisk, så välregisserad, så ... rättvis. Markus Rosenberg fick det sprakande succéslut han förtjänade. Tack för allt.
(Eller, ja. Det återstår ju en bortamatch också. Och ska vi vara lite trist pragmatiska tvingas vi konstatera att vi förmodligen behöver vinna den också för att gå vidare. Om Dynamo Kiev slår Lugano räcker det inte med kryss för vår del – då smiter Dynamo om på fler bortamål i inbördes möten. Vet inte vad du, käre läsare, säger, men själv tycker jag att det där får bli en senare huvudvärk.)
