Lagbanner
MFF – Elfsborg 2-1: Skadetyngd seger
Jon i väntan på kram.

MFF – Elfsborg 2-1: Skadetyngd seger

Böljande spel, ben och skallar som såg trötta ut och en hel del slarv från båda sidor. Till detta, skador på Anders Christiansen och Ola Toivonen. Men! Vi vann och är därmed, åtminstone tillfälligtvis, i serieledning.

Det där med tröttheten går att förstå. Matchtätt nu, och bara tre dagar sen senast för både oss och Elfsborg. Och om nån missat det, är de båda lagens europaspel anledningen till att denna match spelades redan idag. Egentligen tillhörde matchen den 13:e omgången, så vi får det alltså lite lugnare då istället.

De senaste dagarna har det påpekats att Elfsborg är ett motstånd Jon Dahl Tomassons MFF har svårt för. Som lök på laxen till den hiskeliga träningsmatchen i vintras, där vi utskåpades å det omsorgsfullaste med 4-0, kan den nervöst lagde notera att vi bara tog en poäng av Elfsborg ifjol. En torftig insats på Borås Arena ändade fullt logiskt i en 1-0-förlust, och på hemmaplan blev det 1-1. Målskytten den gången hette Rasmus Alm, men han är skadad och var inte med idag. Detsamma gällde för mittfältsnavet Simon Olsson och gambianske mittbacken Maudo Jarjué. Däremot har Frederik Holsts rehab gått oväntat snabbt. Han satt på bänken idag.

Och kunde denne icke namngivne nervöst lagde människa möjligen finna tröst i statistik och historik? Elfsborg har nämligen bara vunnit en gång på nya Stadion, och det var en för vår del betydelselös match år 2014 (vi hade redan säkrat seriesegern).

Vårt eget lag då? Jämfört med Kalmar roterade vi återigen i backlinjen. In med Franz Brorsson och Eric Larsson, bänkplats för Beijmo och Nielsen. Ola Toivonen var också tillbaks i startelvan, och det på Erdal Rakips bekostnad. Det innebar att vi ställde upp så här:

Johansson – Larsson, Ahmedhodzic, Brorsson, Knudsen – Vagic, Christiansen – Berget, Toivonen, Birmancevic – Colak.

Elfsborgs startelva:

Tim Rönning – Johan Larsson, Joseph Okumu, Leo Väisänen, Simon Strand – André Römer, Robert GojaniJeppe Okkels, Marokhy Ndione, Jacob Ondrejka – Per Frick.

Några frågor inför avspark: Skulle Elfsborg våga försöka rulla runt, eller såg de vår Kalmarmatch som en varningssignal för hög press? Och skulle vi gripa oss an denna match på samma vis?

Första halvlek
Det kunde sannerligen tagit en början med förskräckelse. Elfsborg fick nämligen direkt frispark vid ena straffområdeshörnet. Den lyrades in av Johan Larsson, och gick via Franz Brorssons (var det väl?) ryggslut i egen ribba – och ut till hörna. Vi kom alltså undan, men blott ett par minuter senare fick vår matchplan den allra värsta typ av törn. Anders Christiansen satte sig ner, tog sig åt baksidan av låret  och gick, efter en hastig koll av läkarteamet, ut. Förhoppningsvis inget jätteallvarligt – han promenerade av för egen maskin – men gissningsvis får vi räkna bort honom på måndag. Erdal ersatte.

Trots detta bakslag var första kvarten Malmö FF:s. Pressen bet återigen, vi satte bra tryck och kom till en del nästan-lägen. Elfsborgsspelarna kändes stressade och skickade gärna långt. Men efter inledningen lyckades boråsarna sedan bita sig fast en stund, till stor del på grund av Malmöslarv efter att man vunnit tillbaks bollen. Men närmare än en Johan Larsson-tåfis (nåja, det kan ha varit en yttersida) som gick en bit över målet kom man inte.

I den 27:e minuten tog vi ledningen, och, håll i er nu, vi gjorde det på ett långt inkast. Knudsen vräkte iväg bollen, Anel vann duell mot Johan Larsson och nickskarvade den i första stolpen, Elfsborgsförsvaret stod och tittade på, och bollen presenterades elegant för en framrusande Jo Inge Berget som tämligen enkelt kunde raka in den.

Två minuter senare ropades det på straff, då Birmancevic klackade upp en boll på Leo Väisänens arm. Domaren friade, och det gjorde han nog rätt i – avståndet mellan klack och arm var väldigt kort, och armen kunde inte gärna varit nån annanstans.
Men vi var bra här och nu. Ytterligare ett par minuter fram avlossade Rakip ett fräsande skott som slickade stolpen, uppe vid krysset till.

Birmancevic ordnade varning på Leo Väisänen, men under halvlekens sista minuter skapade Elfsborg ett visst tryck. Tydligt att vi ville gå till paus i ledning. Och i andra tilläggsminuten skadade Ola Toivonen sig. Han kom sent in i en duell, orsakade frispark men blev själv liggande. Såg inte alls bra ut, han hade uppenbarligen väldigt ont, men i skrivande stund oklart var nånstans.

Vi red ut de sista minuterna. 1-0 efter första halvlek. Klart rättvist, vi var så långt det bättre laget. Signifikativt att Jo Inge Berget var målskytt, för jag tycker att han sett allt bättre ut de senaste matcherna. Mittförsvaret riktigt bra. Framförallt var Anel en konung i luften. Birmancevic är också värd att nämna. Ofta delaktig i spelet, men med blandat resultat. Några hyfsade inlägg, men ibland körde han helt enkelt fast via blockade skott eller stoppade dribblingar. Fortsättning följer längre ner.

Oscar Lewicki intervjuades om sin skada i paus. En gissning är att Jonas Dahlqvist och Jens Fjellström ombetts att inte fråga nåt om skadans natur. Vad exakt som felas Oscar berördes alltså inte, men allvarligt är det uppenbarligen – han hoppades vara ”i lätt träning efter uppehållet”.

Andra halvlek
Toivonen mirakelläktes inte i paus, så han ersattes av Adi Nalic. Som inledde med en fin första aktion; en mottagning i trängt läge följt av en vårdad passning. Annars kändes inledningen på något sätt lågkvalitativ, vilket bekräftades i den 50:e minuten. Simon Strand vandrade in från sin vänsterkant, lyckades trycka fram bollen genom Malmöförsvaret, Per Frick tog emot, Knudsen hade följt med ner och upphävde alla offsideförhoppningar, och Frick kunde enkelt lägga in bollen bakom en chanslös Marko Johansson.

Vi svarade bra på baklängesmålet. Tog över. Tryckte på. Grandios chans för Rakip i 57:e, då han snyggt klämde sig förbi en Elfsborgsmittback till ett alldeles toknaket friläge. Han valde höger yttersida som avslut, siktade förmodligen på bortre hörnet men hamnade för mycket mitt på, och Rönning klarade med visst besvär.

Sen följde en period med böljande, oordnat spel. Ondrejka sköt i stolpen. Nya skrik på straff efter handboll i Elfsborgs straffområde – och ja, kanske, nog visade repriserna på en onaturlig ryckning i Gojanis arm. Men så, ett inlägg från Berget på högerkanten, som via en Elfsborgsskalle hamnade hos Birmancevic. Han gick inåt plan, längs med straffområdeslinjen, och hittade ett skott som passerade Johan Larsson och ställde Rönning. 2-1 i 64:e. Birmancevic rusade ut mot sidlinjen och föll i sin coachs famn. Men såg inte Jon Dahl lite överrumplad ut av denna ömhetsbetygelse … ? Jaja. Hursomhelst. Ett riktigt fint mål, väl värt ett rejält kramkalas.

Direkt efter, nytt friläge. En Colak-skarv friställde Nalic, som tog lång tid på sig och till sist sköt på Rönning och ut till hörna.
Slarvigt och hafsigt från båda sidor. Birmancevic ersattes av Lasse Nielsen i 74:e minuten. Lasse inledde med att omedelbart bli varnad efter att ha sölat med en frispark. Annars ett byte med blandad effekt – Lasse själv vann en del dueller och stod egentligen för ett bra inhopp, men samtidigt kändes det som att vi tappade högre upp i banan.

Elfsborg etablerade tryck, och att både Nalic och Rakip slarvade och tappade boll just utanför eget straffområde gjorde inte det lilla hår jag har kvar o-gråare.

Vi hade ett par chanser till när Elfsborg sluggade, borde nog avgjort, men brände, och i den sista övertidsminuten nickade Ndione i hyfsat fritt läge (efter ett långt inkast!). Bollen gick i famnen på en rätt placerad Marko Johansson. Som därmed räddade alla poängen till oss. Tack för det, Marko.

Slut. 2-1, och vi leder serien. Visserligen med en match mer spelad, men i alla fall.

Sammantaget, en hafsig match med ganska lite ordnat spel. Samtidigt händelserikt. Och jag tycker inte det är rimligt att vara alltför kritisk när vi tvingas till två tidiga byten. Vi vinner mot fjolårstvåan, och jag vill ändå mena att vi gör det rättvist. Då har jag hittills inte ens nämnt situationen i 68:e minuten, då Simon Strand hakade upp Colak i straffområdet. Colak valde att stå på benen och avsluta. Men … ja. Tydligare än handbollarna, om ni frågar mig.

Tyvärr fortsätter tendensen med svagare andrahalvlekar. Så länge vi vinner kan i alla fall jag leva med detta, precis som jag då kan leva med att vi inte håller nollan. Med andra känns detta som ett utmärkt tillfälle att återigen dra upp "hellre-2-1-än-0-0"-kortet.

Och så några sista ord om Veljko Birmancevic. Hög felprocent, en tendens att alltför ofta välja det svåra alternativet – men det kanske kan vara värt ett antal misslyckade dribblingar om han kan avgöra matcher med den här typen av klassmål?

Örebro på måndag härnäst. Vore ju fint att bibehålla ledningen över EM-uppehållet.

Henrik Zackrisson2021-05-20 22:25:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF

Friday I’m in love: En passionerad MFF-supporter från andra sidan Atlanten