MFF – FCK 1-1: Bra avslutning, men ingen segercigarr
Mycket kamp, många höjdbollar, ett par skador och Malmö FF i slutändan närmast segern. Men första hemmamatchen i årets Europa League-gruppspel slutade oavgjort.
Tjogvis med inför-artiklar i tidningarna, helikopter i luften över Malmö sedan tidig eftermiddag och massor med danska klapphatts-roligans på Lilla Torg (eller, nej, det där var orättvist, dagens typiske FCK-supporter ser inte riktigt likadan ut som landsholdets anhängare under storhetstiden på 80-talet). Det hade pratats om Slaget om Skandinavien, och det fanns onekligen en del vibrationer i luften. Men den där riktigt sprakande fotbollsmatchen, det får man nog säga att det aldrig riktigt blev.
En annan sak det skrivits om är att FCK plågas av skador. Deras startelva såg ut så här:
Karl-Johan Johnsson – Guillermo Varela, Victor Nelsson, Andreas Bjelland, Pierre Bengtsson – Rasmus Falk, Carlos Zeca, Jens Stage, Viktor Fischer – Pieros Sotiriou, Michael Santos.
Inget spel för Papagiannopoulos, alltså.
Vårt eget lag var hyfsat väntat:
Dahlin – Nielsen, Bengtsson, Safari – Berget, Christiansen, Bachirou, Lewicki, Rieks – Rosenberg, Antonsson.
Möjligtvis lite överraskande att Arnor Traustason började på bänken.
Första halvlek
Inför match rullades ett stilfullt 1910-tifo ut över hela ståplats. På bortasektionen formades orden ”Malmös skrig vill lyde – fra Köbenhavns sorte gryde”. Och så viftades det först med svarta sopsäckar, och därefter vecklades det ut en bild av en gryta. I den, något som såg ut som en smurf. Måste erkänna att jag inte riktigt förstod den ... var det möjligen en anspelning på att den blå smurfen skulle få svansen biten av den svarta (gnapp)?
Nåväl, avspark, och eftersom det tändes grejer på båda sidor hann matchen inte vara igång mer än någon minut innan domaren blåste av för rökpaus.
Starten var positiv. Vi vann närkamper och kändes klart spetsigare. Redan efter fyra minuter hade Christiansen ett avslut som blockades ut till hörna. Samtidigt var det inte så mycket runtrullande av boll, utan mycket långt i luften, nickdueller och kamp. Och så rycktes flytet sönder av blessyrer. Efter en kvart fick Christiansen gå ut med näsblod, eller om det möjligtvis var munnen han blödde från, syntes inte ifrån där jag stod, och plåstrades om ute på sidlinjen i några minuter. Han hann inte mer än in på banan förrän Safari blev liggande och tog sig åt armen. Nytt avbrott.
Rejäla målchanser? Om de lyste så var det med sin frånvaro. Och allteftersom halvleken led hamnade bollen allt mer i FCK:s ägo. De rullade runt och tvingade Malmöspelarna att jaga. Och när vi väl fick fatt i den pressade danskarna oftast fram en långboll, som de sedan ganska lätt vann.
Ny skada i 45:e. Rieks blev liggande efter en nickduell, och uppfattade jag saken rätt blev han stämplad i samband med den. Han haltade in igen efter omplåstring, men hade uppenbart svårt att springa. Kanske hade FCK hittat ett hål på vår vänsterkant ändå – men i alla fall: i sista övertidsminuten skar en djupledsboll genom, mellan Rieks och Safari och nådde högerback Varela, som slog in den lågt och hårt. Vid bortre stolpen gled Lasse Nielsen mot bollen, något före Santos. Det gick inget vidare alls. Lasse nådde bollen först, men träffen blev inte bättre än att den rullade i egen stolpe och in.
En avslutning tung som en oljetankers ankare på en halvlek närmast kliniskt befriad från målchanser. Samtidigt var känslan att FCK var ett nummer aningen större än oss under de sista 20 minuterna. Då kom vi inte åt dem.
Ståle Solbakken sade häromdan att Malmö inte var särskilt spektakulära. Jag tolkade det som att han underförstått hade menat att hans eget lag var desto flärdfullare. Fast efter första halvlek kändes den tolkningen tveksam. FCK var förvisso bollsäkra, men deras spel bestod mest av disciplinerad men högst ospektatulär runtrullning, långbollar och halvbuffliga dueller.
Andra halvlek
Sören Rieks kom inte till spel i andra halvlek. Inte oväntat. Eric Larsson ersatte. Han tog plats på högerkanten och Berget flyttade över till vänster.
Halvleken började ungefär som den andra slutat. FCK hade kontroll och vi kändes inte riktigt där. Ett exempel på det skedde i 51:a minuten, då en för en gångs skull missriktad FCK-passning hamnade rakt i gapet på Rosenberg. Men vår kaptens förstatouch blev för svag och han tappade bollen direkt. Kunde blivit nåt annars. Nåja, ett par minuter senare var vi i straffområdet och hotade, men Antonssons passning mot Lewicki blev feltajmad och det hela rann ut i sanden.
Men vi skulle inte behöva slita länge för vårt kvitteringsmål. I 55:e kom Eric Larsson runt på sin kant och slog ett bra inlägg, Rosenberg gick omkull i mitten, läktarna ropade på straff (det var det inte och det blev det inte), bollen gick över till andra kanten där Berget fångade upp den, han såg sig för, siktade och curlade in den igen – perfekt på Rosenbergs panna. 1-1.
Men aldrig får man vara riktigt glad, som min farmor brukade säga. Anders Christiansen blev sittande i gräset efter målet och fick även han halta ut. Han ersattes av Arnor Traustason. Som nästan direkt höll på att rinna igenom från vänsterkanten, i sin skönt glidande stil. Men FCK-försvaret lyckades fånga upp hans och Antonssons växelspel.
Matchen lutade alltmer över till Malmö FF. FCK:s attacker var sporadiska – något inlägg, nån frispark, men farligast nere hos Dahlin blev det egentligen när Lasse Nielsen slog en väl lös bakåtpassning.
Framåt radades kanske inte chanserna upp, men några fanns det: Berget lobbnickade i 66:e, och Johnsson i målet fick sträcka ut. Några minuter senare nickade Rosenberg snyggt ner till Antonsson, som tog i för kung och fosterland – men dessvärre fick felträff på halvvolleyn. Även Traustason hade ett hyfsat läge, vilket blockerades ut till hörna.
Antonsson ersattes av Molins i 79:e.
Fyra tilläggsminuter, och i den sista fick vi ett anständigt läge: Frispark ute till höger. Bollen lyrades in, Malmöspelare var först på den, flipperspel och ingen fick träff – men, hursomhelst, offside.
1-1 och slut. Guillermo Molins och Zeca kramade om varann länge och väl, och växlade gissningsvis några ord om tiden de delat i Panathinaikos.
Fina inhopp av både Eric Larsson och Traustason. Företagsamma båda två.
Lasse Nielsen såklart olycklig på baklängesmålet, och höll som sagt på att ställa till det med en för lös bakåtpassning, men i övrigt känns försvarstrean solid. Bachirou inledde magnifikt, vann bollar, mattades men kom tillbaks i andra halvlek. Lewicki stabil, medan Christiansen glimtade till i början men sammantaget hade svårt att sätta något riktigt avtryck innan han fick gå ut. Berget, däremot, är för mig kvällens största glädjeämne (möjligen tillsammans med Larsson). Jag tycker han gör en riktigt bra match, han har liksom den där obändiga rivigheten över sitt spel, den han hade när han var som bäst i sin förra sejour hos oss. Målpassare dessutom. Kanske var Rosenberg offside någon gång för mycket, men han leder vägen med sitt mål och flera fina aktioner. Antonsson löper kopiöst, men är inte i något målstim just nu.
Jag ser på uefa.com att vi hade nio avslut. FCK ett enda. Vi vinner inte, men det är vi som går för segern i slutet. Och är närmast den. FC Köpenhamn nöjde sig kanske med krysset, det blev aldrig nån direkt panik hos danskarna – men vi kom ganska nära ett par gånger, så de levde farligt. Vi trummade på och stundtals under andra halvlek slog de faktiskt bara ifrån sig. Det gör att det är svårt att vara missnöjd med Malmö FF:s insats ikväll.
Men fanns det då någon vinnare idag? Tja, kanske IFK Göteborg. Kan inte tänka mig att varken Sören Rieks eller Anders Christiansen är i spelbart skick tills på söndag.
Vi spelar i en målsnål grupp. Mötet mellan Lugano och Dynamo Kiev slutade mållöst, så hittills har det gjorts fyra mål på lika många matcher.
Och då vi bara har en ynka poäng efter två matcher, bör vi vinka adjöss till chansen till avancemang? Nej, det bör vi såklart inte. Gruppen lever.
Europa League-fortsättning följer mot Lugano om tre veckor.
