MFF – Galatasaray 2-2: Poängtorkan över
Kan man reta sig på att det bara blev en pinne om man ligger under efter 91 minuter? Ja, faktiskt. Men vi tog i alla fall vår fjärde Europa League-poäng.
Turkiska ligasuveränen på besök (12-2-0 är deras tabellrad i Süper Lig just nu). Sannerligen inte den enklaste av uppgifter så här en dryg månad efter att den allsvenska säsongen avslutats. Vad som möjligen på förhand talade till vår fördel var att Galatasaray inte direkt rosat marknaden på bortaplan i Europa League hittills, och att de, precis som vi, dras med en del skador. Till exempel visste vi att Victor Osimhen, som gjorde typ tusen mål för Napoli när de vann Serie A häromåret och som efter uteblivna övergångar till ännu större klubbar till slut hamnade i Istanbul på lån, inte skulle komma till spel.
Turkarna ställde upp så här:
Fernando Muslera – Metehan Baltaci, Davinson Sanchez, Abdulkerim Bardakci – Elias Jelert, Lucas Torreira, Gabriel Sara, Berkan Kutlu – Dries Martens, Yunus Akgün – Michy Batshuayi.
Vårt eget lag lider som bekant också av en del skador. Och precis som medieuppgifter berättat de senaste dagarna var Ricardo Friedrich alltför krasslig för att kunna stå. In med 17-årige Joakim Persson, med andra ord. Vi ställde upp så här nånting:
Persson – Rieks, Stryger, Zätterström, Rösler, Busanello – Lasse Berg Johnsen, Otto Rosengren, Hugo Bolin – Christiansen – Botheim.
Första halvlek
Positiv start! Redan efter två minuter bet pressen mot ett yrvaket motståndarlag. Botheim avslutade, men inga större problem för den 133-faldige uruguayanske landslagsmannen i mål. Men det fortsatte på samma vis, och hade det funnits nån rättvisa här i världen hade vi gjort mål under öppningskvarten: Hugo Bolin hade ett farligt inspel, Anders Christiansen krutade en volley över från nära håll, och några minuter blev Hugo Bolins avslut bortblockat av glidande försvarare. Bra läge annars.
Men ett rättvist ledningsmål skulle komma. Återigen bet vi oss fast, Stryger lyrade in bollen, Baltaci rörde sig bort från den (riktigt uselt försvarsspel) och Botheim kunde ostört stiga fram och knoppa in den via stolpen. Europaspelets hemmamåltorka därmed bruten!
Efter målet tog Galatasaray hand om bollen mer, men lyckades egentligen aldrig flytta in den på farliga ytor (förutom möjligen när Mertens ramlade i straffområdet och gapade efter straff, vilket det absolut inte var). Matchen blev hackigare, och när drygt halvtimmen var spelad tvingades bortalagets mittförsvarare Davinson Sanchez (68 landskamper för Colombia) stiga av. Kerim Derembay kom in istället.
Men trots att vi vann dueller och kändes vassare mot ett liksom lite slappt motståndarlag skulle en kvittering komma just innan paus. Ett inspel från vänsterkanten, Malmös försvarslinje stod just på linje på ett sätt som såg konstigt ut, och unge dansken Elias Jelert kunde styra in bollen utan chans för Persson. Turkarnas första riktiga chans, och då small det förstås. De vaskade fram en till innan halvtid, men då sköt Mertens utanför.
En bra halvlek, dock. Vi hittade utrymme att spela på och var nästan alltid många på rätt sida bollen. Joakim Persson kändes kolugn i målet. Bäste man på plan? I mina ögon Otto Rosengren, som var lagom elak, avig i vändningarna och skönt pondusfylld.
Andra halvlek
Mycket Galatasaray första fem. Mycket MFF nästa fem. Sen ett enkelt 1-2-mål, då Mertens petade fram den i djupet mot Akgün, vars skott orkade rulla in under Persson. Förbannelse.
Efter ledningsmålet var turkarna nöjda med att kontrollera matchen. Vi hade svårt att komma åt bollen. Turkarnas nummer 20, Sara, som varit rätt kass i första halvlek började nu styra och ställa. Vi såg lite slokörade ut. Rydström provade med försöka injicera lite energi i laget genom att sätta in Taha Ali. Han ersatte Bolin i 65:e.
Ingen omedelbar effekt av bytet, men på nåt sätt levde ändå hoppet. Det kändes inte ofarligt när vi lyckades etablera spel på offensiv planhalva.
Två byten till i 74:e: ut med Christiansen och en trött Rosengren, in med Peña och Kiese Thelin.
Batshuayi hade en boll i mål i 76:e, men klar offside. Sen en märklig sekvens i 77:e, då Taha Ali såg ut att löpa mot ett friläge mot boll, men valde att försöka spela in i mitten. Blev inte lyckat alls. Icke-favorit i repris skulle följa; mer om det några rader ner.
Men härmed slutgnällt, för här nånstans hände det där som så ofta händer i fotbollsmatcher. Ett lag som ser ut att ha kontroll tappar greppet mot en inget-att-förlora-motståndare.
Och Taha åt sig in i matchen. Minst sagt. Han gjorde det riktigt jobbigt för Galatasarays högerförsvar. Peña steg dessutom in och var rent majestätisk – vann boll, fördelade boll, höll i boll.
Ett sista byte i 83:e: Rieks ut, Oliver Berg in.
Vi skapade tryck, hörnor, inlägg, halvlägen – och ett stort läge i 89:e, då ett Stryger-skott touchade en försvarare och strök just utanför stolpen. Sista chansen? Icke då. Efter 91 minuter dribblade Taha Ali i straffområdet, fick sitt skott blockat, men Peña fångade upp, dämpade ner till Busanello som väggade tillbaks – och så skruvade Peña på det sublimaste av vis in bollen via stolpen.
Två trötta lag som spelade av matchen? Icke då igen. Eller, jag kan inte riktigt svara för turkarna, men Malmö trummade på. En lång sekvens i turkarnas straffområde slutade med att en felvänd Kiese Thelin klackade bollen utanför. En fri Stryger hade gärna velat ha en passning i det läget.
Och så var det där med reprisen. I 95:e blev Taha Ali ännu mer frispelad än första gången, det såg ut som om han var klart före sin back, men han valde åter att försöka spela in mot höger. Han hade sannerligen förtjänat att kröna sitt fina inhopp med ett matchavgörande mål.
Slut 2-2. Vi kunde, borde, vunnit. Vi vinner den totala avslutsstatistiken tämligen överlägset (även om vi inte har fler PÅ mål än turkarna). Så vi gör en riktigt fin match mot högklassigt motstånd. Lite rakare, lite solidare, lite fysiskare och lite mindre naivt än tidigare hemmamatcher i Europa League. Ser dessutom piggare ut än våra motståndare i slutet av matchen. Och den här gången får Rydström träff på bytena.
För sextondelsfinal lär det krävas seger i båda de två avslutande matcherna. Hoppet lever åtminstone. Särskilt i ljuset av kvällens insats.
