MFF – GIF Sundsvall 2-0: Seger i hemmapremiären
Malmö FF tog revansch för fjolårets nesliga 1-2-förlust. Mål av Behrang Safari och Markus Rosenberg gav oss en alltigenom rättvis seger.
Aprilväder. Sånt var det idag. En hel del sol under dagen, men också en sån där otäck kall vind som inte riktigt tycks kunna bestämma sig åt vilket håll den ska blåsa. Du sitter där på din cykel och först smeker den dig i ryggen, skjutsar dig välvilligt framåt, för att i nästa stund, utan att du svängt, liksom haka upp dig, fylla din munhåla med illasinnad motvind, tåra dina ögon och göra tramporna tröga som de sista varven på en snedfäst IKEA-skruv.
Men i alla fall! Till Stadion kom vi såklart till slut, och där väntade den startelva som de flesta tidningar ”avslöjade” redan igår (eller rentutav i förrgår?) – det vill säga
Wiland – Tinnerholm, Nielsen, Brorsson, Safari – Rakip, Christiansen, Lewicki, Yotún – Cibicki, Rosenberg.
Sundsvall gjorde en förändring gentemot 3-1-segern mot AFC: Sonko Sundberg (tydligen krasslig i veckan) ut, IFK Helsingfors-nyförvärvet Juho Pirttijoki in. Bortalaget 3-5-2-formerade sig så här:
Tommy Naurin – Juho Pirttijoki, Eric Björkander, Marcus Danielsson – Eric Larsson, Krogh Gerson, Smajl Suljevic, Kristinn Steindorsson, Dennis Olsson – Peter Wilson, Kristinn Freyr Sigurdsson.
I övrigt värt att notera innan avspark: en ovanligt peppande och spänningsuppbyggande speaker hälsade oss välkomna till årets säsong; med konstpauser och allt.
Första halvlek
Malmö tog hand om bollen och rullade runt den i en tre-fyra minuter. Giffarna avvaktade och tog det ganska lugnt i pressen. Men trots att bollen inledningsvis var i vår ägo blev matchens första avslut Sundsvalls. När de väl fick fatt i den trampade nämligen Eric Larsson in från sin högerkant och fick på ett halvhyfsat skott. Inga problem alls för Wiland, dock.
Minuterna gick och matchpendeln vägde allt kraftigare åt vårt håll. Fast avslut inifrån straffområdet var det ont om – fram tills den 19:e minuten, då Cibicki testade Naurin med en välplacerad (men lite för lös) bredsida. Pawel fick också Eric Björkander varnad efter en halvtimme. Sundsvallsförsvararen blev uppsnurrad och grep tag i Cibicki.
Vi liksom åt oss långsamt närmare, och (nästan) precis som mot Göteborg kom målet i den 35:e minuten, och även nu på hörna. Yoshi hade tidigare frestat med ett antal anständiga hörnor från höger, och nu gick Christiansen ut och tog vår första från vänster. Brorsson vann nickduell, Safari sprang in i bollbanan och lyckades styra in den mellan Naurin och stolphållarspelaren. Det var ett sånt där mål som var svårt att uppfatta från andra sidan av Stadion … men lika skönt för det, såklart.
Det luktade ytterligare mål ett par gånger till innan paus. Christiansen fick iväg en volley efter hörna, och Yotún var riktigt nära med en härligt fräsande skruvad vänster yttersida i 41:a. Naurin gjorde en prima räddning där.
1-0 i paus. Helt rättvist. Vi var det klart bättre laget, och under framförallt andra halvan av halvleken hade Sundsvall i princip inget ordnat spel alls. Vårt försvar sattes inte på några större prov, Rakips (som snarare spelade just bakom Cibicki och Rosenberg än ute på kanten) och våra anfallares löpstyrka firade en del triumfer, Lewicki och Christiansen såg bolltrygga ut bägge två, och om petningen av Eikrem nu väckt en del frågor gick det i alla fall inte att klaga på Yotúns första halvlek. Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag sett honom göra en mer helgjuten insats. Förutom att han fumlade med ett inkast – som därmed blev felaktigt och gick över till Sundsvall – var han felfri i första halvlek. Och, som sagt, nära att bli målskytt.
Statistiken på svenskfotboll.se bekräftade bilden: 10-1 i avslut (Eric Larssons skott i början av halvleken blev alltså Sundsvalls enda), 60-40 i bollinnehav och 6-0 i hörnor.
Parentes: När pausen började lida mot sitt slut blev i alla fall jag glad. ’Ingen himmel är så blå som min’ är tillbaks.
Andra halvlek
Sundsvall gjorde en rockad. Den långinkastande Pirttijoki lämnade plats för fjolårs-HIF:aren Linus Hallenius. Han tog plats i anfallet, Peter Wilson flyttade ner på mittfältet och Krogh Gerson placerades i trebackslinjen. Giffarna lyckades möjligen skapa någon lite längre spelsekvens, men annars fortsatte det som första halvlek slutat. Vi hade ett par nästan-frilägen; Rosenberg spelade snett-inåt-bakåt till Pawel som fick se sitt skott blockat och Pawel testade Naurin med ett par fina frisparkar.
2-0 kom efter en kvart. Och efter de två inledande hörnmålen var det skönt att skåda ett riktigt snyggt spelmål. Så här: Safari bröt ett slarvigt Sundsvall-uppspel och rakade fram bollen till Yotún. Han såg sig för, och lyrade känsligt in den i mitten, mot Rosenberg - som akrobatiskt plockade ner den och utan vidare prut dunkade in den. Ingen tvekan om att det var ett skönt mål för vår kapten. Firandet resulterade till och med i näsblod för honom, och han fick gå av och få stopp på det.
Det såg tryggt ut. Men så valde jag att mansplaina för min fru att Lewicki varit väldigt bra och säker – vilket såklart resulterade i att han, just när jag mässat färdigt, slog en klassisk indianpassning till Sundsvalls Steindorsson. Farligt, men islänningen höll i bollen för länge och kom aldrig riktigt till avslut.
Sundsvall provade ett par byten till. Rajalakso ersatte Dennis Olsson och Romain Gall kom in istället för Wilson. Lite bättre fart och mer spel på vår planhalva – Yotún drog på sig en onödig varning och det var rent allmänt dålig tendens i matchen under en tiominutersperiod. Vi såg lite trötta ut, men det hettade aldrig till på riktigt allvar framför vårt mål.
Wolff Eikrem ersatte Erdal i 77:e och blev omedelbart varnad efter att ha kapat Gall. Svanberg kom in istället för Christiansen – inga platsförskjutningar dock, Svanberg tog plats på innermittfältet.
I slutminuterna blev Behrang liggande vid sidlinjen efter en situation som såg lite otäck ut. Ljumsken, kanske … ? Så småningom kom han upp igen och gjorde sig redo för att stiga in på planen igen. Men då hade byte redan aviserats, och övertiden spelades av med Pa Konate på plan.
Det sista som hände var en kontring – Pawel spelade fram en helt uppenbart spelsugen Eikrem. Läget var inte så dumt, men skottet gick utanför.
2-0 är inga utklassningssiffror. Så det vore kanske orättvist att säga att vi körde över motståndet. Men vi vinner avsluten med 17-2 (återigen enligt statistiken på svenskfotboll.se), gör en solid insats och lämnar en del positiva besked.
Vi är det klart bättre laget idag. Vackert så.
