MFF – GIF Sundsvall 3-0: Vi blickar uppåt
Sist det hände skrev vi den 31 maj, men nu gjorde vi det igen: Vi vann en allsvensk hemmamatch. GIF Sundsvall slogs tillbaka med 3-0.
”Ett gladare och nyare Malmö FF”, basunerade inför-match-mailet från MFF ut. En formulering som kanske kan tyckas lite lustig, men jag kan köpa resonemanget – ångestmatchen mot Zalgiris kändes på nåt vis som ett vägskäl. Segern i Vilnius innebar på nåt sätt att vi inte obönhörligen vek ner på fiaskostigen. Istället kunde blickar åter riktas snett framåt och uppåt, lättnadens suckar dras och bröstkorgar därefter åter spännas i stolthet. En ny framgångsvåg på väg att piskas upp; så var känslan. Så kunde denna angenäma och osedvanligt optimistiska föraning besannas?
Det skulle i så fall realiseras av en startuppställning som till fem elftedelar skilde sig från den i Vilnius. Så här inledde vi:
Wiland – Tinnerholm, Carvalho, Arnason, Yótun – Rodic, Lewicki, Erdal, Sana – Rosenberg, Djurdjic.
Sundsvalls Robert Lundström gjorde klart med Vålerengen i veckan, men han lämnar inte förrän i början av augusti. Han fanns på plan, i en GIF-uppställning som såg ut så här:
Naurin - Lundström, Joakim Nilsson, Fjöluson, Dennis Olsson - Sellin, Chennoufi, Krogh Gerson, Rajalakso - Pa Dibba, Leo Englund.
Alla sommarens fem nyförvärv på plan från start, alltså. Wiland välkomnades med jubel efter varje räddning vid inskjutningen.
Däremot var det problem med stadions högtalaranläggning. Vi fick sjunga hymn utan ljudstöd, vilket i sin tur innebar att det lät något osynkat inledningsvis. Men spelet, det kom igång ändå.
Första halvlek:
Ungefär en och en halv minut. Det var vad Nikola Djurdjic behövde innan han antecknade sig i målprotokollet. Så lång tid hann det gå innan stackars Joakim Nilsson stod för ett klassiskt korpamisstag, i eget straffområde därtill. Nilsson råkade peta till bollen med stödjefoten och slog ett stort hål i luften med sin andra fot. Bollen rullade fram till Djurdjic, som helt fri lade in bollen till höger om Naurin.
Drömstart, således. Och vi behöll kontrollen. Bollen befann sig inledningsvis mycket ute på offensiv vänsterkant, där vi förvisso höll i den bra men också spelade lite väl smått.
Viss dramatik i 8:e minuten, då Rajalakso råkade sparka Anton Tinnerholm i huvudet. Avblåst en liten stund, och Anton såg närmast avsvimmad ut. Men han reste sig såklart, och när han sen släpptes in på plan igen stal han bollen direkt och var nära att servera Rosenberg ett friläge.
Första Wiland-ingripandet kom i 13:e. Ett ganska enkelt sådant - ohotad kunde han plocka ner ett inlägg från högerkanten.
Inte riktigt samma succé-första-20 som i bortamötet kanske … men det såg ganska bra ut. Vi gav inte Sundsvall nån tid med bollen, bortalaget hade förtvivlat svårt att etablera nåt spel på vår planhalva och Lewicki och Erdal fick bra betalt för sin press. Rosenberg och Djurdjic visade goda intentioner och spelet var ofta förlagt runt ett överbefolkat Sundsvall-straffområde. Vi hade dock svårt att få genom skotten och hota Naurin på allvar.
Fram tills den 38:e minuten. Då steg Tobias Sana in från sin vänsterkant och skruvade bollen mot bortre krysset. Naurin fick fingertopparna på den och lyckades styra den upp i kryssribban, och sen fick inte Rosenberg riktigt ner den studsande returen. Otroligt nära Sanas första allsvenska mål för rätt lag, och det hade i så fall varit ett mål med prefixet ”dröm”.
Minuten efter hamnade Arnason i en en-mot-en-löpning som såg ut att bli potentiellt otäck. Men icke - Arnason löste situationen iskallt och lugnt.
Just innan paus kom 2-0. Sana hittade Rosenberg, med ryggen mot målet, med en passning i djupet. Rosenberg lade tillbaks till Djurdjic som direkt slog en boll i steget på Rodic. Helt fri gjorde vår andre serb inget misstag: en yttersida över Naurin, och vi kunde gå till paus med en mycket skön och tvåmålsledningsbolstrad kudde. För övrigt ett mycket tjusigt mål.
Tämligen lågt tempo, relativt få målchanser - men vår ledning efter första var odiskutabel. Hörnstatistiken sade 7-0, antalet avslut 7-1 (och jag undrar om inte den där ettan för Sundsvall var inlägget jag nämner ovan).
Andra halvlek
Här fick vi faktiskt se ett yngel till Sundsvallsfarlighet ganska omgående. Yótun löpte in i GIF-straffområdet, men passningen mot honom bröts och Sundsvall ställde om. Ingen Yoshimar på plats alltså. Pa Dibba sprang väl enkelt förbi Carvalho på vår vänsterkant och spelade in bollen längs marken. Dessbättre ingen GIF:are på plats, och Arnason kunde toffla undan.
Annars var det idel Malmö. Vi gick för ett tredje mål och hade flera nästan-instick och nya skott från såväl Sana som Rodic.
I 54:e satte sig Carvalho ner, och till att börja med fick jag uppfattningen att det ”bara” var kramp. Kanske var det värre? Hursomhelst, Wilner signalerade för byte, och in kom istället Kaiser Franz Brorsson.
Vi fortsatte att skapa. I 60:e var det nära att en hörna trycktes in, i 63:e hittade Djurdjic Rosenberg i straffområdet men avslutet över och ett par minuter senare nickade Lewicki en Sana-frispark längs med målet - men ingen nådde riktigt dit.
Och så, i 71:a, ytterligare en Sana-skruv mot bortre. Naurin sträckte ut och tippade utanför.
Minuten efter fick Sundsvall sin första rejäla chans. Ett långt inkast skarvades och damp ner hos Krogh Gerson (tror jag det var). Han strumprullade bollen utanför.
Lite mer GIF Sundsvall ett tag här, men sällan farligt.
Cibicki ersatte Nikola Djurdjic i 76:e. Lewicki blev varnad några minuter senare, efter en arketypisk signaturtackling på Pa Dibba.
Och så, i 80:e, kom den definitiva spiken. En boll i djupet som rann ut över sidlinjen och som, där och då, såg ut som Sundsvalls inkast (har i skrivande stund inte sett någon repris). Men vi fick det dömt till oss, snabbt kast till Erdal och inlägg till Rosenberg - som kunde knoppa in bollen i tomt mål.
Lewicki ersattes kort därpå av Adu, och de sista tio spelades, av två lag som båda visste att matchen i realiteten var över, av. En, faktiskt, kassaskåpssäker seger var vår.
Sana fick pris som vår bäste spelare. Han var aktiv, initiativrik och man hade unnat honom ett mål idag.
Erdal ser allt pondusfylldare ut.
Nyförvärven då?
Djurdjic visade klassen, var behagligt explosiv i vissa sekvenser och hade många goda intentioner tillsammans med Rosenberg. Tröttnade helt förståeligt mot slutet.
Rodic var inblandad i mycket i första, och fick kröna det hela med ett fint mål. Osynligare i andra. Slog mig också att han med sitt något ryckiga rörelsemönster och stilsäkra Two Tone-frisyr påminner en hel del om James Keene (eller rättare sagt, Keene påminner om Rodic).
Kari Arnason känns som lugnet själv. Trygg och säker.
Mittförsvaret sattes väl i och för sig inte på några större prov, men bortsett från löpduellen med Dibba (se ovan) klarade sig även Carvalho fint. Han har en storlek som bara den måste fungera desillusionerande på motståndaranfallare, och han spelade enkelt.
Wiland sattes egentligen inte på några prov alls. Men håller en målvakt nollan måste han givetvis få godkänt.
Salzburg väntar i nästa vecka.
Jag tror på högre matchtempo då.
