MFF – Häcken 2-0: Seger!
Rieks och Rosenberg målade när Malmö FF bröt den negativa trenden och slet sig till en arbetsseger mot Häcken. Här har ni matchrapporten.
Vädret var försommarvackert, och innan match kom ett flygplan tuffande över den blå himlen med banderollen ”#viärmalmö” efter sig. Spelet vi sedan bjöds på var kanske inte så rasande vackert alla gånger, men det spelar absolut ingen roll idag. Vi tog den där välbehövliga segern, och det dessutom mot vårt gamla spöklag Häcken.
Enligt förhandsskriverierna fanns det en chans att Rasmus Bengtsson skulle hinna bli spelklar. Han fanns dock inte med, vilket knappast var någon jätteöverraskning. Och på sätt och vis hade jag inget emot det – inte för att jag inte vill att Rasmus ska spela, utan för att det sällan slår väl ut att spela med på gränsen till skadade spelare. De behöver ofta byta tidigt. Så Oscar Lewicki steg ner i backlinjen och Samuel Adrian fick göra debut som startspelare. Och vårt lag blev det väntade – det vill säga:
Fredrik Andersson – Eric Larsson, Lewicki, Brorsson, Binaku – Svanberg, Innocent, Adrian, Rieks – Rosenberg, Strandberg.
Ett par gamla Malmöbekantingar – Friberg och den Champions League-kvalmeriterade Johan Hammar - i Häckens startelva:
Abrahamsson – Adam Andersson, Rasmus Lindgren, Johan Hammar, Joel Andersson – Alexander Faltsetas, Erik Friberg, Daleho Irandust – Nasiru Mohammed, Mustapha El Kabir, Paulinho.
Första halvlek
Häcken vann uppenbarligen slantsinglingen, vilket innebar att vi startade mot ”fel” håll. Vi fick alltså anfalla mot ståplats redan i första halvlek.
Det började inte så tokigt, och framförallt fick Samuel Adrian vinna ett par bollar och slå några av sina omsorgsfullt vårdade passningar. Fast det kunde gått illa redan i den femte minuten. El Kabir, denne kompakte forward som genom åren gjort fler mål på oss än jag orkar räkna, trängde sig förbi Franz på en tjongboll och kom fri. Men vinkeln blev snäv, och Fredrik Andersson klarade. Ett par minuter senare replikerade vi. Ett Eric Larsson-inlägg nådde Strandbergs huvud, men nicken utanför.
Annat att notera från inledningen: Markus Rosenberg glidtacklade ut bollen till inkast och vevade med armarna, eldade på, ut mot publiken. Vi fick ett par frisparkar i hyfsat läge på vänsterkanten, men Mattias Svanberg slog dem för långt. Halvvägs in i halvleken var tendensen lite otäck. Häcken fick rulla runt, stundtals väldigt långt in på vår planhalva, medan vi försökte med raka, snabba kontraattacker. Det blev ett par nästan-målchans-lägen, men det innebar också att vi hade bollen väldigt lite.
Efter en dryg halvtimme missbedömde Oscar en höjdboll. El Kabir plockade ner, rullade ut på kanten till Mohammed, som slog in den snett inåt bakåt. Där mötte Irandust i fritt läge, men avslutet gick dessbättre utanför.
I 37:e kom vår stora chans. Rosenberg rullade i djupet till Svanberg, som klockrent prickade stolpen. Tandagnissel och svordomar på läktarplats.
Vi vaskade fram ett bra kontringsläge till, men Rosenberg fastnade, fick ut bollen till Rieks men för mycket direkt på fötterna, och Häcken kunde bryta.
0-0 i paus. Ganska logiskt. Tempot var lågt, och det kändes lite underligt att se Malmö FF på hemmaplan sjunka ner så långt och lämna över bollinnehavet och initiativet till motståndaren. Med facit i hand är det förstås svårt att klaga på den taktiken. Vi försökte straffa Häcken med omställningar och sökte snabbt den raka, djupa passningen. Det nykomponerade, och knappast-självklara-valet-inför-säsong, innermittfältet då? De klarade sig riktigt hyfsat, städade och vann en del bollar. Och på mig imponerade både Bonke och Adrian med sitt lugn – med tanke på sin sparsamma allsvenska rutin vore det inte så konstigt om de agerat lite stirrigt. Men det gjorde de alltså inte.
Benhårt övertygad om seger, det var jag inte i paus. Det ska erkännas.
Men andra halvlek började på det bästa av sätt. Så låt oss prata om det nu:
Andra halvlek
Drygt tre minuter in vann Markus Rosenberg en rad dueller och serverade Mattias Svanberg. Han sökte Strandberg med ett inspel, men Rasmus Lindgren kom emellan. Hans rensning hamnade hos Eric Larsson, som tog emot, såg sig om, och rullade in i mitten. Där stod Sören Rieks, som vände om och vänsterskruvade in 1-0. Ett blytungt mål.
Här kontrollerade vi matchen i en tiominutersperiod och kunde faktiskt gjort 2-0 redan ett par minuter efter det första målet. Svanberg lyckades med en frispark från högerkanten, Lewicki nickade, och en springande Abrahamsson gjorde en märklig räddning.
El Kabir blev varnad i 55:e, efter att ha fallit i en duell och tagit tag i bollen med händerna. Kort därefter var han sen in på Binaku. Rasmus Lindgren var framme och pekade mot tinningarna och försökte lugna.
Matchen lutade över igen. Paulinho sköt utanför efter en tilltrasslad situation där Andersson tvekat. Eric Larsson blev varnad och det kunde gått lite hursomhelst när Brorsson missade en rensning (nu blev det istället en perfekt nedtagning, och eftersom det inte var meningen kunde Andersson plocka upp bollen). Fredrik revanscherade sig för övrigt för sin tvekan kort därefter, när Häcken sågade sig genom och Mohammed kom fri. Andersson täckte ut till hörna.
I 70:e minuten togs en frustrerad och med nidvisor besjungen El Kabir av banan och ersattes av Kamara. Samtidigt ersattes Carlos Strandberg av Alexander Jeremejeff. Vi lyckades staga upp spelet igen, och när Alexander Faltsetas sågade Bonke Innocent bakifrån såg det minst orange ut. Men Al Hakim nöjde sig med gult.
Och så, i 77:e minuten, fann sig Egzon Binaku stående med boll just utanför Häckens straffområde. Han tvekade, såg sig om, och så satte han fart rakt fram, förbi Erik Friberg, och försökte slå en boll snett inåt bakåt. Rasmus Lindgren kom kanande och fick den på sin tämligen utsträckta arm. Straff. Den stegade vår kapten fram och dunkade upp i nättaket.
2-0, och segern bärgad? Mnja. Det blev jobbiga slutminuter. I 81:a sköt Paulinho via Malmöspelare just utanför, och i samband med det blev Binaku sittande. Hörna med en man kort klarades av, men vi var framme i 84:e innan Isak Ssewankambo fick komma in. Direkt efter blev Svanberg liggande med kramp. Ytterligare nån minut med en man kort, innan Hugo Andersson fick göra allsvensk debut och vi gick över till fembackslinje.
Häcken matade bollar, det kom ett antal inlägg från höger som Franz skickade upp på läktaren, och Erik Friberg hade en kanon – med vänstern! – i yttersidan av stolpen.
Även Samuel Adrian blev varnad för en vårdslös tackling, och den utbytte El Kabir blev så ilsk att han lyckades dra på sig ytterligare en varning. Trots att han satt på avbytarbänken.
Vi kunde pusta ut.
Det märks tydligt att spelarna gör sitt yttersta för att agera som ett lag. Det är mycket hopsmackade handflator, kramar och axelklappar efter i princip varje sekvens. Och på nåt vis gör vi oss inga illusioner om att vi ska kunna trixa, skarva och trollgubbedribbla bort våra motståndare, utan låter vårt skadedrabbade lag agera enkelt och kompromisslöst.
Bonke Innocent blev vald till bäste MFF:are. Såg jag i hastigheten och just-då-nervositeten rätt hade han fått 55% av rösterna. När laget hoppat klart efter slutsignalen stannade han ensam kvar. Hans namn sjöngs, han dansade och fick en stor flagga i sina händer.
Det är kanske så att kalibern i hans insats överdrivs av att han tidigare varit så ifrågasatt. Att han setts som en så monumental felvärvning. Men helt uppenbart kan ju karln spela fotboll. I den här matchen var han, precis som parhästen Samuel Adrian, bra. Och visst unnar vi alla honom detta, att få stå där och ta emot folkets kärlek efter en seger.
Markus Rosenberg slår bort några passningar, men är oerhört viktig. Han vinner nickdueller, han ligger bakom det första målet och gör det andra själv, och han har utstrålningen hos en sann härförare. Och Oscar Lewicki gör en prima insats som mittback.
En hel vecka till nästa match. Just nu känns det … bra. Förhoppningsvis kan vi få tillbaks någon eller några spelare från skada tills dess. Dalkurd står för motståndet, och de har match även på torsdag. Så rimligtvis är vi fräschare än dem.
Vore ju finfint att gå på VM-uppehåll med två raka alltså.
