MFF - HBK 1-1: Kryss i premiären
En molnfri, ljusblå himmel, en aning av vår i luften, nästan 20 000 på läktarna och en hel stad som vibrerade av förväntan. Ja, ni hör - nog var det upplagt för ett antiklimax alltid. Malmö FF fick mycket riktigt nöja sig med 1-1 i den allsvenska premiären mot Halmstad.
En cykeltur genom stan ett par timmar innan matchstart visade tydligt att det var en speciell dag. Fullt med folk i rörelse, och ljusblå halsdukar runt var och varannan hals.
Det har riktats en del uppmärksamhet mot gräsmattan inne på stadion på sistone. Den var heller inget vidare, men i alla fall bättre än Malmö Stadions mot Öster. Ett par andra grejer kändes också lite ofärdiga. Storbildsskärmens matchklocka var ur funktion hela matchen, och innan avspark glömdes ett par reklamskynken vid mittcirkeln bort så att spelarna själva fick börja flytta på dem. Men i alla fall, i rökdiset från läktarfyrverkeri kom matchen ett par minuter försenad igång. En del mittbacksproblem inför match – förutom Pontus skada har Erik Johansson varit krasslig i dagarna, men han fanns ändå på bänken – innebar att Halsti fick kliva ner i nygammal roll och att Malmö ställde upp enligt följande:
Dahlin – Concha, Helander, Halsti, Ricardinho – Jiloan, Ivo, Friberg, Thern – Magnus Eriksson, Rantie.
Första halvlek
Inledningen var avvaktande, som den så ofta är i premiärer. Planen ställde till det en del - Tokelo Rantie hade svårt att få kontroll på bollen, och man såg hur gruset sprätte när Jiloan försökte trampa iväg på sin högerkant. Halmstad låg lågt – mycket lågt, till och med - med laget, lät Malmö rulla runt och satsade på raka bollar fram mot sina anfallare Boman och Baldvinsson. Det var också HBK som fick första hörnan. Den försiggicks av att Boman halvt om halvt var på väg genom, men då fick nöja sig med frispark efter att bollen gått upp på Halstis arm.
Halmstad hade inledningsvis inga större problem att freda sitt mål. Första chansynglet kom först då halva halvleken var spelad: ett inspel från Concha nådde Eriksson, men skottet blockades ut till hörna innan det hann bli riktigt farligt. Här följde dock en tiominutersperiod med flera bra Malmö-sekvenser: Först hittade Thern Rantie med en yttersida i djupled. Bra mottagning av Tokelo, som avslutade med ett vänsterskott utanför. Strax därefter kunde Eriksson hålla undan på mittplan på ett lysande sätt, och skicka ut bollen på högerkanten mot Jiloan. Återigen inspel mot Rantie, återigen blockat skott. Rantie fick in en boll också, efter hörna, men blev helt riktigt avvinkad för offside. Och så, efter ytterligare ett par minuter, halvlekens stora chans. En jättefin upprullning som via Rantie och Eriksson hamnade hos Thern, som yttersidesvinklade bollen förbi Lukic i HBK-målet – men som fick se bollen rensas undan en bit från mållinjen.
Sista tio blev emellertid ganska avslagna. Inte mycket hände förutom att Stefan Selakovic och Fagercrantz fick syna gula kort, och att Selakovic skällde ut linjedomaren efter att ha blivit tunnlad (kan dock vara att han lipade över att han tyckte att bollen varit ute).
Visst, vi var det något bättre laget i första halvlek, men den alltid så kliniskt knivskarpt formulerande Tom Prahl sammanfattade det rätt så väl i pauspratet: ”För långsamt och oprecist”.
Andra halvlek
På nåt sätt såg MFF mer bestämda ut under öppningsminuterna. Thern tog sig fram, men återigen fastnade inspelet på HBK-försvarare. Självklart svårt att tränga genom med låga passningar från kanterna då horderna av mörkblå där inne gjorde det trångt – men också lite dålig rörelse inne i boxen.
Men målet kom i den 49:e minuten. Och som det kom. Tokelo Rantie fick bollen ute vid högra straffområdeslinjen, såg ut att fastna på två försvarare, lyckades krångla sig loss, tvåfotade sig fram och dunkade helt sonika in bollen i mål via ribban. Sagolikt tjusigt.
Efter målet var det som att MFF pustade ut; något som givetvis straffade sig per omgående. HBK:s nummer 10, Rojas (en spelare som gjorde rätt så mycket rätt i matchen) vann en duell väl enkelt mot Ivo och Friberg och fick fram bollen mot Boman. Halsti gick bort sig och Boman skickade fram Baldvinsson – som trots en rätt dålig förstatouch lyckades sätta bollen mellan Dahlins ben.
De närmaste tjugo minuterna efter målet var vi inte bra alls. Att säga att vi var lamslagna är kanske för starkt, men HBK tilläts rulla runt, lugna ner och tämligen enkelt avstyra det lilla vi hade framåt – vilket egentligen kan sammanfattas i en Magnus Eriksson-nick på Jiloan-inlägg strax utanför. Thern ersattes av Forsberg i den 62:a, och bara nån minut senare fick även Rantie stiga av. Han bars ut på bår med smärtor i vaden (bristning, kan man befara?). Skadan tillkom inte efter nån duell eller fällning – han blev stående i straffområdet, satte sig först ner och låg sen när båren kom in med armen över ögonen på det där typiskt otäcka det-gör-fruktansvärt-ont-sättet.
Ersatte gjorde Dardan. Ett sista byte kom med en kvart kvar. I ett försök att matcha HBK:s båda mittbacksfyrtorn i luften slängdes Erik Johansson in på topp och Magnus Eriksson flyttades ner till centralt mittfält. Friberg gick ut. Här kändes det under någon minut som om Halmstad knäade något och att en slutforcering var på gång … men det blev inte så mycket av den känslan. Vi fick ett par frisparkar men förvaltade dem illa. Dardan var framme och nickskarvade ett Ricardinho-inlägg utanför, men annars var det allt som oftast stopp innan vi kom till avslutsläge. Den stora chansen kom i 89:e, just efter att Halmstad faktiskt också skapat en rejäl möjlighet som Selakovic sköt över på. På hörna gick i alla fall Erik Johansson upp och nickade via målvakts-Lukic fingrar i ribbans överkant.
Sammanfattning och slutord
Premiärnerver och en något krampaktig omständlighet, få målchanser mot en kompakt (detta fasansfullt trista begrepp) motståndare – nej, Malmö FF gjorde ingen bra öppningsmatch i allsvenskan år 2013. Det är väl kanske inte rättvist att vänta sig ett ögonfägnande och fullfjädrat fungerande maskineri från start, men man lyckades hursomhelst aldrig riktigt få fart på det hela. Lite vilset och uddlöst spel, och den där kompromisslösa trampa-gasen-i-botten-känslan under slutkvarten saknades. Istället illustrerade ett av de få kontringsläge vi fick det hela rätt väl. Det var fem minuter kvar, Jiloan vid bollen, han sökte nån att lägga fram den mot – men den ojämna planen, fel rörelser på medspelarna, tröttheten, vad vet jag , gjorde att han bara väldigt enkelt tappade den till närmaste Halmstad-spelare.
Också talande för matchen att det mål vi gör kommer efter en makalös soloprestation och inte så mycket på grund av ordnat spel. Rantie visade vad han kan betyda, så hans skada oroar rejält.
Filip Helander gjorde en stormatch.
Heder åt HBK, dock. Kanske spelade de inte så roligt, men de kändes solida, konsekventa och drabbades aldrig av panik – och lyfte sig snarare efter baklängesmålet, istället för att tappa luften.
Nåja. Kryss i premiären är väl ingen katastrof, men att vi var så lätta att försvara oss mot känns inte riktigt bra i magen. Men det är tidigt än, så jag lämnar domedagsprofetiorna därhän.
Och än så länge är vi, om än bara på gjorda mål, i alla fall bättre än vid samma tidpunkt i fjol.
