MFF - HBK 3-1: Bergetsäkert
Efter fredagens poängtapp i Falkenberg fanns det inga ursäkter för något annat än tre poäng under gårdagskvällens möte med Allsvenskans andra Hallandslag, aka Halmstad Bollklubb. HBK som kom stärkta ner till Malmö efter årets första seger senast mot Elfsborg, kunde de rå på ytterligare en guldaspirant? Om du inte redan läst rubriken så lovar jag att ge dig svaret.
Men... first things first: HBK:s nya bortaställ. I avsaknad av ord kommer jag lämna en liten lucka i texten där ni som läser detta själva får möjlighet att sätta in ett adjektiv av eget val. HBK:s bortaställ var ----------------. Gör om, gör rätt. Håll kamouflagemönstret borta från svensk fotboll.
Det spelades en match med? Jodå. MFF tog som i så många hemmamatcher tag i det från början och gav HBK-spelarna få chanser att ens få nudda bollen under de inledande minuterna. Det rullas boll från Malmöhåll på ett estetiskt tillfredsställande sätt, men tyvärr resulterar det inte i så många konkreta målchanser. Intentionerna och kombinationerna är där, men tyvärr inte "the final touch". Rosenberg är en av många som inleder bra, och i den femte minuten får han till ett lågt vänsterskott utanför straffområdet som precis smiter förbi Stojan Lukic vänstra stolpe. I den trettonde minuten blir det lite flipperspel efter ett inspel från höger(?) då Pawel först missar ett volleyläge, men där sedan både Mackan och Oscar Lewicki får varsitt skottförsök som tyvärr blockeras. Halmstad har... rent ut sagt ingenting, faktum är att det är först efter målet som de lyckas etablera spel på offensiv planhalva. Det är efter en frisp... oh wait. Mål var det ja.
Oh yes indeed (denna texts sista engelska uttryck)! Det är i den 29:e minuten som Tinnerholm nickar in bollen i straffområdet efter inlägg från Yotun, Rosenberg möter på volley men rakt på Lukic, och Pawel Cibicki får glädjen att raka in bollen i öppen kasse på returen. Vår polske virvelvinds fjärde allsvenska mål, hans tredje(!) mot HBK. Att behandla sin moderklubb på det sättet är lite väl grymt kan man tycka, men som himmelsblå vore det fel att klaga. Okej, NU får Halmstad hålla i bollen några minuter sedan en vunnen offensiv frispark, men de får inte pusta ut alltför länge. Bara fem minuter senare är det nämligen dags för tvåan. Tinnerholm slår den långt mot Rosenberg som med armen suger åt sig bollen och lägger vidare till Eikrem, som i sin tur serverar landsmannen Jo Inge Berget som retfullt enkelt kan vricka in den mellan stolparna. MFF har tur att komma undan en avblåsning från Johannesson, men samtidigt bör Joseph Baffo lyckas ställa Jo Inge offside senare i samma sekvens. 2-0 är det hursomhelst.
"Vad trevligt det ska bli med en jordskredsseger" hann man tänka sådär lagom kaxigt. Givetvis resulterade detta i att Kwame Karikari två minuter senare kunde vinkla in reduceringen efter tafatt ingripande från mittbackarna, men främst ifrån Yotun som agerar rundningsmärke då nyligen nämnde Baffo tar sig förbi på högerkanten och tilläts spela in bollen på tok för enkelt. 1-2 är resultatet vi har med oss in i halvtidspaus. Snål utdelning sett genom himmelsblå linser.
Andra halvlek sparkades sedan igång - och den inleddes lite som den första. Bl.a Yoshi visade sig från sin bästa sida, och det dröjde tack och lov inte länge till tvåmålsledningen återtogs. Matchklockan stod på minut 51 när Adu avlossade bössan rakt på motståndarförsvarare, men Berget var påpassligt där och lade bollen framför sig för att med sin LJUVLIGA vänsterfot smeka upp bollen i krysset på det allra ljuvligaste av sätt. I vissa stunder kan tekniken se frånvarande ut hos vår snaggade norrman, som när han en gång i första halvlek sparkade hål i luften nere vid hörnflaggan, men i andra stunder visar han prov på en riktigt fin bollkontroll. Men med det sagt - ett tekniskt nummer av DEN HÄR kalibern, ja det var jag inte helt redo att få uppleva. Tack och bock.
Några fler chanser följer tätt inpå, men i den 65:e minuten görs MFF:s första byte, och det är något som tyvärr kommer att ha en trist påverkan på återstoden av matchen. Ut går Magnus Wolff Eikrem, och in kommer Filip Helander. Tid för 3-5-2. Just skiftningen av spelsystemet bör inte skuldbeläggas, men det blir helt enkelt en rätt trist sista halvtimme på Swedbank Stadion. Måhända infann sig en mättnad efter 3-1-målet, men det är inte hållbara argument. Hemmalagets stundtala lojhet gör att Halmstad tillåts skapa en del chanser framåt slutet, och en annan dag hade det kunnat sluta riktigt illa. I den 82:a minuten tar Tinnerholm onödigt tag i Christoffer Anderssons arm, och straffsparken är ett faktum. Den där dagen var som tur var inte denna dag, Junes Barny drämde bollen högt över. Utöver straffen bjuds hallänningarna på en ytterligare superchans innan slutsignal, men bollen nickas precis utanför av Gyan, kanske med hjälp av en tuva i målområdet.
Sana och Rakip fick komma in under de sista tio, varav den förstnämnde hade ett skott som var nära. Men några fler mål blev det inte, utan slutsiffrorna skrevs till 3-1 - precis som förra säsongens motsvarande möte. Det var trots dominansen ingen bergsäker seger, men en seger likväl. Och såna gillar vi ju. En ny på söndag kanske?
