MFF-Kalmar 4-0: Flyt igen
Malmö FF studsade upp efter golvningen i Belgien och tog en närmast märkligt komfortabel seger mot Kalmar.
Kan man ha ett allsvenskt andralag? Jag vet inte det precis … jag skulle i alla fall inte säga att jag har det. Jag ogillar nästan alla de andra lagen i serien. Vill helst att de ska åka ur allihop. Även om jag nånstans inser att det kanske skulle bli en smula torftigt om Malmö FF vore det enda laget i allsvenskan. Men om – OM – jag haft ett allsvenskt andralag, då skulle det laget vara Kalmar FF. Vadan detta då? Tåkia Kalma?
Ja, dels tycker jag att det är svårt att reta sig på Kalmar. Men orsakerna hittas framförallt på det personliga planet. Min fru är från de trakterna, min svåger är hängiven KFF-supporter, jag har goda vänner däruppe. En intressant sak är att det skett en viss förskjutning i deras supporterskap på senare år. Medan jag själv så länge jag kan minnas har hanterat MFF-förluster med flera dagars och nätters ältande, surande, sömnlöshet, magproblem och nattsvart pessimism, har de då Kalmar förlorat (vilket ju, i ärlighetens namn, inte sker helt sällan) enbart reagerat med förvåning. Vilket följts av en omedelbar, sorglös och hundraprocentig övertygelse om lätt seger i nästa match. Oavsett motstånd. Så har det varit fram tills för några år sedan. På senare tid har jag tyckt mig kunna märka en större grad av tjurighet och svartsyn även hos mina Kalmarkamrater. En form av känslomässig utveckling, skulle man möjligen kunna säga. Ifjol, när vi vann med 6-0 på Stadion, muttrades det en bra stund om ”domajäveln” och att ”Tinneholm filma så Omaio blev utvisad”. Och när vi hade stor fest här hemma en lördagkväll i somras deltog inte en av våra Kalmarvänner i det inledande minglet. Han satt istället i min sons rum på ovanvåningen och kollade på KFF-IFK Göteborg. Då och då avbröts fördrinkssorlet av ilskna småländska svordomsharanger genom det öppna fönstret.
Fast Kalmar vann den där matchen till slut. Festen kunde fortsätta i god stämning.
Någon god stämning var det absolut inte tal om uppe i Kalmar i våras. Förlust 3-0, i en match där vi föll sönder totalt efter att Måns Söderqvist viftat in 1-0 med handen.
Med det ber jag om ursäkt för denna långa och i allt väsentligt helt irrelevanta inledning, och övergår till att svara på frågan: tog vi revansch nu då?
Rasmus Elm klev av med lårproblem i den händelsefattiga, rentutav urtrista, 0-0-matchen mot Dalkurd sist, men fanns ändå på plan nu. Däremot var inte vänsterbacken Chima Akas tillgänglig. Viktor Agardius flyttade ut på kanten och Henrik Rydström släppte fram Johan Stenmark, född -99 och såvitt jag kan förstå allsvensk debutant, i mittförsvaret. Gästernas startuppställning var därmed som följer:
Lucas Hägg-Johansson – Mikael Dyrestam, Viktor Elm, Johan Stenmark, Viktor Agardius – Isak Magnusson, Rasmus Elm, Romario, Tobias Eriksson – Erton Fejzullahu, Måns Söderqvist.
Och som väntat, en del rotation i vårt eget lag jämfört med i torsdags. Uwe vilade fem av startspelarna från Genk – Safari, Vindheim, Rieks, Lewicki och Antonsson – och inledde så här:
Dahlin – Nielsen, Bengtsson, Brorsson – Larsson, Bachirou, Christiansen, Gall, Binaku – Rosenberg, Traustason.
Traustason som forward, alltså. Skulle visa sig att det inte var ett helt uselt val.
Första halvlek
Kalmar parkerade inte bussen, utan pressade högt och hade väl så mycket av bollinnehavet inledningsvis. Första halvchansen blev dock vår, när vi i 6:e minuten sågade oss fram och Gall, numera i Junior-frisyr, sköt över från utanför straffområdet. Några minuter senare brände det till en smula nere hos oss och Kalmar vaskade fram en dubbelhörna. Johan Dahlin boxade bort den andra, men blev sedan liggande och tog sig om huvudet/örat till. Han kom så småningom, efter vissa besvär, upp igen.
Ingen riktig struktur och tendens i matchen. Vilket gjorde det extra skönt att vi tog ledningen efter en dryg kvart. Christiansen rullade ut en frispark till Binaku, som tvekade, satte fart, vände bort Isak Magnusson och skickade in ett inlägg som Traustason nickskarvade in i Hägg-Johanssons bortre hörn.
Ganska mycket bollinnehav för Kalmar efter vårt ledningsmål. Rasmus Elm droppade ner och flyttade runt bollen; Binaku och Brorsson hade vissa problem med Dyrestam och Magnusson på vår vänsterkant. Det blev sällan riktigt farligt, men en gång låg bollen otäckt fri i straffområdet. En lång tå från Bachirou räddade oss då.
I 32:a minuten steg Lasse Nielsen fram och vann en duell på Kalmars planhalva. Bollen hamnade hos Romain Gall, som från vek inåt mitten och avlossade ett halvdant skott med vänstern. Möjligen blev Hägg-Johansson lurad av en tuva. Hursomhaver studsade bollen mellan hans händer och rullade in i mål. Kanske just där och då inte helt motiverat, men jag klagar inte.
Två minuter senare borde Kalmar reducerat. Boll från vänsterkanten igen, Fejzullahu tog emot, nästan nere vid Dahlins vänstra stolpe, fintade och klackade till Tobias Eriksson – som från några få meters håll dundrade bollen i ribbans underkant. Skönt att vi inte implementerat Goal Line Technology än, tänkte jag då. Men efter att nu i efterhand ha kollat reprisen, ser det faktiskt ut som om inte riktigt hela – det mesta, men inte hela – bollen är inne.
En sak förmörkade första halvlek: i 39:e minuten fälldes Romario av Rosenberg, med varning som följd. Från min position såg det inte så farligt ut, och Rosenberg tog sig också åt huvudet på det där det-kan-inte-vara-möjligt-viset (vilket i och för sig inte precis alltid betyder att domslutet i fråga är komplett uppåt väggarna). Vår kapten är därmed avstängd mot Norrköping på onsdag.
Men de första 45 var inte riktigt över än. I 42:a skickade Eric Larsson in en låg, skruvad boll i straffområdet och Arnor Traustason mötte den just före Stenmark och skarvade in den.
Ett ord efter denna halvlek: Effektivitet. Med topplagets kliniskhet hade vi utnyttjat de hål som bjudits i Kalmars försvar. Att vi ledde var välförtjänt, men en total spelmässig överkörning hade vi knappast sett. Beröm till Bachirous passningsspel och Galls fina touch och förmåga att utmana. Traustasons två mål som vikarierande anfallare är såklart också imponerande.
Kalmar var inte helt ofarliga, och höll bollen fint inom laget i långa sekvenser. Men de har haft problem med målskyttet i år, vilket märktes.
Andra halvlek
Debut för Walter Viitala! Uppenbarligen var inte Johan Dahlin helt kurant efter smällen mot huvudet, för han ersattes av vår finske målvakt. Han fick lite grann att göra direkt i halvleken – Isak Magnusson rann genom och avslutade från halvfarligt läge – och tog bollen tryggt i famnen. Han såg rent generellt stabil och lugn ut. Dessutom sökte han hela tiden lösningar för att sätta igång spelet snabbt. Sånt gillas.
Kalmar försökte flytta upp och gick för det reduceringsmål som möjligen kunde gjort match av det här. Samtidigt fanns en liiiiten tendens till att vi blev en aning passiva och tog det väl lugnt i vårt runtrullande. Ändå, de rejäla chanser som skapades var våra: Inspel från Eric Larsson till Rosenberg och skarv utanför, och skott Gall en bit utanför.
Kalmar föryngrade sitt lag ett snäpp till när veteranerna Rasmus Elm och Tobias Eriksson gick ut och ersattes av ynglingarna Herman Hallberg och Adam Hellborg. Nåt spelmässigt lyft fick man inte av detta. Oscar Lewicki ersatte Bachirou i 63:e, och minuten efter gjorde vi mål igen. Gall jobbade fram bollen, och ett patenterat Rosenberg-direktskott senare var det 4-0.
Därmed kunde vi, åtminstone så här i retrospekt, när nervositeten lagt sig, konstatera att matchen var vunnen. Den gick in i ett skönt sparläge. Christiansen var nära ett femte mål i 71:a, men hans frispark mot krysset till räddades av Hägg-Johansson.
Vi hade total kontroll. Även Rasmus Bengtsson fick lite extra vila. I 73:e ersattes han av Bonke. Med det gick vi över till 4-4-2. Nielsen och Brorsson fortsatt stabila.
I sista övertidsminuten var Markus Rosenberg inga mil ifrån att lobba in bollen från halva plan. Hade varit nåt.
Men revansch för de nesliga 0-3 i våras, det blev det.
”Uwe Rösler, deutscher Superman” ekade länge efter slutsignalen. Och till sist steg – eller knuffades – Uwe fram någon meter framför spelarna och emottog folkets hyllning.
Den helt makalösa allsvenska sviten förlängdes. På de senaste tolv matcherna har vi tio vinster och två oavgjorda. Och nu har vi gjort flest mål av alla lag i allsvenskan.
Men spelarna hinner knappt duscha av sig matchsvetten innan det är dags igen. Det är bara tre dagar tills onsdag.
Nu när jag är klar med denna text kollar jag min telefon. Inga sms från Kalmartrakten. Och jag tror jag väntar några dagar innan jag själv hör av mig.
