MFF - Norrköping 0-2: Två röda och ner till nattsvart femte
Den allsvenska säsongen stängdes och släcktes ner med en 0-2-förlust mot Norrköping.
Vi spelade för bevarad fjärdeplats - och därmed en kraftigt ökad chans till Europaspel nästa år - och våra motståndare gick för guld. Norrköping har som bekant överraskat allt och alla i år, och Janne Andersson hade i media pratat om att man redan är att betrakta som vinnare. Inför match, lite intressant att se huruvida den sorglösa inställningen helt skulle genomsyra motståndet, eller om en viss guldfrossa trots allt skulle infinna sig.
Först och främst: Lagen. Djurdjic vilade sina ljumskar och Rodic och Lewicki började på bänken. Däremot kom Kári Arnason, som ju också haft en del skadekänningar i veckan, till spel. Startelvan såg ut så här:
Wiland - Tinnerholm, Arnason, Bengtsson, Pa Konate - Wolff Eikrem, Rakip, Adu, Yotún - Berget, Rosenberg. Inledningsvis såg det ut som att Berget föll ut mot högerkanten och Eikrem släpade bakom Rosenberg.
Norrköpings lag: Mitov Nilsson - Wahlquist, Andreas Johansson, Wiklander, Tkalcic - Nyman, Fransson, Sjölund, Traustason - Kamara, Kujovic.
Första halvlek
Hur var det då med guldfrossan? Tja, lite tagna av stundens allvar såg allt våra motståndare ut att vara. Det var vi som inledde rappast, och redan efter en dryg minut rullade vi upp Norrköping. Berget serverade Erdal en snett-inåt-bakåt-passning som blev något för brant, och skottet ofarligt.
Efter drygt fyra minuter ändrade sig allt. Markus Rosenberg hade blivit liggande efter en duell nån minut tidigare, och var märkbart irriterad efter den.
Nu gick han upp i en ny duell med Linus Wahlquist - och lämnade Norrköpingsbacken liggande. Linjemannen tillkallade Jonas Erikssons uppmärksamhet. Och det röda kortet halades upp. Efter att ha kommit hem och kollat repris konstaterar jag att Rosenberg, efter att båda spelarna gått i backen, ser ut att trycka till sin motståndare med knät. Man kan såklart vända och vrida på detta som man vill, men hursomhelst: en helt onödig och mycket dum eftersläng av vår kapten, och rejäl uppförsbacke direkt från början.
Berget flyttades upp ensam på topp, och Erdal gick ut på högerkanten. Eikrem in i mitten.
Vi vaskade ändå fram en hyfsad chans några minuter senare, när ett Pa-inlägg nådde Bergets huvud. Nicken gick i burgaveln.
Annars tog Norrköping över. De flyttade bekvämt runt bollen och kom till en del inläggslägen. Riktigt farligt kändes det inte förrän efter drygt tjugo minuter, när Traustason (bra spelare, frågar ni mig får vi gärna rycka i honom) tog några kliv framåt och från distans sköt i ribbans ovankant.
Norrköping skulle istället slå till i den 29:e minuten. Traustason snodde bollen av Rakip, vek inåt, fick sidledsförflyttning på Kári och kunde vinkla ut bollen mot Kujovic - som i arketypisk stil vred in en höger bredsida i bortre, just under en framglidande Bengtsson och utom räckhåll för Wiland. Nära offside, men Rasmus Bengtsson låg sannolikt snäppet för långt ner.
Efter detta rådde tämligen total Norrköpingskontroll. Vi kom ingenstans alls, och med ett verktyg för lite i vår låda orkade vi inte etablera nåt spel på offensiv planhalva. Malmöspelarna visade en del irritation, framförallt mot Kamara, men Kujovic (som ju fick en hård utvisning mot sig i fjolårets möte, något som hjälpte oss till en komfortabel seger då) var framme och lugnade. Faktiskt såg det ut som att Kujovic ett par gånger även var på sina medspelare om att inte ligga kvar och filma i onödan - all respekt till honom för det.
Hoppet tändes runt den 38:e minuten. Inte av nåt som hände på Stadion, utan av att Falkenberg tog ledningen mot Elfsborg.
I 44:e fick vi frispark i bra läge, efter att en Norrköpingsspelare glidit in i Erdal för sent. Inget kort från Eriksson dock. Frisparken satte Eikrem i muren, men vi bet oss sedan fast runt straffområdet fram till paus. En viss stirrighet kunde skönjas hos Norrköping i det här läget, något som trots allt skänkte en strimma av hopp inför andra halvlek.
I paus fick vi förresten jubla åt mästarna från FC Rosengård. Kändes fint.
Andra halvlek
Berget hade onekligen känts isolerad och haft ett otacksamt stångarjobb i första. Åges drag blev att ta ut Pa och Erdal, sätta in Brorsson och Sana och gå över till 3-4-2, med Sana som forward bredvid Berget.
I början av halvleken gav detta noll och intet. Vi gav bort bollen, vi gav bort frisparkar, vi kändes onödigt gnälliga och även om de klara Norrköpingschanserna lös med sin frånvaro hade våra motståndare full kontroll. Franz Brorsson fick en tidig varning efter en förvisso missad men vårdslös tackling, och Elfsborg vände sitt underläge till ledning direkt i andra halvlek. Hakeem Araba, var var du när man behövde dig?
Totalt och komplett mörker, alltså?
Nja, efter en kvart kom faktiskt en liten uppryckning. Den inleddes med en djupledsboll från Brorsson mot Berget. Han ryckte ifrån sin back och spelade in till Sana, som avvaktade, såg ut att invänta Eikrems löpning på utsidan, men tog till sist eget avslut - som Mitov Nilsson klarade till hörna. En riktigt bra chans, och plötsligt såg det ut som om vi trodde på det igen. Vi hade en del hyfsade anfall, Norrköping blev lite passiva och i 68:e kom nästa stora möjlighet. Yotún och Sana arbetade, trots sin ensamhet mot massor av motståndare, fram bollen från vänsterkanten och fick in den till Eikrem. Han vände bort första back - men fick sen se sitt skott blockerat av Tkalcic.
Rasmus Bengtsson halkade i 75:e och tvingades riva ner Kujovic, som annars kunnat löpa ensam mot mål. Vi var väl några stycken som rent generellt inte jublade struparna hesa över den gode Jonas Erikssons insats idag, men här fick vi nog vara nöjda med att Rasmus kom undan med gult.
Ett rött till skulle emellertid komma. En alldeles för kraftig satsning av Brorsson ute vid sidlinjen gav honom hans andra gula i 77:e. Ungefär samtidigt gjorde Elfsborg 3-1 och släckte alla förhoppningar om ett mirakel i Borås.
Eikrem togs ut, Lewicki kom in. Med två man kort var förstås allt hopp ute. Det kändes, faktiskt, också lite pinsamt att vi avslutade den allsvenska säsongen i ett sånt här sönderfall. Och förresten: på rak arm, utan att ha kollat genom matchstatistik, räknar jag till fem röda i allsvenskan (Adu mot Sundsvall, Yotún mot Göteborg, Rasmus mot AIK och så de två idag) och två i CL/CL-kval (Adu mot Salzburg och Yotún mot Real) i år. Det är förstås alldeles för mycket, och då glömmer jag förmodligen ändå nåt kort.
Trots två man mer såg dock Norrköping inte helt genomkomfortabla ut de heller. Exempelvis bjöd Wiklander, helt ohotad, oss på en hörna efter en skriande felträff någon minut efter Brorssons röda. Berget arbetade också fram ytterligare en hörna i 87:e, men det hjälpte inte ens att Wiland sprang upp.
Vi hade nån boll till in i straffområdet i slutet, men Eriksson hittade en frispark och även det rann ut i sanden. Istället kontrade Norrköping i 93:e och Traustason kunde helt fri lägga in tvåan.
Serieseger till Norrköping. Den hade de tagit även via kryss, eftersom Göteborg bara förmådde spela oavgjort med Kalmar. Men jag säger förstås grattis till de sensationella men värdiga vinnarna.
Tittar man på vår egen allsvenska säsong isolerat, och för en stund bortser från CL-äventyret, så är den förstås ett praktfullt misslyckande. Jag tycker inte man kommer ifrån det, trots den närmast absurt höga spelaromsättningen. Att med våra resurser och förutsättningar bli femma, tolv poäng efter täten, det är … inte bra.
Bot och bättring 2016.
Chansen till Europaspel nästa höst minskade som sagt dramatiskt med dagens debacle. Den tunna, hala livlina vi fortfarande har kvar stavas Svenska Cupen (ja, jag vet att vi teoretiskt sett kan kvalificera oss om vi vinner CL eller EL framme i vår. Men jag pratar alltså om livlinor som baseras på någon form av realism). Men då måste vi vinna den själv. Dagens sluttabell berättar att vi, förutom två lag från lägre division, får GIF Sundsvall i vår cupgrupp framme i februari-mars. Och eftersom vi slutade på övre halvan har vi hemmamatch mot dem.
Om - OM - vi nu lyckas besegra Götene nästa helg, vill säga.
